Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 11 mars 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 IDUN 1898
Intet är gudomligt, som icke är förnuftigt.
I. Kant.
läroverket; oändligt mänga, som af brist pä
plats eller emedan de kommit för sent ej
kunnat vinna inträde vid det senare, ha
genom hennes nitiska undervisning drifvits
fram till examen i rätt tid. Och när bro-
dern Edvin vann anställning som naviga-
tionslärare vid navigationsskolan, skötte Leo-
nilda under den långa sjukdomen före hans
död äfven där för dennes räkning hela styr-
mansklassen.
Innan sjökrigsskolan och Karlberg upp-
rättades, anlitades äfvenså fröken Sjöström
regelbundet af de unga officersämnena.
Dessutom har hon i mer än 25 år verkat
som ordinarie lärarinna i matematik vid
Stockholms tekniska skola och har äfven
sedan många år, dels privat, dels i naviga-
tionsskolan, lämnat undervisning åt unga
maskinistämnen i maskinlära.
Och bredvid allt detta hufvudets arbete,
som kanske kan synas en och annan efter
gammaldags åskådning icke särskildt »kvinn-
ligt», hann hon dock utföra en massa van-
ligt kvinnoarbete. Hennes händer hvilade
aldrig; de voro i beständig rörelse med
virkning, sömnad, stickning, allsköns nyttig
handaslöjd midt under lektionerna, medan
hjärnan tänkte, munnen undervisade. Detta
är sannerligen kännetecknande för en verk-
samhetsifver af ovanligaste grad.
När fröken Sjöström år 1886 fyllde 50
år, hade samtliga i hufvudstadens ham-
nar liggande fartyg klädt sig i högtidsskrud,
med flaggor och vimplar högt i topp. Och
nu, på hennes begrafningsdag sistlidne fre-
dag, tolkade från master och spiror i samma
hamnar de betydelsefulla dukarne »på half
stång» den minnesgoda sjömannakårens
saknad och sorg. Det torde icke vara ofta
en sådan ära vederfares en kvinna.
–––- *_–––
De som bygga på landets
framtid.
Två små taflor med anledning af den förestående
basaren för Stockholms internationella
lärarinnehem.
är skolan låg, uppe i skogsregionen,
var just ingen nästgårdsväg till präst
och kyrka. Närmare var det väl till bru-
ket, men ej därför nära alla de röda stugor,
som under sina tak byste minderåriga.
Häraf kom det sig, att ingen skola hölls den
tid på året, då snö faller och dagen är
kortast; under hösten och på eftervintern
däremot var den i gång. Då prasslade och
tassade det om morgnarna längs alla de
stigar, hvilka klöfvar stakat ut, och som
trampats upp, för att man skulle hinna for-
tare fram, än om man toge landsvägen.
Sedan kommo dessa tassande vandrare fram
ur skogen, flockvis eller ensamma, och då
låg deras skola framför dem, röd, med ljus-
skänkande fönster, med täppa, land och
rykande skorsten. Dit kommo ock skaror
från bruket och från andra håll.
Dock, hvarifrån de än kommo, var det
dock en, som skulle lära dem alla; och hvad,
som skulle läras, det stod att läsa på väg-
gen därinne i skolans sal, och öfver det
hölls examen och inspektion.
Men utom dessa ämnen funnos ännu
andra, öfver hvilka förhör ej anställdes, och
oftast var lärarinnan ensam om dem också,
ty bland bygdens alla hem voro ej många,
där det tänktes på, att man fått barn för
att lära dem något.
Här i skolan sökte den unga lärarinnan
i stället att nedlägga dessa frön samt väcka
till lif begrepp om sanning, ordning, lyd-
nad och fosterland. Tålamod gick det åt,
och hopp om framgång måste hon besitta
för att ej ge tapt; kraft och kärlek fingo
ej heller fattas.
Man måste stå inne med mycket för att
verkligt ge åt så många!
Man har förstås ungdomens kraft, men
ej ens den låter slösa med sig, man har
lynnets spänstighet, men också den behöfver
bränsle. Man har tålamod och kärlek till
saken, men de kunna bräckas till slut.
Man har då kvar känslan för plikt, men den
ensam blir ett ting utan lif.
Sen må man akta sig för bankrutt!
I fem år hade hon gifvit, ständigt gifvit.
I fem år hade hon tagit och åter tagit af
sin hågs friskhet, af sin tillförsikt, delat
med sig af sinnet för det stora i handling
och för det sköna i skapelsen.
Tillförseln utifrån hade föga motsvarat
förbrukningen, det började kännas ibland.
Så kom längtan att taga upp ett nytt för-
råd, icke för egen del blott, utan för andras,
att få flyga ut från denna vrå ett tag, för
att möta nya tankar och få ny sol öfver
tröttadt sinne.
Men hade hon rätt att begära slikt ? Borde
ej hon vara nöjd som det var och ge till
dess allt var gifvet?
Hade hon rätt att begära, det ute i värl-
den skulle beredas en plats åt henne, där
hon kunde förse sig med nya krafter?
Ja, nog kan hon ha rätt att begära det,
hon danar ju dem, hvilka en gång skola
bli Sveriges folk.
* %
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
