Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 4 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 39
törniga väg, äfven om hennes val skall
komma hennes älskare att ett ögonblick
tvifla pä hennes kärlek — —.
Tegnér har i Ingeborg gifvit sitt land en
kvinnogestalt, som ingen tid skall kunna
komma att blekna.
En annan kvinnobild ger han oss i Gärda,
»bergets hedna tärna». I de vackraste
strofer berättar han oss om jättemön, som
var
»hvitklädd, hälften jungfru, hälften mö»,
men också förtäljningen om Gärda är
sagan om högsint afstående.
Och likväl är Tegnér ej en skald, som
annars predikar försakelse för någon eller
som i likhet med t. ex. Nybom anser att
»kvinnan måste mycket lida».
I sin sång Till damerna säger han sig fin-
na, att kvinnorna »de dyrkas öfverallt, jäm-
väl när de förtryckas».
Men han håller kvinnorna för väsenden,
som behöfva stöd, han låter Ingeborg säga
om sitt kön:
»Hvad vore kvinnan, om hon slet sig lös
ifrån de band, hvarmed Allfader fäst
invid den starke hennes svaga väsen?
Den bleka vattenliljan liknar hon — —»
och i flere af sina dikter visar han sig
dela sin tids tankar om kvinnans mission,
såsom när han i den förutnämnda sången
Till damerna sjunger:
»Du smälter, Evas kön, den hårde mannens bröst,
med lätta händer du hvart sår förbinder,
vår ungdom vårdar du, vår ålder ger du tröst
och målar mången ros på lifvets bleka kinder.»
För att vidare nämna den bland skal-
dens dikter, som först fäste den större all-
mänhetens uppmärksamhet på honom, hans
Sång för skånska landtvärnet, så heter det däri
med afseende på dem, som dö för foster-
landet:
»en flicka med sväfvande
lockar skall gå,
och fälla en bäfvande
tår däruppå.»
Orden hafva för resten i mer och mindre
ändrad form upptagits af en massa andra
skalder med Nybom i spetsen.
Att kvinnokönet i Tegnér hade en varm,
om också stundom en smula ytlig beund-
rare, därom vittna ju hans ytterst talrika
kvinnoadresserade dikter. Om man får an-
se dem för mer än i hjärtligaste form ut-
tryckta artighetsbetygelser, skulle Tegnér
Jiafva ägt stora anlag att bli vår Heine,
skalden som älskat hundratals kvinnor och
ägnat en och hvar af dem ett poom.
Tonen i dessa kvinnodikter är vanligen
helt skämtsam, om man undantar dikter
med mera allvarligt ämne, såsom poemet
Vid en borgarflickas graf och de poem, skal-
den riktade till den ungmö, som sedan blef
hans maka.
Alla dessa mindre dikter skjutas dock i
skuggan af skaldens större, och dessa få i
sin ordning vika undan för det största af
hans verk, Frithiofs saga, genom hvilket
Tegnérs namn är kändt och älskadt äfven
bland dem, hvilkas händer oftare hålla ett
arbetsverktyg än en bok. Och Frithiofssagan,
det är till en del den svenska sångens hyl-
ning åt den svenska kvinnan i skepnad af
Ingeborg, den gamle nordmannadrottens
sköna, högsinta dotter.
–––-*–––-
IDUN
Teater och musik.
Vasateatern presenterade torsdagen den 28 ja-
nuari den gamle Sardous senfödda dotter »Mar-
celle» för sin publik. Mer än lofligt lik vissa af
sina äldre, redan förut hos oss introducerade lands-
maninnor och dessutom behäftad äfven med an-
dra i ögonen fallande brister, mottogs flickebarnet
i början tämligen kyligt af publiken, men lyckades
det oaktadt under aftonens lopp genom sitt glada
lynne, sin odisputabla kvickhet och slagfärdighet
samt sin understundom frambrytande äkta känsla
tilltvinga sig både intresse och bifall. Till pjäsens
framgång bidrog emellertid i ej ringa mån det på
de flesta håll förtjänstfulla spelet. Hjältinnan,
den ädla och uppoffrande Marcelle, som för att
rädda sin skurkaktige bror utsatt sig för en
skymflig misstanke, hvilken hotar att sköfla hen-
nes unga lycka, spelades fint och måttfullt, om
ock ej med all önskvärd nyansering, af fröken
Gottschalk. Olivier Couturier, som af kärlek till
Marcelle jäfvar de mest talande bevis på den
unga flickans brottslighet och förblir henne tro-
gen i det yttersta, torde näppeligen kunna finna
en mera sympatisk och trohjärtad representant
än herr de Wahl. Öfver fru Håkanssons genom
många fina smådrag utmärkta framställning af Oli-
viers gamla varmhjärtade och frisinnade moder,
som förenar de båda älskande efter att genom ett
sinnrikt konstgrepp hafva rentvått Marcelles he-
der, hvilade tyvärr en kyla och reservation, som ej
veko ens i de mera sensationella momenten. Bland
det öfriga sällskapet, en skara sedeslösa manliga
och kvinnliga odågor, som i infernalisk endräkt —
ofta under de mest skrattretande situationer —
med näbbar och klor sönderslita Marcelles goda
namn och rykte, må särskildt framhållas Chatillac,
en oförbätterlig vivör och resonnör, af herr Svenn-
berg återgifven med makalös aplomb och abandon.
Södra teatern bjuder sedan slutet af förra vec-
kan på en ny, pikant kryddad anrättning af det
lättare slaget ur det välförsedda franska köket:
»Dubbelgångaren» af Sylvane och Gascogne. Tack
vare sin pigga och uppsluppna dialog, sina tok-
roliga förvecklingar och sin fyndiga upplösning
har pjäsen vunnit en afgjord succès de rire.
Oemotståndligt komiska äro herr Lambert som en
stackars olycksfågel till skrifvare, herr Erland
Wagner som en lättsinnig krabat till värnpliktig,
den där under sina reglementsvidriga snedsprång
råkar ut för det ena äfventyret, befängdare än
det andra, och herr Richard Wagner som en
gammal hedersknyffel till regementsläkare.
I sina respektive roller af eldfängd dansös och
frispråkig »husa» förtjäna likaledes fruarna Lam-
bert och Hagman en mention honorable.
Musikföreningen gaf i tisdags sin 49:de konsert
och hade härvid glädjen se Musikaliska akade-
miens stora sal fylld så godt som till sista plats.
Programmet var särdeles omväxlande. Det in-
leddes med Brahms’ »Akademische Festouver-
ture», en glädtig och humoristisk komposition,
byggd på tyska studentsånger. Af högre musika
liskt värde var dock samme tonsättares »Schick-
salslied», ett kör- och orkesternummer af myc-
ken skönhet, skildrande än sällheten på de him-
melska stigarne, än kvalen på den jordiska törne-
stråten. Härpå följde Francks bibliska scen
»Rebecka» för soli, kör och orkester. Originel
och alltigenom af en orientalisk färgnyans inne-
håller denna komposition flere skönheter, som
ej kunna undgå att verka anslående. Särskildt
Rebeckas bön med körbeledsagning, Eleasars
bön, en del af flickornas körer samt den ståt-
liga slutkören. Rebeckas och Eleasars partier
utfördes förtjänstfullt af fru Edling och herr
Lundqvist. Konsertens andra afdelning upptog
»Sfinxen» för soli, kör och orkester af Ivar Hall-
ström till ord af Carmen Sylva, drottning Eli-
sabeth af Rumänien. Melodiös och anslående,
väckte kompositionen rätt mycket bifall. Solo-
stämmorna utfördes af de två nyssnämnda soli-
sterna samt fröken Anna Piehl och herr Gentzel,
hvilken senare var betydligt hes. Programmets
hufvudnummer och säkerligen dess mest anslå-
ende var Gades »Baldurs dröm», för soli, kör
och orkester. Den första afdelningen med sin
strålande, solljusa Valhalla-stämning är välbe-
kant från den stora musikfesten härstädes i som-
ras. Kompositionen minner om Wagner, men
har dock tillräcklig originalitet för att värdigt
uppbära Gades fräjdade namn. Den erhöll ock
ett nästan alltigenom förträffligt utförande. Led-
samt nog måste Baldurs solo uteslutas på grund
af herr Gentzels heshet. Friggas och Brages
partier utfördes af fru Edling och herr Lund-
qvist. Körerna gingo i allmänhet bra; tenorerna
föreföllo dock något matta.
Konserten bevistades af h. m:t konungen, kron-
prinsen och hertiginnan af Dalarne.
Borwicks-konserterna i Musikaliska akademiens
stora sal förliden lördag och onsdag — den senare
en s. k. populär konsert med nedsatta priser —
voro väl ägnade att stärka de sympatier, som
den flärdlöse och gedigne konstnären under lady
Hallé-turnén i höstas lyckades tillvinna sig hos
Stockholmspubliken. Programmen, hvarå såväl
gamla som nya mästare voro värdigt represen-
terade, utfördes med den sällsynta grad af fan-
tasi, känsla, skola och originell personlig upp-
fattning, som vi redan förut konstaterat hos mr.
Borwick. Bifallet, ihållande och intensivt efter
samtliga numren, kulminerade efter Chopins
Scherzo h-moll och Liszts Rhapsodie hongroise.
Herr Ragnar Grevillius gifver med biträde af
fröken Hedvid Edgren, en musikälskarinna samt
hr Viktor Wicklund konsert i Vetenskapsaka-
demien fredagen den 11 februari kl. 8 e. m.
Andréas Halléns orkester- och körkonsert gifves
i Musikaliska akademiens stora sal nästkom-
mande torsdag den 10 dennes.
-
Kanske ändå...
Skiss för Idun af Agathe Lind.
L
uften hade varit tung i dagar. Samma grå
himmel, samma regndusk från morgon till
kväll. Redan klockan två började det skymma,
så att fru Gärda icke såg sy längre. Hon svepte
en schal omkring sig, kröp upp i soffhörnet och
satte sig bekvämt tillrätta. Men hon kunde icke
somna; de tankar och känslor som arbetade inom
henne hela dagen, de fortsatte utan rast eller ro,
och den unga kvinnan vred sig ibland liksom af
kroppslig smärta. Så spratt hon plötsligt till vid att
någon tog i dörrvredet. Det hade blifvit mörkt
i rummet.
»Är frun här?»
»Ja.»
»Jo, jag undrar om jag ska’ elda härinne, tills
jägmästaren kommer hem? »
»Ja, gör det.»
Fru Gärda reste sig från sin liggande ställ-
ning, slätade till håret med handen och såg med
en frånvarande min på, hur jungfrun sökte tän-
da brasan.
»Det är då alldeles omöjligt att få eld på de
här sura pinnarne, vet frunl»
Icke heller rökte det ut ordentligt, utan ett
och annat rökmoln trängde fram och smög sig
mjukt uppför kakelugnen. Det påminde fru Gär-
da om ordspråket, som hon förr tyckte vara -så
vackert: »Mera än elden på främmande härd
röken i egen hydda är värd,» och hon smålog
ironiskt.
En manlig röst hördes ute i tamburen, och
strax därpå kom jägmästaren in till sin hustru,
åtföljd af jungfrun, som bar en tänd lampa.
»Goddag liten!» sade han muntert och kysste
henne på pannan. »Nej, se du har låtit elda,
det var ju trefligt. Jag tycker luften är friskare,
du skall se att vi få snö. Nu har du fått vänta
med middagen igen, — förlåt mig, men jag har
inspekterat en trakthuggning, som ligger ett par
mil bort, ända vid Vedasjön, du vet. Men så är
jag också hungrig som en varg. Kom nu!»
De gingo in i salen, och jägmästaren höll som
vanligt målron vid makt under middagen. Han
beskref utförligt sitt arbete för dagen och de
intryck han fått i skog och mark. Fru Gärda
hörde tyst på och såg ointresserad ut.
»Har du varit ute i dag?» frågade han plöts-
ligt.
»Ute! Hvem kan gå ut i sådant väder och
på dessa bottenlösa vägar? Jag kunde aldrig tro
att landet var så rysligt.»
»Stadsdamen längtar efter de torra gatorna,
kan jag märka. Men sätt på dig ordentligt om
fotterna, och gå med mig i skogen i morgon,
skall du få frisk, skön luft.»
»Nej tack, om jag slipper,» svarade hon kort,
»Men, liten, både hälsa och humör tager skada
utaf att sitta inne så mycket som du gör.»
»Du tror kanske humöret blir bättre utaf att
gå i ödemarker, inte se annat än aflöfvade träd,
smuts och vattenpölar. Och antingen stormar
det, så man ej kan gå rak, eller också regnar det
som i syndaflodens dagar.»
Hon reste sig häftigt från bordet, gick in i
hvardagsrummet och började läsa i de nyss kom-
na tidningarna. Jägmästaren tände en cigarett
och gick några slag af och an på golfvet, innan
han slog sig ned. Så tog han en tidning, men
studerade icke den, utan sin hustrus ansikte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
