Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 18 mars 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1898
82
Lyckan narrar stora, små, Bästa örngatt du kan fa
Leker med guldtärning! Är fullbordad gärning.
B. S. Ingemann.
romanen »Vårluft» samt har skrifvit en
längre roman »Gamla Näset», där hon gif-
vit oss vackra interiörer från svenska landt-
hem, och som blifvit öfversatt till norska.
Förutom detta sitt skriftställeri har hon
ägnat sig åt åtskillig filantropisk verksam-
het, varit med om att bilda barnhem och
medverkat vid bazarer för välgörande ända-
mål. Det var hon som var en af stiftarin-
norna af föreningen »Folkdansens vänner»,
och för Skansens förkofran har hon offrat
både tid och krafter.
Säkert har mången, utan att ana det,
vid vårfesterna där uppe i vår vackra foster-
ländska park af fru Fitinghoff och hennes
dotter blifvit serverad de många norrlands-
produkter hon haft att bjuda på i sitt lilla
stånd med dess miniatyrkök och miniatyr-
bod, där hundratals filbunkar stå uppradade
kring hyllorna. Där äter man smörgås på
tunnbröd med get- eller mesost, med ren-
stek och i bästa fall en fräsande biff med
potatis och så den läskande filbunken. Där
finnes mycket mer af de norrländska läc-
kerheterna, och där får man gratis en liten
profbit på den äkta hjärtligheten långt bort
i nordanfjäll.
Men stundom böjes fru Fitinghoffs röst
också till protester. Hon har skrifvit öfver
kvinnans myckna studerande, och hon har
en viss afvoghet mot skolväsendet. Att upp-
fostran åt flickan förnämligast borde ges i
hemmet, är en af hennes älsklingsteser,
och hon ser icke med fullt blida ögon det
förvärfsarbete för kvinnan, som icke kan
ske inom hemmets väggar. Hon må i detta
fall kanske vara något för mycket fäst vid
idéerna från förra generationen, men säkert
är att hon själf på ett lysande sätt har
visat, hur väl hennes uppfostringsmetod
kan slå ut.
Hon har det norrländska, friska, förtrö-
stansfulla humöret. Hon är viss, att ser
det än så mörkt ut, så ljusnar det. Hen-
nes färg är hoppets färg, och därför älskar
hon också ungdomen och är älskad af den
tillbaka, hennes principer äro : har man rik-
ligt, så gif rikligt; har man litet, så gif
mindre och var glad.
Hnr mången ung man från bildade och
fina hem, kanske ensam och hemlös i huf-
vudstaden, har ej njutit den trefnad han
längtat efter på hennes enkla tisdagsmot-
tagningar. Enkla i yttre anordningar, men
rika på nyttigt tankeutbyte, på musik och
sång, på föreläsning och muntert, ungdom-
ligt glam, där »mammis» — som värdin-
nan med ett smeknamn kallas af sina många
unga vänner — trots de täcka flickorna
alltid var medelpunkten.
Att dessa små tillställningar blifvit upp-
skattade, därpå kan såsom ett bevis anfö-
ras följande verser af en bland de unga
män, som flitigt bevistat dem och hvars
namn för hans faders skull klingar som
en ton från en öm hjärtesträng inom hvarje
bildad svensk mans och kvinnas bröst.
Verserna lyda så:
Oss unga, du oss så godt förstår,
du vet de drömmar vi drömma.
Vårt ystra skratt dig ju smitta får,
för ungdoms sorg kan du ömma.
Hvad varmt vi hänt, livad vi tranfullt anat,
i ti Gamla Näset,t du fram har manat
i skön gestalt.
Så godt år hvila sig vid din hård,
vid. varma brasan och varma hjärtat;
man känner sig i en lycklig vårld,
där allt är glömdt, som ens sinne smärtat.
Så tyst sig trefnadens tomtar smyga,
blott allt för hastigt plär tiden Jlyga
i tmammisu hem.
Och så vi önska, det nya år
dig lifvet bringar må lyckligt blifva.
Ej kulna dagar med regn, som slår,
med hagelskur eller isig drifva.
Nej må det blifva » Brittsommar> fager
med vårens värme och vårens dager
för vårens vän.
Ja, så hälsades fru Laura Fitinghoff förra
året den 14 mars. I år, då hon fyllde
femtio år, var festen större. Hennes fem-
tioårsdag firades i måndags på det henne så
kära Skansen. Gamla och unga vänner hyl-
lade henne, ty hon har menat många väl,
och många äro de, som älska henne.
Amanda Kerfstedt.
–––- ❖–––-
Då dödsbudet kom.
å har då dödsbudet flått oss till sist.
Det är kungssorg i diktens rike. Tope-
lius är ej mer . . .
För endast ett par månader sedan redde
man sig att fira hans åttioårsdag, såsom
aldrig någon dylik blifvit firad i de tusen-
de sjöars land. Liksom på kungafester
all sorg för dagen aflägges, voro då för en
enda gång allt partisplit, alla söndrande
misshälligheter glömda. Han hade ju stän-
digt talat mildhetens, ödmjukhetens och för-
soningens ord till sitt folk såsom ingen
annan. Kring honom skulle råda kungs-
frid. Svensk som finne enades att bjuda
sin hyllning åt den blide drotten af dik-
tens land, åt den sista af Finlands store
skalder.
I det längsta hade befriaren sparat den
gamle åt oss, i det längsta hade han låtit
honom sitta nöjd och stilla framför den
muntert sprakande vinterbrasan och tälja
oss sina ständigt nya sagor. Men så läng-
tade befriaren att själf se honom, så styr-
de han omsider sina steg till Sibbofjärdens
leende stränder och knackade försagd och
tvekande på Björkuddens port. Den porten
stod alltid gästvänligt öppen för hvar man ;
den öppnades äfven för den siste vän, som
tiden ger.
Sin hemska lie hade han nogsamt gömt
vid dörren och bar i sin skrumpna hand
blott en högröd krans af vallmo, fridens
ljufva blommor. Med dem krönte han
sakta den gamles hufvud och nickade och
log och gick . . .
$ *
Säg mig, hvem af oss har ej alltfrån den
stund, då våra barnaögon första gången,
tindrande af fröjd stafvade igenom den
store barnavännens sagor, innerligt läng-
tat att få se honom själf, att få trycka
hans hand, att få gästa hans ålderdoms
fridfulla hem, det härliga Björkudden. Och
denna längtan ökades endast med åren,
och vi började svärma för Regina och
Bertel, för Erik Ljung och Erika Lindelia.
Ty hvad vi än månde hafva läst och
beundrat, Sofokles eller Ibsen, Lidner eller
Heidenstam, så står dock han, som skref
Fältskärns Berättelser, vårt hjärta närmast.
Han hade ju varit allas vår farbror, han
blef allas vår vän, en vän, som aldrig svek.
Det finnes många porträtt af Topelius,
framställda både med mejsel och färger,
men aldrig har jag sett något, som gjorde
honom full rättvisa. Ty blicken ur hans
skarpa genomträngande bruna öga, på sam-
ma gång så mildt, så innerligt barnamildt,
den kunde konsten aldrig fånga.
Den friska, solbrynta hyn tydde på, att
han, vetenskapsmannen, icke uteslutande
hade andats folianternas ädla damm, och
så var det ock. Sista sommaren, som blef
hans, företog han ännu flere fisketurer på
det haf, vid hvars strand han en gång drömt
sina vårdagsdrömmar. Detta friluftslif lär-
de honom att läsa i naturens bok, lärde
honom att blifva en tolk för de bägge folk,
hvilka nu stå i tårar med sänkta fanor
kring hans bår.
Ty det är de vida skogarne kring de blå vatt-
nen, som gifvit klafven till det finska som
det svenska lynnet. Det är här det talar,
detta sorglösa vemod, denna ordlösa läng-
tan, bvilken hvilar innerst vid nordbons
trygga hjärta. Det är här de sjungit, folk-
visornas ljungbekransade diktare, de glöm-
de skalderna af fordom, som hand i hand
vandrat in i förgätenheten, men hvilkas runor
skola höras, så länge furorna sträfva mot
himlen, så länge sjöarne blicka mot solen.
För de otaliga,- som haft lyckan gästa
Björkudden, kvarstår säkert minnet af detta
besök för alltid. Pengar kunna väl bygga
upp huru höga palats som hälst, men endast
kärleken förmår skapa ett hem.
Och det var till detta solljusa, varma bo,
till denna fridens hamn han drog sig till-
baka efter en lefnad, hvilken det hundra-
tungade förtalet aldrig nändes vidröra. Ty
huru mycket han än verkat med penna
och tunga, står det dock fast, att hans
lif var hans största verk.
Liksom han i sina romaner sällan hade
hjärta att inte låta de unga tu omsider få
hvarandra, länkade blida nornor det äfven
så för honom. Ty då han för tretton år
sedan blef änkling, var det hans vårdags-
kärlek Marie Emilie Lindqvist han följde
till grafven. »Min hustru var en mycket
begåfvad, trogen och intelligent medarbeter-
ska i mina arbeten åt skilda håll,» sade
Topelius till mig i ett bref sistlidne vår.
Hon var barbarnsbarn till den för sin
jättestyrka i Fältskärns Berättelser omtala-
de Abraham Lindqvist, en gammal svensk-
född krigsbuss från stora ofredens bistra
tider, hvars största märkvärdighet bestod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
