Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 4 mars 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
IDUN
En kvinna har sâ mycken makt Ty hon som moder fostrar den
Som hela släkten sammanlagdt, Och får dess kärlekslön igen.
J. Gude-Smith.
med dessa rader. Den utpräglade häftig-
heten i lynnet, som hon talar om såsom
mig välbekant, har jag under alla de år,
jag känt henne, aldrig sett till. Däremot
hade Anna Geete tydligen redan i barndo-
men två utpräglade passioner, hvaraf jag
sett många uttryck i hennes lif. Den ena
var att rita, »klottra ner», som det kallades,
då hon var liten, och den andra var att
sluka böcker, hela bibliotek i taget. Hon
berättar själf om, huru hennes första arti-
stiska dåd, hvarmed hon skrämde sin om-
gifning, var att hon i ensamheten med en
tulpan, doppad i bläck, dekorerade hela
kakelugnen i sin mammas rum. Ej långt
därefter utförde hon en annan kraftig konst-
bragd, då hon på besök i Jönköping hos
friherrinnan Platen med kol på det nyskura-
de salsgolfvet utförde en kolossal ritning
af en dam, knäböjande framför ett kors.
Målaren professor Troili var den förste,
som märkte Annas ovanliga konstnärliga
anlag och lärde henne teckna efter natur-
föremål. Men Annas egentliga stora be-
gåfning låg för återgifvande af det karak-
täristiska, och mycket tidigt kunde hon
uppfatta och återgifva det frapperande peré
sonliga i- ett ansikte. För att hjälpa sig
själf, medan hon ritade, gjorde hon alle-
handa underliga grimaser. »Se, hur hon
grinar, den välsignade imgen!» sade Troili,
då han såg den lillas ansträngningar. Jag
skall längre fram återkomma till denna
Anna Hamiltons ovanliga artistiska begåf-
ning, om hvilken allmänheten ej har en
aning.
Hennes andra passion, en outsläcklig törst
efter böcker, fick på flere sätt tillfälle att
tillfredsställas. Först och främst lästes det
mycket i hemmet, och just vid den tiden,
då Anna växte upp, kommo Dickens’ roma-
ner ut i bokhandeln här i landet, och hon
säger sig aldrig kunna glömma det första
starka intrycket af den store engelska för-
fattarens verk. Som de flesta unga herr-
gårdsfröknar åtnjöt Anna undervisning af
åtskilliga guvernanter, som aflösle hvarau-
dra, och under hvilkas regemente hon både
lärde och led mycket. Därtill kommo and-
ra inflytanden från granngårdarne. På Hel-
lekis hos Skjöldebrands läste hon tillsam-
mans med husets döttrar fransk litteratur
för en fransk guvernant och upptäckte dess-
utom ett aflägset förtjusande gästrum i
tredje våningen, där ingen störde, då man
lyckats smyga sig dit och med en bok krypa
upp i en af de djupa fönsternischerna med
utsikt öfver den vida Vänern ; där fanns ett
väldigt skåp, fullt af skatter, där bodde
tyskarne. Där läste hon Fouqué, Bettinas
bref till Goethe och Gcethe själf, som hon
»satte i sig som vatten mellan 10 och
14 år.»
På en annan granngård, Degeberg, hos
den engelska familjen Nonnen, fann Anna
ett hem, där hon trifdes lika lyckligt som
i sitt eget. När sjukdom eller annat all-
varligt arbete upptog hennes mor, skicka-
des Anna till Nonnens, där hon tillsammans
med två jämnåriga flickor läste för en ut-
märkt engelsk guvernant. Familjen Nonnen,
som djupt inne i Sverige lefde eDgelskt lif
med engelska seder och engelska sympatier,
verkade starkt och afgörande på Anna
Hamiltons hela framtid. Här fick hon sin
vördnad och kärlek för den engelska natio-
nalkaraktären, hvilken ständigt stått för
henne såsom något af det bästa mänsklig-
heten har att uppvisa. Här lärde hon känna
alla äldre och yngre engelska författare i
familjens rikhaltiga bibliotek, och här lärde
hon förstå och tala det engelska språket
så grundligt, att det blifvit som hennes
andra modersmål. Få, kanske ingen i Sve-
rige har därför med sådan lätthet och ny-
ansering ij uppfattningen förstått återgifva
de engelska författarne på svenska som
Anna Geete.
Mellan 13 och 15 år var hon tre gånger
i Tyskland med sin mor och fick därvid
se Ehen, Dresden, Heidelberg m. m. Sista
året tillbragte hon i en tysk pension för
att afsluta sina skolstudier. Dessa ung-
domsresor äro de enda utrikesfärder, Anna
Hamilton fått göra i hela sitt lif. När man
betänker, att nu för tiden nästan alla män-
niskor rest Europa rundt och huru det fal-
ler på de mest obegåfvades lott att få be-
söka kulturländerna och lära känna konstens
mästerverk, kan det förefalla sällsamt, att
hon, så konstnärligt begåfvad och så väl
förberedd genom språkstudier och litteratur-
kännedom, aldrig skulle få se sig om i
Europa.
Ar 1864 såg jag första gången Anna på
Upsala slott. Om icke en starkt begrän-
sad ram hindrade alla vidlyftigare beskrif-
ningar, skulle jag icke önska något hällre än
att här få gifva Iduns läsare några minnen
från denna period i upsalalifvet, då lands-
höfdingens familj var tongifvande icke blott
för staden, utan för en hel krets af vänner,
som där funno sitt centrum. Detta hem
lifvades af en anda, som var den allra
mest välsignelsebringande. Det var en bland-
ning af svenskt herrgårdslif och odladt in-
telligenslif, som man sällan finner i så
stark förening. Om den enkla och varma
gästfriheten var en tradition från det Ha-
miltonska herrgårdslifvet på Kinnekulle, så
var det nog Agnes Geijer, som medförde
de litterära och musikaliska intressena från
sitt eget fädernehem.
Agnes Hamilton var ett af dessa helt
personliga kvinnoväsen, som man nu så
sällan finner: en ädel och dygdig kvinna
— benämningar, som nu nästan anses gam-
malmodiga, troligen emedan de så sällan
kunna användas. Sträng som dygden, när
det gällde rätt och orätt, var hon oändligt
mild emot all oskyldig glädje. Under hen-
nes beskydd kände alla sig glada och fri-
modiga, och hon hade den sällsynta gåf-
van att få människor att visa’ sig från sin
bästa sida, så att de vanligtvis lämnade
det Hamiltonska hemmet glada och nöjda.
Det fanns på den tiden en ovanlig mängd
lofvandeunga förmågor i Upsala, som hade sitt
glädjecentrum på Upsala slott. Många af
de bästa dogo ännu unga, andra intaga nu
framstående platser såsom statsmän, för-
fattare och medborgare. Här hade Anna
tillfälle att röra sig bland många olika
människor, och samlifvet mellan slottsfol-
ket och deras vänner var sådant, att man
aldrig lämnade hvarandra utan något verk-
ligt andligt utbyte. Mycken sällskaplig
munterhet härskade också där, och Anna
själf var outtömlig i att uppfinna festlig-
heter och upptåg.
Det roligaste vid alla roligheter var dock
Annas förmåga att bevara dem i sina rit-
ningar. Henhes kompositionstalang var så-
dan, att de, som sett hennes utbrott i den
vägen från ungdomstiden, nog finna våra
nu lefvande svenska illustratörer i saknad af
den humor och den fantasi, som Anna i sina
teckningar hade så mycket af. Det var
vanligen hennes familj och hennes allra
bästa vänner, som hennes munterhet gick
ut öfver, och endast den mest själfbelåtna
inskränkthet kunde finna sig sårad af Annas
så kallade karrikatyrer. De voro aldrig öf-
verdrifna, så ! att de verkade frånstötande
eller oigenkännliga. Det var personen lifs-
lefvande i sina mest slående egenheter.
Men medan Anna i sin familj och bland
sina vänner kunde röra sig fritt och lyck-
ligt, uppfattades må hända hvarken hon
eller hennes vänkrets alltid med så till-
mötesgående förstående. Anna säger själf,
att hon ofta, från det hon var liten, fick
höra som en förebråelse från lärarinnor och
kamrater sådana ord som dessa: »Och du
som skall vara så begåfvad!» . . . »Du,
som ju har ett så briljant hufvud!» Det
är inskränkthetens vanliga vapen mot de
bättre utrustade att förebrå dem deras and-
liga företräden, som om dessa vore en
synd.
Mycket tidigt förlofvade Anna sig med
då varande medicine kandidaten Gustaf
Geete, och det var just ej med blida ögon,
som vi »flickor» sågo på honom, som ville
taga Anna ifrån oss. Emellertid varade
det nästan tio år, innan denna förbindelse
realiserades. .Under den låDga förlofnings-
tiden förändrades mycket för Anna. Flere
af hennes vänner dogo, alla skingrades.
Thekla Knös, en af hennes ömmaste barn-
domsvänner, satt i många år andligt fån-
gen och dog till sist på en anstalt för
sinnessjuka. Agnes Hamilton själf började
kämpa mot den svåra sjukdom, som slut-
ligen lade henne i grafven. Det blef allt
mer och mer tyst på Upsala slott.
Anna hade en tid i Stockholm studerat
måleri, först för Egron Lundgren, sedan
för professor Holm, men det var nog icke
denna art af undervisning, Anna behöfde.
Antingen skulle hon i många år ha genom-
gått en sträng tecknings- och målarskola
för att lära sig behärska formen, eller ock-
så — och detta troligen det rättaste —
bara gått på och ritat på egen hand sina
lifeintryck, sina fantasier och komposi-
tioner. Aldrig har hon ritat så litet som
just under den tiden, då hon kopierade
akvareller för Egron Lundgren och målade
landskap för professor Holm. Hon lärde
sig blott nätt och jämt så mycket, att hon
fick afsmak för hvad hon gjort på egen
hand, och då uppgaf hon att bli konstnä-
rinna och slog sig på litteraturen. Medan
tystnaden på Upsala slott år från år till-
tog, lefde Anna sitt eget lif som i en klo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
