Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 11 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 43
Och nu börjar en skyndsam och något
enerverande toalett. »Anna, ge mig ett
rent lakan ur nedre lådan, detta är visser-
ligen rent, men så skrynkligt. Och så ett
af de broderade örngotten i samma låda.
Så ett nattlinne, nej inte den lådan, den
näst öfversta, vet du ju, nej inte den hö-
gen, utan af den i andra hörnet.»
»Bara det ej är för kallt, frun?»
Ȁhnej, inte kan det vara kallt, som lig-
ger i detta varma rum!»
Och kallt är det visserligen ej, men det
kännes ändå som is, när det kommer på
den svaga, blodfattiga kroppen.
»Ge mig nu en ren näsduk och en kam
samt stänk litet eau de cologne omkring i
rummet, se så efter att ingenting är fram-
me och att det är dammadt. Och ännu ett
ord, Anna, du måste, fast det är sent, koka
litet godt kaffe, då fru X. gått hit i detta
ruskiga väder, men se till att kaffebrickan
kommer in snart, fin och prydlig, så jag
ej får skämmas.»
Allt detta i halfhög, hviskande ton, un-
der det Anna i sin brådska stöter emot än
här, än där, så att den i salen väntande
frun undrar, hvad i all världen de företaga
sig därinne.
Och så är då allt ändtligen färdigt. På
den nnga moderns kinder uppstiga små ro-
sor, och fru X. träder in. Hälsningar och
lyckönskningar! »Och så kry dn ser ut!
Jag väntade att få se dig utan spår till färg.»
Ack, kära fru X., ni, som annars är så
förståndig, inser ni ej, att den bleka kin-
den och det matta ögat under dessa första
dagar af svaghet och blodförlust äro mera
normala, mera önskvärda än den skarpa ro-
sen på kinden och feberglansen i ögat?
Och så rätt som det är kommer mannen
hem och följer artigt och tacksamt fru X.
ut genom tamburen för att i bästa fall i
sista minuten få kasta i sig litet skållhet
mat eller kanske helt enkelt nöja sig med
en smörgås och ett glas öl. Den unga mo-
dern har emellertid trött skjutit undan den
broderade kudden och fått den lilla till sig,
välbehöfligt för dem båda, kanske mest för
henne själf.
På aftonen, då mannen kommer hem, är
hon feberaktig och fryser smått. »Du är
ej så kry i kväll som i går, du har väl ej
varit uppe, vännen min?»
»Nej visst inte, det går nog öfver.»–––-
Ja, mina kära läsarinnor, detta är ju en-
dast ett litet exempel. Jag skulle vilja visa,
att den unga modern, trots alla löften till
sig själf, nästa förmiddag är kanske lika
litet rustad till parad. Jag skulle vilja på-
peka många orsaker därtill, vore icke den
tanken, att kallare ögon än edra skola blicka
på dessa rader.
Men är det nu min mening att för-
döma alla besök under denna genom hvarje-
handa tillstötande orsaker ofta nog ganska
långa och enformiga tid? Tvärtom! Jag
skulle vilja öka deras antal, men förändra
deras karaktär. Ty efter den första obliga-
toriska visiten får du ofta nog ligga ensam
dagar och veckor, så att litet besök skulle
göra dig så oändligt godt; det är just ingen
af dina vänner, som »kommer sig för» att
titta upp till dig.
Som sagdt, jag skulle vilja förändra be-
sökens karaktär, ty medgif, kära läsarinna,
du, som i din hvardagsdräkt vid hvad tid
som hälst på dagen utan minsta pretention
går ut och in i din väns hem, att just vid
detta tillfälle klär du dig i en fin klädning,
tar din bästa hatt och handskar och ringer
på kl. tolf. Och du, min kära unga vän,
medgif att samma besökare, som du eljes
mottager i din barnkammare, i ditt kök,
klädd i din nötta hvardagsdräkt, i ditt icke
alltid bländande köksförkläde, samma vän
finner du nu nödvändigt att i stor toalett
mottaga i din sängkammare.
Jag minnes dunkelt från barndomen så-
som liten skolflicka, den äldsta i syskon-
ringen, att dessa besök, då en liten bror
eller syster kommit till världen, föreföllo
min mor icke oblandadt angenäma. En
bild står dock kvar bland alla andra från
den tiden. Jag minnes, huru ofta köksdör-
ren öppnades strax på eftermiddagen vid
fyratiden och en hög, kraftig gestalt trädde
in, i en enkel dräkt, med stort ljust, ran-
digt förkläde knutet kring midjan, det mörka
vågiga håret slätt benadt, en något gam-
malmodig hatt och kappa, den lilla spån-
korgen på armen med den fina ljusa grå
stickstrumpan uti.
»Hur står det till med din fru i dag,
Anna?» Så af med hatt och kappa! »Får
man stiga på? Är du trött, så skicka af
mig, jag hittar hit igen?»
Ack nej ! det var en hvila för sinne och
öga och öra, att se den enkla gestalten, de
flinka strumstickorna och höra den klara
lugna stämman berätta om dagens små före-
teelser. Det var en »pratstund» af välgö-
rande slag. — Så vaknade kanske den lilla
och behöfde ombyte. »Vill du bedja Anna
ta den lilla ett tag.»
»Tror du jag så alldeles glömt bort dylikt?»
»Men kära Karin, dina kläder?» »Min för
tredje vintern nyttjade hvardagsklädning
och mitt stora bomullsförkläde se ej snedt
på detta.» -
Kom så vid vår vanliga kaffetid kl. 5
kaffet in. Hvardagskanna, hvardagskoppar.
Kanske hade Anna dristat sig att lägga
upp en småbrödsort extra, annars var hon en
gång för alla strängt förbjuden af den främ-
mande att taga in något annat än det
vanliga.
»Jag dricker ur dina fina koppar och
kanna, när du själf kan servera mig, där-
med punkt. — Nej, nu måste jag hem!»
»Kommer du snart igen?»
»Visst gör jag det, i morgon har jag
bak, i öfvermorgon äro Gustaf och jag bort-
bjudna på stor supé till kamrer W., men
dagen därpå, om intet oförutsedt inträffar,
tar jag mig en sådan här stund.» —- —
Med häpnad ser jag, huru lång denna
artikel blifvit. När jag satte mig ned för
att skrifva »några rader» i detta ämne,
tyckte jag att allt låg så klart för mig, nu
ser jag med grämelse, huru föga makt jag
har att få fram, hvad jag kände varmast.
Att dessa besök ofta verka fördärfligt, det
vet jag af både egen och andras erfaren-
het. För den, som är nog lycklig att äga
en mor eller en syster till hjälp vid dylika
tillfällen, går ju allt så lugnt och godt, men
många, många äro de, som i likhet med
mig få hjälpa sig därförutan. Icke för-
dömer jag det vackra sidentäcket, de fina
lakanen, de rikt broderade, enkom för detta
tillfälle sydda nattlinnena m. m., blott de
icke anses nästan oundgängliga. Därför
tyckes mig att i detta, så väl som i myc-
ket annat inom umgängeslifvet, behöfves en
reform.
Och nu, kära läsarinnor, farväl, jag vågar
väl ej säga — till härnäst! N—a.
––––– —*–––––––––-
Ett taek för blommor.
a, ett tack. — — — — — — —
Länge hade jag suttit vid skrifbordet
med pennan i hand, men icke skrifvit en
rad. Ute var det grått och dystert, inne
i hågen bodde tunga tankar. Längtan ef-
ter sol och doft tryckte sinnet. Nej, i dag
gick det alldeles ej att skrifva. Modlös lade
jag ifrån mig pennan, reste mig npp och
gick fram till fönstret. Men det var just
ej upplifvande att se ut. Om det ändå
fölle snö, tänkte jag, hvit, vacker snö, som
dolde allt det mörka, det dystra. Om vi
finge vinter med sol öfver vida vidder, med
bjällerklang och skidföre, med rimfrost och
glimmande is! Om jag finge ge mig af
ut på mina präktiga skidor, ge mig af öf-
ver fält och hed ■— om jag fiuge spänna
på mina blanka skridskor till långa färder
nere på Vänersvikarne — åh, då skulle det
sedan säkert komma ljus och glöd i både
ord och ton! Eller om det blefve vår,
blommig, doftande vår — tänkte jag, det
vore ändå däjligare.
Men tyst, knackade det inte på dörren?
Ut flög jag. I förstugan stod där en, som
hade en korg i handen. »Den här skulle
jag lämna till fröken.»
»Till mig?»
I en handvändning hade jag fått af locket
— och se, där låg en stor, tung, hvit hya-
cintklase, omgifven af mörka, glänsande
blad. Jag bar in all härligheten i mitt rum.
Hur det doftade, hur det skimrade! Var
det icke detta, jag önskat, var det icke
detta, jag väntat på! Där var färg af vin-
ter, där var doft af vår. I hvart skärblekt
blomblad gömde sig en ljusnande dröm.
Det var sol, det var glans, det var fägring
och glöd.
Tårarne stodo mig i ögonen, tunga och
stora. Jag kände mig så tacksam, så rik.
Hur vackert hade man inte tänkt på mig,
hur varmt och fint. Detta var, hvad jag be-
höfde!
Du, som sände mig den blommiga häls-
ningen, du vet inte, hur du gladde mig.
Jag önskar, att jag kunde säga dig det.
Du väckte till lifs hos mig tanken på, hur
mycket af ljus och kärlek det dock finnes
rundt ikring oss, hur det kommer till oss
just när vi minst ana det, just när vi bäst
behöfva det. Finns det väl något ljufvare
än att röna vänlighet? Hälst en vänlighet
som finner ett så vackert uttryck som min
hvita blomma!
Du kära, som sände mig henne, ett tack !
Det var inte första gången, du så gladt
mig, det var inte första gången, du skickat
sådana ljusa blomstertankar från ditt vackra
hem. Det har varit nejlikor, det har varit
rosor — ja, jag kan icke säga hvad det
varit allt, som från dig kommit hit till vår
gamla prästgård och doftat för oss! Jag
skulle vilja ge dig något igen för allt, jag
skulle vilja skänka dig något riktigt vac-
kert, där du sitter i aftonfrid ibland dina
blommor, men ett tack är det enda jag har.
Ett tack — och en välsignelse öfver din
lefnadskväll ! Adi.
–––- *–––-
En allvarlig verksamhet försonar alltid
till sist med lifvet. Jean Jaul.
–––––- *––––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
