Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 11 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 IDUN 1898
Den, som hos alla vill stå väl, Den, som vill prisas af hvar själ,
Är icke någon till behag; Gör ingen människa i lag.
F. v. Sodenstedt.
1857, i samråd med tvänne hemmavarande
systrar, en liten handel. Grundkapitalet var
150 kronor och lägenheten ett smalt litet rum
i faderns hus, detsamma, i hvilket firman
M. Ch. Peterson allt sedan haft sina ständigt
mer vidt omfattande affärslokaler.
Trång och obetydlig var den lilla butiken,
men rymde dock mer än väl det första lag-
ret, som utgjordes af en del sybehörssaker,
såsom nålar, band, trådrullar och knappar,
hvilket alltsammans fick plats i ett litet
skåp å ena väggen samt en på ett bord
stående korg. Men prisen voro billiga, varor-
na goda, och framför allt hade »fröken
Charlotte» ett vänligt och tillmötesgående
sätt mot kunderna, som därför allt mer
drogos till jienne, hvilket gjorde att affären
tog fart och snart utvecklade sig till en
betydande tapisserihandel. För hvarje år
kom den ock att omfatta allt flere och dyr-
barare varor, såsom linne- och bomullsväf-
nader, gardiner, klädningstyger, mattor, m.
m., tills den slutligen i den driftiga ägarin-
nans hand bief en af de största manufak-
turaffärer i landsorten.
Större handelsfirmor i in- och utlandet
trädde gärna i förbindelse med den alltid
punktliga fröken P., som hade snart sagdt
oinskränkt kredit, så länge hon behöfde så-
dan, men efter några år inköpte hon i all-
mänhet sina varor kontant. Hon kunde ock
såsom få andra köpmän taga sina kunder
och särskildt gäller detta om folket från
landsbygderna. Aldrig otålig eller missnöjd,
kunde hon, utan att visa minsta tecken till
förargelse, hörapå, huru »kära far» eller »kära
mor» i timtal valde och prutade på varor,
gällde det än endast några ören. Men slutet
bief i de allra flesta fall att köp uppgjor-
des till ömsesidig belåtenhet. Därför åtnjöt
hon också stort förtroende från de ofta nå-
got misstrogna landtbornas sida och det
under en lång följd af år. Ända intill se-
naste år har det varit brukligt att vid äk-
tenskaps ingående inom allmogeklassen i
länet de s. k. »begåfningarne» köptes hos den
välbekanta firman M. Ch. Peterson.
Emellertid är det icke anföraren ensam, ■
som vinner segern, säger det gamla ord-
språket, som äfven här har sin tillämpning.
Ända sedan affären öppnades, var den så
att säga ett syskonbolag, ty tvänne bröder
och tvänne systrar till innehafvarinnan ar-
betade jämväl i densamma och bidrogo en
hvar genom sin insats af personlig kraft
icke obetydligt till den årligen ökade om-
sättningen.
Vi hafva hittills endast lärt känna fröken
P. såsom en skarpsynt och duglig affärs-
ledarinna, men hon var ock en varmhjär-
tad kvinna, som ömmade för andras nöd
och med råd och dåd bisprang, då verkligt
behof af hjälp förefanns. Under en yta,
som kanske föreföll något okänslig och sträf,
gömde hon ett rikt förråd af värme och
ömhet, men ej för alla och ej vid första
bekantskapen lämnade hon nyckeln till sitt
inre. I själfva verket utöfvade hon en ej
obetydlig välgörenhet mot fattiga och nöd-
ställda, men allmänheten visste föga där-
om, ty hennes valspråk var, att icke låta
vänstra handen veta hvad den högra gjorde.
En person, som i åratal stått henne nära,
yttrade efter hennes död; »Hon förde intet
gåfvokonto, men nog vet jag, att hennes
årliga gåfvor uppgingo till betydliga sum-
mor,» och kanske var det just detta fria
gifvande, som likt de uppstigande molnen
uttömde sig öfver henne i rika skurar af
välsignelse. Hon hade ock sitt eget sätt
att gifva, ty vanligen åtföljdes gåfvan af
ett allvarligt: »Säg det för ingen,» och i
bref, som innehöllo en gåfva till någon från-
varande, hette det: »Tacka icke — jag
vill ej ha något taeksägelsebref. »
Hon ville ej samla för att själf njuta
frukten däraf, men hon gladdes, när hennes
arbete kröntes med framgång och hon där-
igenom kom i tillfälle att dess mer tjäna
andra. Liksom hon redan under sin tidiga
ungdom så ömt omfattade de uppväxande
syskonen, ägnade hon sig intill ålderns da-
gar med samma kärlek åt de unga syskon-
barnen, som med varm tillgifvenhet slöto
sig till henne.
Under all yttre framgång träffade henne
flere gånger i hennes verksamma lif tunga
pröfningar, ej minst genom dödsfall inom
familjen. Så dog redan tidigt en förhopp-
ningsfull broder, färdig att efter afslutade
studier vid universitetet börja sin juridiska
bana, och längre fram bortrycktes en ung
brorson, för hvilken hon, efter hans egen
moders död, varit en öm moder. Den obe-
veklige liemannen skördade allt flere inom
hennes närmaste krets, senast den broder,
med hvilken hon samarbetat, allt sedau hon
började sin affär. Dessa täta slag inverka-
de försvagande på hennes icke af naturen
starka fysik och ett långsamt aftynande
följde. Hennes kraft var bruten, och efter
endast ett par dagars allvarsam sjukdom
afklipptes den svaga lifstråden den 15 ja-
nuari innevarande år, då hon i stilla frid
slöt sina ögon i döden.
Många äro de som stå sörjande vid hen-
nes graf och välsigna hennes minne.
L S.
–––- <$»,–––-
O, hvarför blef det så?
) livarför blef det så .. .
Vår kärleks vår så fagra löften gaf
och strödde solljus ut med vigda händer.
Vi gledo stilla på vår lyckas haf
mot fjärran drömda, underfulla stränder,
och allting sjöng och himmelen var blå.
Nu finns ej solen mer . . .
Visst gå vi ännu tysta hand i hand,
men våra tankar mötas blott i natten
på färden dit till drömmens underland,
— den gamla vägen öfver mörka vatten,
där lyckans solsken sjönk i djupet ner.
Du älskade, förlåt . . .
Jag vet ej hur, ej hvarför mörkret föll
i vårens dag, när luften sjöd af lycka.
Din blick blef stum. Den hand i min jag höll,
som undan sorg och natt jag velat rycka,
vardt kall som vinterns is. Vi skiljdes åt.
Du sitter blek och tyst
och ljuset faller mjukt uppå ditt hår,
där vid ditt arbetsbord du flitigt sömmar.
Jag sluter blicken. För mitt inre står
en hoppfullt ljus gestalt med varma drömmar.
— Kan det få lif, som döden en gång kysst ?
Sigfrid Svan.
–––- *–––-
Çarnsângsvisiter.
K
yss uppstigen från den bädd, där jag,
under långa veckor i outsägliga kval,
kämpat för tvänne späda lif, känner jag
mig manad att säga några ord till andra
mödrar, varande och blifvande? Och dock
— hur skall jag, som aldrig förr tagit till
orda offentligt, en obildad kvinna, kunna
säga det jag nu ville hafva sagdt med all
den finhet och takt, som höfves detta äm-
ne. Det gäller nämligen de så kallade
barnsängsvisiterna.
— Ah, hör jag redan, det ämnet var då
långt ifrån nytt! Det vet jag nog! För
dessa visiter såväl som för mycket annat
finnas ju vissa regler: man må ej besöka
den sjuka förr än efter vissa dagar, alltid
beundra det lilla barnet, ej tala om olycks-
händelser, ej stanna länge m. m., m. m.
Nåväl, allt detta är ju rätt och godt och
likväl. . . Se här ett litet exempel 1
En enkel tjänstemans familj har fått
tillökning. Herrn har på morgonen gått
till sitt arbete, barnflickan är i barnkam-
maren, sysselsatt med tre små skrikhalsar,
af hvilka den minsta ännu ej kan gå, för-
sökande hålla dem i styr, så att modern
därinne i sängkammaren må få litet ro.
Den andra jungfrun är i köket, sysselsatt
vid en stor tvättbunke, och ser just nu
med oro, att hon måste afbryta detta ar-
bete för att börja tillreda middagen till
husbondens återkomst. I sängkammaren
hvilar den unga modern, blek och matt, hon
har nyss fallit i en lätt, men välgörande
slummer. Den lilla har hela natten varit
orolig och först nu på morgonen lugnt in-
somnat. Den uttröttade modern känner
inga plågor, hon är blott så ytterligt matt.
Hon vet nog, att hvarken hon eller rum-
met i dag genomgått den noggranna toalett,
som vid dylika tillfällen i ett ordentligt
hem borde ske, men behofvet att få vara
i ro blir henne öfvermäktigt. I dag i alla
fall, när stormen tjuter i alla knutar och
snön yr, vågar sig ingen ut. — —
Det ringer! — Blotta ringningen på denna
tid jagar blodet upp på den bleka kinden.
Hon hör några ord växlas och så kommer
köks-Anna in helt häpen och anmäler, att
fru X. frågar, om hon får titta in till frun
ett tag.
»Bed fru X. sitta ned i salen ett ögon-
blick och kom sedan in till mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
