Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 28 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN
jag hört, att de i allmänhet ha mycket
dåligt betaldt.
Hon förstod mig icke. »Jag blef litet
döf efter influensan förra vintern, och se-
dan jag fick gossen här, blef det värre,»
ursäktade hon sig. »Men om fruntimret
vill sätta sig här,» hon visade på en stol
alldeles bredvid sig, »så hör jag nog.»
Jag gjorde som hon bad mig och förkla-
rade på nytt, hvarför jag kommit till henne.
»Jaså! Är fruntimret kanske en af dem,
som skall hjälpa oss till bättre aflöning?»
sade hon. »Ja, det kan väl behöfvas, så
uselt som vi få betaldt för vårt arbete. Är
fruntimret socialist kanske?»
Medan hon talade, flyttade hon helt oge-
neradt barnet till det andra bröstet och
sköt sin stol ännu närmare min. »Se,»
fortfor hon, utan att afvakta svar på sina
frågor, »jag har varit trikotstickerska i flera
år, men se’n jag fick barnet, har jag
inte kunnat gå till fabriken, därför får jag
hålla på med maskning. Hade jag bara
en maskin, kunde jag förstås sticka hemma,
men jag har ingen.»
»Hur gammal är den lille?» frågade jag.
»Nära två månader.»
»Hvad heter han?»
»Ja, han är inte döpt än, men Harald
skall han väl heta.»
Hon rodnade, när hon nämnde namnet,
och. i detsamma steg hon upp och gick
och lade den lille i en korgvagn, som stod
vid kakelugnen. Det var något kantigt
och tvärt i hennes rörelser, och inte tyck-
tes hon taga särdeles varsamt i sitt barn.
»Han är snäll för resten, för han sofver
mest hela dagarna,» sade hon, när hon
åter satte sig bredvid mig och började maska
på tröjan.
»Hurudan är han om nätterna då!»
»Jo, då kan han skrika hela timmar i
sträck, så att man måste gå och bära honom.
Men min syster, som bor här, hjälper mig
med honom ibland. Hon arbetar på trikot-
fabriken hon och förtjänar för det mesta
en 6 kronor i veckan.»
»Nå kan det räcka för henne?»
»Det får lof att räcka. Hon tar hem
litet strumpmaskning ibland också. Yi få
inte mer än 15 öre dussinet för strumporna,
förstås, så mycket blir det inte. För att
maska tröjor få vi 35 öre dussinet. Om
man är van, går det fort, men jag har varit
klen och orkar inte mycket nu; mer än 4
kronor i veckan kan jag inte få ihop.»
»Men kan ni lefva på så litet?»
Hon skrattade litet förvirradt. »Nej, jag
har hjälp till barnet, förstås, annars kunde
jag inte reda mig. Helst skulle jag vilja
ackordera bort det, men det blir dyrt, om
det skall vara på ett något så när ordent-
ligt ställe. Och för resten är det meningen,
att jag skall få gifta mig till nästa höst.»
»Har ni inga föräldrar, som kunna hjälpa
er?»
»Nej se» — hon satt tyst en minut och
började maska på en ny tröja, men så fort-
for hon: »Pappa sitter på Långholmen på
femte året nu, och mamma vet jag inte,
hvar hon finns. Vi ha inte hört af henne
sedan i somras; då gick hon omkring på
landet och bjöd ut, men vi visste aldrig
hvart. Kanske är hon död eller ligger sjuk
någonstans, hon hade visst lungsot. En
bror till oss dog i den sjukdomen och min
syster får den nog också, hon hostar så
emellanåt. Och kallt och dragigt är det
på fabriken.»
»Är det en stor fabrik?»
»Ånej, bara en trettio arbeterskor, många
arbeta hemma med stickning. Och inte
vidare trefligt är det där heller. De allra
flesta flickorna äro otrefliga och några äro
jämt i lag med karlar. Fabrikören säger,
rent ut ibland till dem, som söka plats, att
på det de förtjäna på fabriken kunna de
inte lefva, så att det är bäst, om de ha ex-
tra inkomstkällor.»
Hon teg ett ögonblick, så fortfor hon
helt ifrigt. »Min fästman är en ordentlig
gosse, skall jag säga, men vi kan inte gifta
oss, för han är inte myndig än. Han är
plåtslagare. Ibland när han är ute och
skottar snö från tak nu i vinter, är jag så
rädd att han skall falla ned och slå ihjäl
sig. Men han bara skrattar åt, att jag är
ängslig. Han har lofvat att köpa mig en
stickmaskin, så att jag kan ta hemstick-
ning, det är alltid bättre än maskning. Och
om nu priserna bli höjda, så . .. för det
påstås att socialisterna ska’ hjälpa oss med
det. »
Jag tänkte fråga henne, hvad socialisterna,
som hon satte så stort hopp till, voro för
ena, men frågade i stället, om hennes fäst-
man var socialist.
»Ja, han är väl det,» blef svaret, »för
han går aldrig i kyrkan och tycker inte,
att det är så nödvändigt, att gossen blir
döpt. Och så säger han, att jag visst inte
behöfver skämmas öfver, att vi ha ett barn,
för det betyder ingenting, om prästen har
läst några ord öfver en eller ej. Och inte
tycker jag heller, att det är värdt att skäm-
mas precis, det är ju så många andra, som
också ha råkat få barn, fastän de inte
varit gifta. Det värsta är ju, att det är
så besvärligt att ha dem, och att det är
så uselt med förtjänsten.»
Hon arbetade flitigt hela tiden, medan
hon talade, och hade blifvit helt röd i an-
siktet. Det föreföll mig, som om hon ändå
inte kunde låta bli att blygas en smula,
fastän hon försökte ställa sig morsk. När
jag sade, att jag tyckte det var synd om
henne, rodnade hon ännu mer.
»Ånej, ånej, inte är det det,» sade hon
afvärjande.
När jag tog afsked, bad hon om ursäkt,
för att hon pratat så mycket. »Jag sitter
här ensam hela dagarna, och jag skall säga,
det gör godt att få tala med en främmande
någon gång.»
»För ett par veckor sedan,» fortfor hon,
i det hon följde mig ut till trappan, »var
det en fru här, ja, hon ville bara predika,
men hon gaf mig ändå en krona, när hon
gick. »
Stackars flicka, det var en tämligen tyd-
lig vink hon gaf mig, och hon fick också
sin krona. Hela hennes bleka ansikte strå-
lade upp. »Det var inte min mening att
begära,» försäkrade hon, »men sedan jag
fick gossen, så är det så svårt för mig så.»
Och långt nere i trappan hörde jag hennes
tacksägelser.
Hvad jag kände mig beklämd, där jag
skyndade gatan framåt. Jag hade under
de sista veckorna besökt och talat med
många arbeterskor i många olika yrken,
men så sorgliga förhållanden som här hade
jag icke träffat på. Det var en annan ar-
beterska, en kappsömmerska, som gifvit
mig denna flickas adress. Hon hade sagt,
att ville jag taga kännedom om, huru de
sämst aflönade fabriksarbeterskorna hafva
det, borde jag gå till trikotstickerskor och
maskerskor. Kanske var det för att gifva
mig ett riktigt talande bevis på, att hon
icke öfverdrifvit, som hon sändt mig just
till denna arbeterska. -— — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
