Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 25 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1808 IDUN
restaurering, som nu förestår — äfven beträffande
köksdepartementet förestå stora och välbehöfliga
förändringar — skall varda nordens förnämsta
och bäst inrättade hotell.
Konstnarskarnevcil anordnas lördagen den
12 dennes i Berns salonger till förmån för Sven-
ska teaterförbundet samt Dramatiska och musi-
kaliska artisternas pensionsförening. i spetsen
för denna liksom de för några år sedan anord
nade karnevalerna af samma slag står premierak-
tören Ossian Hamrin.
–––- ––––-
Teater och musik.
Kungl. operan gaf under sistl. vecka tvänne
konserter med biträde af pianisten Borwick, hvil-
ken därvid ytterligare fick tillfälle visa, hvilken
framstående och ypperlig konstnär han är på
sitt instrument. Vid den första konserten utgjor-
des hufvudnumret af Beethovens pianokonsert
i ess-dur, n:r 5, förträffligt tolkad, hvarjämte ut-
fördes Mendelssohns preludium och fuga i e-moll
samt några mindre stycken af Chopin — hvars
ass-dur-vals ej gärna kan tänkas få en bättre
tolkning — Liszt och Bakhmaninoff. Å den andra
konserten utfördes tvänne pianokonserter, näm-
ligen Mozarts i a-dur och\ Schumanns i a-moll,
båda på ett alltigenom briljant sätt. Särskildt
väckte den sistnämnda det lifligaste bifall. A
hvardera konserten utfördes ett sångnummer, på
den första Södermans ballad »Kvarnruinen», med
vanlig omvårdnad sjungen af hr Lundqvist, och
på den andra Agathas aria ur »Friskytten», sjun-
gen af fru Östberg, som med sitt oöfverträffliga
utförande af densamma formligen entusiasmerade
publiken. För öfrigt inleddes såväl den ena som
den andra konserten med en uvertyr, den förra
med Glucks »Iphigenia i Aulis» och den senare
med Wagners »Den flygande holländaren», båda
förtjänstfullt utförda af k. hofkapellet. Publiken
var båda gångerna fulltalig och lifligt intresse-
rad.
Aulinska kvartettens fjärde kammarmusiksoaré,
sistlidne måndag, bjöd på uteslutande svenskt
program. K. Bäcks stråkkvintett, G-moil, för-
mådde ej, trots det förtjänstfulla utförandet,
tillvinna sig något allmännare intresse. Betyd-
ligt varmare mottogos F. Berwalds ’ genialiska
pianotrio n:r2, f-moll, och E. Sjögrens båda ori-
ginella och stämningsfulla fantasistycken för
piano och violin. Verklig entusiasm framkalla-
de slutligen W. Stenhammars stråkkvartett n:r
3, F-moll, oemotståndligt betagande i sin vårfriska
glädtighet samt föredragen med poesi och mäs-
terskap i tekniken. Pianoackompagnemanget
sköttes fint och nobelt af herr Stenhammar.
Hertiginnan af Dalarne bevistade konserten.
–––- *–––-
En saga.
Af Laura Fitinghoff.
P
et var så tyst rundtorn det gamla
slottet, kring hvilket de skyhöga popp-
larna höllo vakt i midnattsstunden, så att
icke ens månen, som stod full och blank
i himlarymden, förmådde tränga sig igenom
och nå de långa hvälfda fönsterraderna,
hvilka lågo dolda bakom popplarhas allvar-
samma skyddsvakt.
Tyst var det kring hela slottsområdet ;
den stora bandhunden var löst från sin
koja och förd in i folkstugan ; dufslaget
var tillstängdt om dufvorna, hvilka icke
skulle tillåtas flyga ut i den tidiga morgon-
gryningen, och i öfversta tornet, där de
tama falkarna hade sitt bo, voro gluggarna
tilltäppta, på det ej fåglarna med sitt skri
skulle störa den stora högtidliga tystnaden.
Inne i den långa filen af höga gemak
voro ljus tända i lampetter, hvilkas slipade
spegelytor återkastade skenet, som dock ej
förmådde öfvervinna mörkret, lägradt i vrår,
djupa fönstersmygar och kring väggarnas
spända, af ålder dunkla gobeliner.
Glödhögarne från stockeldarne i de öppna
marmorspislarna glimmade och spredo ett
djuprödt sken kringom härden.
Där framför, i ett af gemaken, låg en
väldig björnhud. På den stodo tvänne, nu
tomma karmstolar ; skickligt snidade grip-
klor höllo de gyllene kulor, som utgjorde
stolarnes fotter ; lejonhufvuden med gri-
nande gap och veckadt pannskinn stucko
fram ur armstöden med sin stoppning af
purpurfärgad sidendamast.
Kolen prasslade och glödde. Det tisslade
och tasslade kring den vidöppna eldstaden.
Gamla, gamla tomtar med långa hvita skägg
och röda toppmössor sutto på korslagda
ben i krets på själfva spiselns järnhäll,
gammal äfven den med namnet af slottets
ägare och det tresiffriga årtalet ingjutet på
midten.
I stilla drömmande undran sutto de,
gammeltomtarne, och sökte att tyda gåtorna,
som ställdes upp för dem i glöden.
Tisslet och tasslet därnere i mörkret kom-
mo från småtomtar, som puffade hvaran-
dra och sprungo omkull hvarandra, ifriga
att reda upp björnhuden i finaste fall för
människofötter, att lägga det purpurfärgade
silket i mjukaste veck för hvilande armar,
för sköna ungdomliga hufvuden. Tomte-
bytingar sutto uppflugna i toppen på de
höga karmstolarna, redo att tälja sång och
saga, upphämtade från skogarnas djup, från
bergen, där dvärgarne bodde. I ättlingars
öra ville de hviska om förfädrens bedrifter,
om deras visdom och vetande, uppsamladt
i fjärran länder och under seklers lopp fort
löpande inom det gamla slottet, återgifna
af tomtarna under de långa vintrarnes fagra
skymningsstunder invid härden.
Förgäfves sysslade tomtarne, förgäfves be-
redde de sig att hviska om sång och saga
och förfädrens hjältebedrifter för lyssnande
ättlingar. Borta vore desse: tomma stodo
de gamla karmstolarna med sina fötter af
gripklor.
»Vi veta nu, hvar de finnas, hvar hon
finnes den väna unga slottsfrun,» sade
gammeltomtarne och lämnade härden. »Vi
hafva sett det i glöden. I slottet är tyst-
nad och hälg, som det plägar vara när de
små människobarnen anlända hit. Vi haf-
va följt dem som de kommit led efter led.
Nu behöfver denne lille våra tjänster; de
äro så hjälplösa, de små människobarnen.»
In genom gemaken gledo de, de små
tomtarne. Den gamle hofmästaren log, när
han ute i dryckessalen emot det tunga
ekbordets mörka sniderier såg topparne af
deras röda mössor skymta förbi. Men tom-
tarne uppfattade, att hans leende var fullt
af välvilja, de fördraga eljes illa att män-
niskor le åt dem.
Längst inne i det höga gemaket stanna-
de de. De sågo med undran och vördnad
på det lilla nykomna människobarnet, som
hvilade i den urgamla, rikt snidade vaggan,
svept i kostligt sömmade linddon af mjuka-
ste silke samt spindelfint spetsverk.
I den fyrstolpade höga paulunen hvilade
den unga modern, det gyllne håret om-
gaf som en gloria hennes väna anlete.
De strålande blå ögonen voro vidöppna, rik-
tade uppåt. Hon såg och hon såg icke,
såsom den gör, som är helt försjunken i
bön. Och modern bad för sitt lilla barn !
De små tomtarne pysslade omkring vaggan,
medan den gamla kvinna, som en gång i
tiden vårdat den lilles mormor, helt fridfullt
slumrat in därinvid.
63
Tornklockan slog midnattsslagen.
Slottsanden, som ej visade sig oftare än
då nytt lif gjorde sitt inträde i det gamla
slottet, eller då död gästade där, kom hvit
och hög susande genom gemaken.
Inne i sofgemaket vid den lilles vagga
stannade den som på vakt, och de små
tomtarne veko undan.
I samma stund började ljusen i lampet-
terna att flämta matt, förlorande sitt sken,
och glimmandet från glöden i marmorspi-
seln tedde sig som mörker. Det var inför
det bländande hvita ljus, som så småning-
om fyllde rummet, trängande in utifrån
genom själfva den väldiga muren, hvilken,
genombruten, bildade en ingång af strålan-
de ljus för insväfvande väsen af himmelskt
ursprung. Väsen, genom hvilkas hvita slöjor
framskymtade anletsdrag af outsäglig skön-
het. De voro tre, som buro skimrande dräk-
ter af ljusaste rosenfärg, af vårens första
gröna och af himmelens blå.
Kärleken, hoppet, tron voro namnen som
de buro.
De sväfvade in till den lille, som låg
där i sin vagga — inför dem ett naket
jordebarn, ty indiskt silke och kostbara
sömnader äro som annat jordiskt stoft in-
för väsen af himmelsk art.
Kärlekens genius log ljust och lade
sin hand på den lilles hjärta; lätt som
en vårfläkt vidrörde Hoppet hans läppar,
Tron strök öfver dess panna och ögon, stilla,
allvarligt.
Slottsanden inne i gemaket log stolt och
triumferande. Genierna hade denna gång
kommit alla tre förenade. Gåfvan, som de
så i förening skänkte, månde betyda stor
utmärkelse, ära och makt, kärlekens lycka
och långt lif för slottets unge ättling. Och
med vördnad hälsade han genierna, hvilka
nu drogo utåt, uppåt i bländande ljus af
himmelsk renhet och glans.
Samma ljus omstrålade den lille i vag-
gan. Men när genierna lämnat honom,
fanns i deras spår ett töcken, en dunkel
skugga. De hade vidrört ett jordebarn,
skänkt det himmelska håfvor, men jordens
stoft uppsteg som en skugga, fördunklande
glansen, som dessa håfvor meddelade den
lille. Njutningslystnad, lättsinne, högdragen-
het, öfvermod, själfförbindelse, — skuggan,
som dunkel lägrade sig kring barnet, hade
många skiftningar. Men slottsandens leen-
de var fortfarande stolt och triumferande.
Skuggor af sådan art hade sedan sekler
tillbaka varit lägrade vid de nyfödda här-
skarnes första bädd på det gamla slottet.
Den log, ty den såg huru en sky, som
hade guldets färg, gaf glans och fägring
åt den mörka töckengestalten vid barnets
vagga.
Modern låg alltjämt med vidöppna, strå-
lande ögon, som sågo och icke sågo, och
bad för sitt lilla barns lycka och välfärd.
Det stolt triumferande leendet dog plöts-
ligt bort från slottsanden. Ett mörkt oform-
ligt vidunder närmade sig den unge här-
skaren i vaggan. Slottsanden kände sig
ej väl till mods. Illa hade han vaktat de
lysande geniernas ingång då, han på sam-
ma gäng tillåtit ett sådant väsen af veder-
stygglighet smyga sig in. Hålögd, formlös,
vanför — det liknade ju bristen, fattig-
domen — slottsanden uthärdade ej med
dess åsyn. Som en kall vindpust for
han ut genom de höga gemaken, där
midnattens mörker och tystnad härskade.
Väggohyra, Mal och Bakterier i rum, fartyg o. bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel. 34. — Kontor: Il A. Vestra Trädgårdsg. 11 A. — Allm. Tel. 7494
utrotas af Aktiebolaget Desinfection
02 _TCC
2 äb>
« v» Xti
w
d -S3
° 12
O 02*< Sk,
O « CD
înrf © bi
3> « CD
u 03 Ifl IV
.■e btr1 KJ
■h
TO nj
To
?» O
ä:S
»’•3 CL
2 o* O
In. CO
. O
äa.a
§•0 SZ
v\
je
m
ce
I
A
s
m
«
fa
O
£
u
m
«s
Ü
H
O
ft ’d
S d
® :d
O*
fa -G
»
-O 43
0) t.
fa
ce .R*
Xt
ft
3 l
fl Ü
* u
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
