Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 4 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 IDUN 1898
0
Ï»
H
M
01
«5Ë
—
”‘31
e =H3
=1 CT> “<
<* CO o:
= S*z
p
2 S 3
co g"
oi
•d
H
01
w
îd
o
b
S’ B
p. jao
S» P
otj
►* «•
o
03
O
4
bi -
o
% **
H O:
^ 4
*Ö
a g
Cl pj
0
3 “
H
^ 2;
5. 3*
5*" o
1
och ett tungt, bekymradt uttryck kom i haus
ögon. Det hade varit så här hela hösten.
»Nej,» utbrast Gärda med bestört min, »Ester
Lorén är död! Du minns väl den där söta flic-
kan, som var inackorderad hos fru Hoff? Bara
tjugutre år!»
»Dét var ju sorgligt,» sade jägmästaren.
»Ah, — jag vet icke det, åtminstone icke för
henne. Gudarnas älskling dör ung, sade ju redan
de gamle, och för resten, lifvet är minsann icke
värdt att lefva!» Det var en blandning af melan-
koli och bitterhet i henneå ton.
- »Gärda,» sade jägmästaren nästan strängt, »har
du rätt att yttra dig på ett sådant sätt?»
»Rätt?» svarade hon hårdt. »Ja, lika mycken
som alla andra. Visa mig någon som är tack-
sam för sin tillvaro. Och hur tror du min har
varit? Fattigdom så långt jag kan minnas tillba-
ka, hemlös sedan jag var sjutton år, sträfvan på
kontor under hela min bästa ungdomstid, och så
lifvet på alla dessa inackorderingsställen —»
Hon tystnade, och han såg forskande på henne.
»Och nu?» frågade han allvarligt, utan att taga
blicken från hennes ansikte.
Hon rodnade. »Ja — nu har jag ju ett eget
hem,» sade hon med ett underligt tonfall.
»Men du anser ändå inte lifvet värdt att lefva?»
Hon andades häftigt ett par tag, och så brast
det ut:
»Nej! Jag hatar det!»
Hon dolde ansiktet i händerna liksom rädd för
hvad som skulle komma, men mannen gick fram
till henne och sade med oväntad mildhet :
»Gärda, jag har länge sett, att det är något,
som trycker dig. Kanske jag kan hjälpa dig, —
vill du icke tala ut? Försök!» Han strök sakta
med handen öfver henues hår.
»Nåväl,» sade hon slutligen, »jag skall tala,
det är nog bäst så, ty jag härdar inte ut längre.
Hugo, — jag har, — jag har bedragit dig! Jag —»
»Gärda,» afbröt han häftigt, »Hvad menar du?»
»Jo, jag bedrog dig, när jag första gången lof-
vade att bli din, jag bedrog dig, då jag inför Gud
och människor lofvade att älska dig i nöd och
lust, ty — — åh Hugo, jag — jag har aldrig äl-
skat dig!»
Hon hviskade fram de sista orden, men han
hörde dem väl, där han stod framför henne, tyst
och orörlig. Då han icke sade någonting, fort-
satte hon:
»Döm mig icke alltför strängt, jag har lidit
mera för min synd än du kanske anar! Hugo,
du vet hur glädjelös min ungdom har varit, hur en-
sam jag stod i världen, men du vet icke, huru
den blef allt starkare år efter år min längtan
efter ett eget hem, en plats på jorden, som jag
kunde kalla min. Så kommo vi tillsammans den
där månaden hos fru Hoff, och jag tyckte bra
om dig från första stund — du var så frisk och
manlig, och när jag märkte att du började när-
ma dig mig, då kunde jag icke tro att det var
sant! Skulle äfven jag en gång bli älskad, få
ett eget hem, värn och skydd! Så kom den stun-
den, då du sade att du höll mig kär» — hon
höll plötsligt upp och hennes händer rörde sig
nervöst i knäet.
»Och sedan —,» sade han hårdt, och hon bör-
jade igen:
»Jag kväfde min oro öfver, att jag icke älska-
de dig tillbaka, med tanken på allt hvad jag
skulle få, om jag blef din. Du var den förste,
som erbjudit den fattiga kontoristen ett hem,
och jag var säker på, att du äfven skulle bli den
siste. Och jag trodde — den kommer nog, kär-
leken. Och så blef jag din hustru.» Hon snyf-
tade sakta.
»Och sedan —,» sade han lika obevekligt som
nyss.
»När du förde mig hit i våras, var här ju så
vackert och härligt, allt blommade och doftade,
och jag tänkte: det blir nog bra. Men så började
du ditt arbete och gick så helt upp i det. Hvad
brydde jag mig om dina stockar och skogsplan-
teringar, jag kände mig allt mera ensam, allt
kallare blef det inom mig. Jag bestod icke hvar-
dagslifvets pröfningar, ty, — ty jag älskade ju
icke.» Hennes hufvud sjönk allt djupare ned,
och hon talade så lågt, att han hade svårt att
höra henne. »Och så insåg jag en dag, att lyc-
kan, den ligger icke i ett eget hem, utan i ett
deladt hem, och sedan dess har jag ingen ro
mera. Jag kan icke stanna längre — jag måste
bort, jag kan icke förställa mig mera, Förlåt
mig, Hugo, förlåt!»
Hon kastade sig ned på knä, men han lyfte
genast upp henne och stödde henne.
»Se på mig!» sade han. Hon lydde dröjande,
och blickarna som möttes, uttryckte sorg och
förtviflan.
»Du tror kanske, att det var något nytt för
mig, det du nu berättat,» sade han sakta. »Nej,
så har du ej kunnat förställa dig, så blind har
ej min kärlek varit, att jag ej förstått allt, kla-
rare och klarare för hvarje dag. Men jag har
hoppats som du — att kärleken en gång skulle
komma. Och nu är det hoppet slut!»
Han släppte henne och kastade sig ned i en
stol, med händerna för ansiktet.
Gärda stod kvar. »Hugo,» stammade hon, »du
har vetat det?»
»Ja,» svarade han tonlöst.
Gärda sökte reda sina förvirrade tankar. Han
hade vetat det och hade varit så god, så öfver-
seende och tålig. Han hade väntat och hoppats,
och så — så slungar hon honom i ansiktet all
sin bitterhet, sin otacksamhet. Hon greps af
blygsel och förvirring, men där var en annan
känsla också, som hon ej förstod, och liksom
dragen af en oemotståndlig makt gick hon fram
till honom:
»Hugo!» hviskade hon.
»Ja,» svarade han trött, utan att se upp.
»Tror du, — tror du, att du skulle kunna ha
tålamod med mig en tid ännu? —» Han lyfte
upp hufvudet och såg på henne med nytt lif i
blicken. — »Kanske att — att den kommer till
slut ändå •— kärleken! »
––––-*––––-
Innehållsförteckning :
Det unga furstehemmet. Ett besök i arffurstens palats
af Anne-Margrete. (Med portr. af prins Carl oeh prinses-
san Ingeborg samt flere rumsinteriörer) —Litet om söm-
merskor och punktlighet; af H. — Skaldernas kvinnor;
små studier för Idun af Emil Linders. III: Esaias Teg-
nér. — Ur notisboken — Teater och musik. — Kanske
ändå; skiss för Idun af Ayathe Lind. — Tidsfördrif.
åMiforanT.
Bidrag mottagas medjacksamhet.
Charad.
Förutan mitt första det blir inte jul,
Om än du får Mappar» och granar.
Mitt andra ger näring åt inföding
gul,
Respekt, när du barnen förmanar.
I kloster mitt tredje man ständigt
får se
— Jag nämner ej dess ägarinna —
Men om du till turkarne vill dig
bege,
Ett snarlikt bär hvarje turkinna.
Mitt fjärde en guddom, som dyrkats
i nord,
En skräck båd’ för troll och för
jättar.
Så mången en storbragd af honom
blef spord.
Lyss blott till hvad sagan berättar.
Mitt hela en titel åt mannen be-
skärd,
Som kvinnan ej fordom fick bära.
Nu får hon den bära, om hon den
äi värd,
En svenska nyss vann den med ära.
Brita.
Anagram.
De finnas, kanhända,
Som öfning ha fått
Att vrida och vända,
I stort som i smått.
Nåväl,.passa på
Mer öfning att få.
l:sta ordet:
Under varma sommardagar
Mer än eljes jag behagar,
Men ock vintertid jag är
För hvar matmor ganska kär.
Jag kan kokas, jag kan röras,
Mycket godt af mig kan göras
Utan alltför stort besvär.
2:dra ordet:
Kunde jag det rätt förklara,
Skulle det förträffligt vara.
Säg mig, hvad —• om du det kan —
Du vid repets ända fann?
Kanske också uppå släpet,
När du detta dumma skräpet
Ej i brådskan laga hann. j
3:dje ordet:
Hvad för mången är nödvändigt
Och han nyttja får beständigt,
Om det ej skall illa gå.
Uti tunna, fjärding, så,
Uti stäfva, kar och bytta
Är det ock till mycken nytta,
Ja, nödvändigt där också.
4:de ordet:
Hur en fästningsmur bör vara.
hör att mot förväntan svara.
Sibylla.
Sifferlogogryf.
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 = läke-
medel,
5, 1, 2, 3, 7 = Stad i Sverige,
1, 7, 3 = kärl,
7, 3, 2, 6 = talar ej vårt språk,
1, 7, 10, 4 = mansnamn,
5, 7, 4, 2 = stad i Eu-
ropa,
9, 8, 4, 7 = fruntim-
mersnamn,
1, 4, 7, 10, 2 = fruntimmersnamn,
7, 3, 2, 5 = flod i Tyskland.
»Folifåsa».
Mosaik.
Grupp 1. Grupp 2.
□ □ □ □ E3 □
□ □ED □□□
□□□□□□
□ □
Grupp 3.
m □ □
□ □ □
□ bi □
□ bi □
□ □ □
Grupp 4.
Kaffe
patentrostadt oeh konserveradt i enl. med Professor
Liebigs metod, hvarigenom det står sig i flere månader,
i fina blandningar: Java, Mocka, Plantage m. fl.
5 Fabriksbod 9 Biblioteksgatan, Sthlm-
sfes-NtfÉ
Om rutorna i hvar och en af of-
vanstående fyra grupper samman-
fogas, så att bokstäfverna i desam-
ma gifva:
Grupp 1: Två mansnamn,
Grupp 2: Två mansnamn,
Grupp 3: Fyra mansnamn,
Grupp 4: Två mansnamn,
så skola rutorna i hvarje grupp för
sig, i och med detsamma bilda en
bokstaf i stora alfabetet.
Äro namnen och följ-
aktligen äfven de fyra bok-
stäfverna funna, bilda de
senare, rätt ordnade, namnet på en
ryktbar personlighet.
Moster Lisa.
Ifyllningsgäta.
Sex kvinnonamn.
L
1
n
r
i
a
Äro de rätt funna, bildas ett sjun-
de af deras initialer. Fix.
Lösningar.
Logogryfen: Isbrytaren; narr, syra, styr,
ben, barn, byst, nesa, bena, bryta, yster,
sin, ris, bister, byta, Berta, Erna, nysa,
sen, bryne, barr, bra, stare, Ban, in, ny,
bas, ren, ner, resa, retas, stia, rensa, sten,
ras, be, rest, ria, tia, snyte, rast, sta’n,
»sate», yta, as.
Charaden; Dum-bom.
Hopfogningsgåtan: Florens ; fig. 1. 1) Bjuf,
2) Milano, 3) Vendee, 4) Maas. Fig. 2.
1) Lima, 2) Rhen, 3) Nora.
Aritmoremet: Boksamling; in, aim, kil,
gom, sig, nos* glob.
Rebusen: Öfverstens understöd.
Förädlade Kaîîetillsatser, SWSSÄiteiÄ.
Gör kaffet homogent, välsmakande, sundt, närande och billigt.
Begär hos er närmaste handl. Kronfeaffe och ri&tällnivgtsfeMlf*.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
