Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. 11 februari 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 I D U N 1898
Skaldernas kvinnor.
Små studier för Idun
af Emil Unders.
IV.
Johan Ludvig Runeberg.
et existerar en uppenbar andlig fränd-
skap mellan den skald, som bar nam-
net Johan Ludvig Runeberg, och hans äldre
landsman Franzén. Båda ha besjungit den
oskyldiga kärleken och kvinnorna, men Ru-
neberg har dessutom fått ge sitt land och
vårt mästerverken Fänriks Ståls sägner, Älg-
skyttarna, Hanna, Nadesclida och Kung Fjalar.
I dessa dikter, särskildt ifråga om sån-
gerna om Finlands sista strid, få kvinnorna
träda i bakgrunden för andra diktföremål ;
i skaldens Lyriska dikter och dem som han
sammanfört under titeln Idyll och epigram
är det dock kvinnor och kärlek, som hans
sång gäller. I dem är Runeberg samme
älskvärde sångare som Franzén, skalden,
som berättar hvad:
* »Gossen sade till sin flicka,»
och som är de unga tärnornas förtrogne.
Från hans lyra klingar ungmöns fråga:
»O min älskling, säg, hvar är du,
icke spord och icke känd,
saknad blott och väntad blott?»
Och han låter Den sjuttonåriga rannsaka
sitt hjärta:
»Hvad önskar jag, hvad vill jag,
hvad tänker jag uppå?»
Suomis fägring har lärt de finska kvin-
norna att älska, men på samma gång ha
de mörka skogarna och de öde moarne gjort
deras kärlek vemodig. Flickan önskar :
»Hjärta, hjärta, hade jag dig framför mig,
läge du, oroliga, i min hand,
o, dä skulle hastigt min omsorg
bringa dig lugnet!»
Men det skälfvande hjärtat, det är
»blott för honom blottadt,
som oupphörligt rubbar din (dess) börda. »
Ofta.skildrar likväl Runeberg en kärlek,
som sorgen och vemodet ännu ej ha nått,
såsom när han i Hanna ger oss den oänd-
ligt enkla sagan om den unga prästdotterns
kärlek. Eller som när han i Nadesclida täljer
historien om en fager slafvinna, »jagad af
tvänne furstefalkar».
Men han älskar kanske mest att måla
denna nordiska »sorg i rosenrödt»; han
ber skogens gröna lunder sörja Kandals
dotter, och han låter Torpflickan önska:
-Jag velat lefva tusen år, att honom sörja få.»
Ibland få kvinnorna i hans dikter föra
själfviskhetens och den egna nyttans talan,
såsom när den gamla Susanna i Hanna ge-
nom den gifvande jordens rikedomar, eller
när bonden Pavos hustru i glädjen öfver
den räddade skörden glömmer grannens
förfrusna åker. De flesta af Runebergs
kvinnor tänka dock som flickan i Molnets
broder:
»Mer än lefva fann jag var att älska,
mer än älska är att dö som denne!»
I det nationalepos, som skalden ägnat
minnet af sina finska hjältar, förekommer
knappast mer än en enda kvinnogestalt,
bilden af Lotta Svärd, den präktiga marke-
tenterskan, om hvilken det heter :
»och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå,»
och som var soldaternas trogna följesla-
garinna, därför att
»de käcka gossarnes unga mod,
det tyckte hon om att se.»
Utom denna Lotta Svärd, folkets dotter,
framskymtar också i sägnerna bilden af en
annan kvinna, de tappra bröderna Ramsäys
moder, som hvarje kväll tog »god natt»
af sina döda hjältar.
Liksom dessa ädla söner af ett ädelt folk
aldrig upphörde att lefva för den, som var
deras mor, skall också Runeberg alltid vara
till genom de sånger, han skänkt Sveas och
Auras land!
*
/ vårt romanbibliotek
begynner i dag — sedan fru Elmblads om-
tyckta berättelse »Mot sin lyckai nu af-
slutats — en ny följetong:
Justus Hjälm
af
Bernt Lie.
Det liar länge varit vår önskan att nå-
gon gång mellan de svenska originalbe-
rättelserna kunna få inskjuta äfven ett
utvaldt prof på vårt broderland Norges
moderna diktning, som — med undantag
för ett par tre de största mästarnamnen —
är allt för litet känd och läst här hemma.
Då vi nu förvärfvat öfversättningsrätten
till den unge talangfulle författaren Bernt
Lies roman med ofvanskrifna rubrik,
hoppas vi, att våra läsarinnor, efter bokens
afslutande, skola gifva oss det erkännan-
de, att vårt val varit godt, och att de i
Justus Hjälm stiftat en bekantskap, som
gifvit dem både nöje och behållning.
Redaktionen.
–––- *––––
Från Iduns läsekrets.
Herr Redaktör.
Uppmärksamgjord på några uppgifter i
n:r’ 1 af Idun för i år, 2:dra sidan, torde
det tillåtas mig, för så vidt dessa uppgifter
afse min ringa person och verksamhet, få
upplysa, att den af mig upprättade skolan,
numera Palmgrenska samskolan, aldrig burit
namnet»Praktiska arbetsskolan för ungdom»,
utan Praktiska arbetsskolan för barn och ung-
dom, samt vidare att begynnelsebokstäfverna
till mina förnamn aldrig varit K. L., utan
K. ,.E’
Öfrigt i artikeln öfver mig och min skola
skulle jag saklöst kunna underskrifva, så-
vida jag ej därigenom gjorde mig saker till
ett brott mot den pietet och tacksamhet,
som jag är skyldig äfven andra personer
än de i samma artikel omnämnda. Där-
för några ord. Uppslaget till min skola
gjordes sommaren 1876 på sommarstället
Lyran, dit arkivarien, d:r Otto von Fei-
litzen, några utländska skolmän och jag
blifvit inbjudna af den för allt framåt-
skridande så varmt intresserade fru Fre-
drika Limnell. Samtalet där rörde sig huf-
vudsakligast om uppfostran och slutade
därmed, att jag, ehuru under stor tve-
kan, gaf fru Limnell och d:r von Feilitzen
ett, som den senare uttryckte sig, orubbligt
löfte att på hösten samma år upprätta för flic-
kor och gossar en skola, i hvilken kropps-
ligt arbete obligatoriskt skulle förekomma.
Kroppsligt arbete för lärjungarna var det
program, om hvilket vi förenade oss. Om
samskola var ej tal, ty det föll af sig själft,
ehuru vi icke utbasunerade det, en klokhet
af d:r von Feilitzen, hvarigenom skolan
undvek att inkastas i sådana häftiga diskus-
sioner om samuppfostran, som sex år senare
föregingo samskolans införande i Finland.
I följd af ofvan omnämnda löfte orga-
niserade och upprättade jag skolan den 16
oktober 1876. D;r Feilitzen, nu som alltid
lifligt intresserad för allt, som rörde ung-
domen, upplät i sin våning, n:r 2 Brunke-
bergstorg, lokal — 2 rum — för skolan.
Uppriktigt och med djup tacksamhet be-
känner jag, att utan d:r von Feilitzens varm-
hjärtade och från all själfviskhet frigjorda
deltagande i mina sträfvanden, hans snart
sagdt dagliga besök i skolan med uppmun-
trande, ord att »icke släppa taget», »hålla
modet uppe», att »icke förtröttas», hade jag
aldrig kunnat hålla ut med alla de bryd-
samheter och bekymmer, som skolan vållade
mig. Ännu i dag gömmer jag i kär håg-
komst ett besök af honom en dag under
mars månad 1877, en i afseende på skolan
mer än vanligt bekymmersam dag. När
han gått, fann jag följande ord från honom
på en liten papperslapp: »Natten är ju aldrig
så lång, att icke dess morgon skall randas.»
Här må ej heller förgätas skolans varme
vän, grefve Claes Lewenhaupt på Claes-
torp, hvilken ofta gick mig tillhanda med
vänliga råd och anvisningar.
Utom de i artikeln i fråga nämnda per-
soner, hvilka med penningemedel bidrogo
till skolans första utrustning, torde icke
böra förgätas grosshandlaren härstädes herr
Frans Svanström.
Jag skulle dock, trots detta understöd,
för hvilket jag alltid känner mig djupt
tacksam, redan första året af brist på me-
del nödgats upphöra med skolan, om icke
landshöfdingen grefve Erik Sparre på ett
lika oegennyttigt som fint sätt erbjudit och
gifvit mig ett räntefritt lån på några tu-
sen kronor.
Af ofvanstående torde af sig själft framgå,
att uppgiften om mitt »engagement» vid
samt »öfvertagande» af min egen skola icke
är riktigt.
Ödmjukligen
K. E. Palmgren,
Stockholm den 6 februari 1898.
Åter några ord om kvinnan och
landtbruket.
Bland de ämnen som Idun med sitt rika, mång-
sidiga innehåll behandlat, hafva åtskilliga före-
kommit, som för mig haft ett särskildt intresse,
isynnerhet då de, som detta, berört något nytt
arbetsfält för den af eget arbete beroende, eller
åtminstone delvis beroende, och med så oänd-
ligt stor konkurrens på nära nog alla områden
kämpande kvinnan. Själf utan förmåga att klart
och ledigt uttrycka mina tankar, vill jag inte för-
söka yttra mig i saken, endast uttala min var-
ma, innerliga önskan, att någon af Iduns många
prenumeranter, som äga pennan i sin makt, ville
upptaga det af »Bien» så väl inledda ämnet till
en allmän diskussion, för att därvid från flere
sidor belysa saken ifråga. Mig har denna lifs-
uppgift, allt sedan jag för några år sedan, med
ett mindre kapital af tjugu tusen kr., såg mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0050.html
