Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 25 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 IDUN 1898
0
>
H
M
01
“»i:
3 « =
_ »=
?a3
?S S:
S.® =
ff-S <°
EL CD
CD O 3
3 ® m
CO £f
O:“
\l
5" 3
£• ra°
ra B
Otl
2. *“
K" Cl
O
td ^
o
‘g,
M O:
” ►*
BB
T> ja:
2. g
ra P-»
Ï? ra
si o
-t „.
ra Sl
t* 3*
f ro
Åren svunno hän med stora omstörtnin-
gar och förändringar, och därunder hade
den lille i vaggan blifvit en gammal man
en åldring med silfverhvitt hår och skägg,
och stod nu färdig att öfverträda grän-
sen från lif till död. Slottsanden var
åter kallad till vaktgång. In genom det
gamla slottet hade han susat, sökande
det gemak, den höga paulun, invid hvilken
han plägade bestrida sin vaktpost. Tomma,
kalla, ödelagda voro de stora gemaken ;
förrådsrum voro de och spannmål täckte
de panelade golfven. Inga små tomtar
funnos vid härden. Mössen voro de enda
lefvande väsen, som härskade därinne.
I dufslaget hade högröstade gråsparfvar
tagit bo. De tama falkarna sutto ej mera
inom tilltäppta torngluggar. Borta voro de.
Ut från tornet flögo nu kajor och glador
under gälla skri, och från bandhundens
murkna koja smög räfven, utstötande sitt
gläfsande tjut, hvilket som ett jämmerskri
löpte rundt om slottet, in till märgen
på popplarna, hvilka stodo ovårdade med
de risiga grenarne sträckta mot skyn.
Snabb som en suck från ett kvaldt män-
niskobröst flydde slottsanden och öfvergaf
för alltid den en gång så stolta och mäk-
tiga borgen.
Till den gamle kom han så, där han låg
på sitt yttersta. Enkel var hyddan, där
hans bädd blifvit redd, men slottsanden,
som nu susade in, kände igen de små tom-
tarne från slottet, sysslande och pysslande,
tisslande och tasslande här som där ; som
alltid veko de undan för honom. Han åter
vek undan för det rena bländande ljus,
som kringströmmade den gamles läger.
De tre genierna hade återkommit. I sina
skimrande dräkter med färger af morgon-
rodnad, vårgrönt och himlens blå kringsväf-
vade de den gamle, för att från jorde-
barnets snart multnande stoft återtaga lånet
af himmelska gåfvor.
De logo, såsom himmelens sändebud le,
när de fingo dem åter i klarhet och glans,
sådana som de gifvit dem, nu befriade från
det töcken, som följer dessa gåfvor, när de
nå jordebarnen.
Och de logo mot det formlösa väsen,
hvilket en gång på det gamla slottet vid
den lilles vagga tett sig som umbärandets,
fattigdomens hålögda vidunder ; likt en sväf-
vande, dallrande skugga fanns det nu in-
vid bädden.
Kärleken log emot den — och den åter-
speglade med ens dess himmelska väsen.
Hoppet omslöt den — och den skimmrade
i dess ljusa färg. Tron lät den samman-
smälta — drog den intill sig och gaf den
fasthet och form.
Skön som en af genierna stod skuggan
i dödsstunden inför den gamles förklarade
blick.
*Välsignelse öfver dig,» hviskade hans
slocknande ande. »Du var den höga läng-
tan, saknaden, sorgen, som höll min fot
från lättsinnets stig. Du var bristen, som
ryckte bägaren från min mun och tärningen
ur min hand. Du var förtviflans mörker,
som bragte fram ljuset, inom mig skänkt
af himmelsk makt. Du var behofvet, som
tvingade handen att lämna ut denna skatt
till medbröder, som kanske behöfde den till
tröst och vederkvickelse. Hos dig fann
jag kärleken, ödmjuk, ren och trogen. Väl-
signelse öfver dig, du formlösa, fruktade
väsen. »
Nu log skuggan, ett himmelskt lycksaligt
leende. I den låga hyddan var det ljust
som i härlighetens förgårdar. Den gamles
frigjorde ande smälte samman med de tre
himmelska genierna, sväfvande uppåt, likt
en slöja af skimrande hvitt.
Skuggan blef lämnad kvar på jorden,
återtagande sin formlösa, fruktansvärda ge-
stalt för jordebarn, som ej blifvit vidrörda
af trons, kärlekens eller hoppets ljus.
För slottsanden tedde sig skuggan som
det fattigdomens hålögda vidunder, hvilket
han en gång såg vid den lille borgherrens
vagga; och som en kall fläkt drog han
bort till de höga gemaken från en nyare
tid, sökande att där finna fäste.
Ater kröpo tomtarne fram ur vrårna,
sysslande, pysslande, bäddande godt åt
den gamles trötta lekamen; de små tomtar-
ne, som aldrig öfvergifvit honom, som äro
så barnsligt kortsynta, att de lika gladt
och tjänstaktigt syssla i den låga hyddan
som i det stolta slottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
