Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 18 mars 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 83
uti, att han var den siste karolinen, den
siste här pä jorden, som dragit svärd för
den tolfte Karl.
* *
Det finnes människor, som åldras, utan att
blifva gamla. De få rynkor i pannan och
silfver i håret; man skulle kunna taga dem
för riktiga gamlingar. Men tro dem ej.
Blicka in i deras själ, och du skall finna
ett barn, ett litet barn, som inte hunnit
glömma "röfvarhistorierna det hörde på sin
moders knä. Under lifvets lopp hafva
äfven de mött de där röfvarne - ack,
hvem har ej det! Men de rädas ej för
dem, de veta så väl hvad de gå för.
De komma ju ihåg sagorna, deras moder
täljde dem. De veta, att röfvarne till slut
ångra sig och blifva ädla och få gå in i
paradis; de veta så väl, att sagan slutar
bra, huru dyster dess början varit.
De hålla fast vid sin ljufva tro, att allt
godt skall belönas, allt ondt försonas.
Den gudarne älska dör ung, säges det.
Därför läto de honom åldras, utan att blif-
va gammal. Därför läto de åttioåringen
med barnets förtröstan till den faderliga
godheten vandra öfver till den andra stran-
den, till det andra lifvet.
Ave et vale !
Mari Mihi.
––– *–––-
Uppfostran till osjälf-
viskhet.
Anförande vid Tärna folkhögskolas vinterfest
den 27 februari.
Af Cecilia Bååth-Holmberg.
M
ed tal och sång, poem och telegram
firades för kort tid sedan Zakarias
Topelius på sin 80:de födelsedag. Äfven
från vårt land sändes mången varm välön-
skan, månget innerligt tack. Ty ehuru finsk
till börden, tillhör han ändock äfven oss
genom det svenska språk, på hvilket han
diktade. Ja, vi räkna ju just hans verk
till de bästa vi äga i vår litteratur.
Men det är ej om Topelii författareverk-
samhet, jag ämnar tala. Därtill är den mig
tillmätta tiden allt för kort.
Jag vill endast taga fasta på några af
honom uttalade, i Sverige föga beaktade eller
fullkomligt okända tankar, som mycket slagit
an på mig, och som äro värda att spridas
långt utom Finlands gränser.
Det är några tankar angående uppfostran.
Just denna fråga: ungdomens uppfostran
till goda människor och goda medborgare,
är, det veta vi alla, i dessa dagar en af
dem vi kalla »brännande», och detta i den
grad, att den framdrages vid våra riksda-
gar, lifligt uppmärksammas i våra tidnin-
gar, ja, till och med göres till föremål för
hela landets förböner, i det den genom det
nyligen i alla kyrkor upplästa bönedags-
plakatet lägges fram för hvarje man och
kvinna i riket till behjärtande och efter-
tanke.
En hvar af oss, ej blott lärare och upp-
fostrare till yrket, utan alla, främst föräld-
rar, har därigenom fått till uppgift att söka
motarbeta hvad jag skulle vilja kalla liga-
pojksnaturen eller rofdjuret i människan
Människan är af naturen grym, själfvisk,
egennyttig. Det är en gammal sats och
torde tyvärr vara bevisad.
Hennes mål är att nå »fullkomlighet»,
att bli god, kärleksfull, osjälfvisk.
Hon har en lång väg att gå, innan detta
mål uppnås. Och hon når det icke utan
hjälp af många slag.
Den första hjälpen finner hon i uppfost-
ran.
Man misstar sig, om man inbillar sig att
ett barn blir uppfostradt, emedan man skic-
kar det i skolan!
Huru många föräldrar lägga ej sin upp-
gift på lärarens skuldror ! Det är mycket
bekvämt för dem. Men det straffar sig.
Ty äfven om skolan verkligen söker upp-
fostra barnet och ej nöjer sig med att en-
dast lära det läsa och skrifva m. m., så är
den uppfostran tom, som ej understödes
från hemmet, eller rättare som ej har sin
fasta grund där.
Man får ibland höra en själfvisk, otjänst-
aktig, beräknande människa kallas »oupp-
fostrad». Det borde i stället heta »illa upp-
fostrad». Ty uppfostrade bli barnen i alla
hem.
Det gifves både god och dålig uppfostran.
Men sällan finner man en systematisk upp-
fostran, byggd på insikt i hvad en god upp-
fostran skall åstadkomma.
Och ytterst sällan finner man, att föräl-
drar förstå att begagna sig af det lefvande
uppfostringsmaterial, som finnes rundt om-
kring oss: småsyskonen, djuren, växterna.
De äldre begå ofta det stora felet, att de
förmana för mycket. De söka uppfostra bar-
nen med bud och förbud. Således blott
med ord.
Men barnet har ej nog endast af sedliga
lärdomar. Det måste lära sig att själft till-
lämpa dessa i det dagliga lifvet. Ty det
är ej nog att barnet afhåller sig från det
onda; det måste i handling göra det goda,
ej endast lyda, tala sanning, lära sig nytti-
ga saker, men aktivt, verksamt göra godt
— mot växter, mot djur, mot syskon. Och
dessa lefvande varelser äro just det bästa
uppfostringsmateriel, när det gäller att dana
människan, karaktären. -•
Ty lika visst som grymhet förvildar och
i unga år gör hjärtat kallt och själfviskt,
lika visst måste en god handling i det rät-
tas tjänst, en omvårdnad för de värnlösa,
ett försvar för oskyldigt lidande verka ej
endast förädlande på det lätt mottagliga
barnahjärtat, utan eggande, sporrande till
nya handlingar af osjälfviskhet.
Detta kallar jag sann bildning. En så-
dan visas ej genom examensbetyg och ofta
tomma, andefattiga minnesläxor. Nej, bild-
ningens sedliga värde beror af följdriktigt
samband mellan lära och lefverne. Sede-
regeln betyder så föga, tillämpningen är allt.
En god uppfostran skall lära barnet att
från tidiga år ej blott veta det rätta, ej
ens blott vilja det, utan framför allt att
göra det.
Sådan uppfostran nu är, blir det stygga
ordspråket allt för ofta sanning: »hvaroch
en är herre öfver sin stackare.»
I sanning — ett verkligt ligapojkspro-
gram!
Men när uppfostran blir hvad den bör
vara, då skall ordspråket lyda så: »hvar
och en är den svages och spädes ömme
vårdare och tjänare. »
Detta är det program, som skall skapa
så att säga en ny jord med nya och bättre
människor.
Många föräldrar tro vidare, att de kunna
varaktigt inverka på barnen genom att tala
till deras känsla. Men känslan är hos
stora och små en flyktig gäst; den rör dig
i dag till tårar, och i morgon är du åter
likgiltig och kall!
Nej, likgiltigheten, just den skall förvand-
las till lugn, verksam, varaktig glädje i
goda handlingar.
Och detta skall barnet lära från spädaste
ålder.
Ty, för att tala med Topelius, »ett frö
utsås i ringhet och ödmjukhet: det gror i
kärlek, det uppväxer i kraft. De sedliga
makternas gång genom lifvet är sådan: de
vidga sig utåt och inåt. Man börjar med
att älska sin hembygds björk, och man lär
sig af den att älska fäderneslandet. Barnet
omvårdar en fattig fågel, och den vuxne
får ett kärleksfullt öga för människolifvet
och skapelsen. Det är den gamla liknelsen
om senapskornet; låt oss taga vara därpå. »
Men det praktiska sättet att tillämpa
denna uppfostringsmetod ?
Hvarje fader och moder skall snart se,
att alla goda förmaningar äro förspillda, om,
som sagdt, barnet icke öfvas att tillämpa
dem i handling.
Gör frivillig kärleksfull omtanka för an-
dra till ett behof för barnet, låt det lära
sig finna glädje i frivillig uppoffring för
andra, för syskon, för lekkamrater, låt det
lära sig att fritt och gladt dela med sig,
sitt äpple, sin kaka, att alltid sammanknyta
sina intressen med andras, och detta från
tidigaste år, så att själfviskhet och »ha-be-
gär» — jag finner ej något mera expressivt
ord — knäckas, lär det att finna sin stolt-
het och ära i att skydda och försvara varel-
ser, ömtåligare och svagare än det själft: och
af detta barn skall bli en osjälfvisk, hjärte-
fin, rättänkande människa, som alltid är
redo till handling i det godas tjänst, en
människa, som skall lefva ett lif i kärlek.
Det är här Topelius, barnens vän, dess
mest älskade författare, gifver den finger-
visning, som synes mig så ypperlig.
Topelius är en varm vän af allt skapadt,
af hela naturen. Han är öfvertygad om,
att människan är solidarisk med världsaltet;
han betonar ofta, huru människan bör visa
aktning och vördnad för hela Guds skapelse,
för hvarje djur, hvarje växt.
Själf är han varm djurvän, och å hans
hem, Björkudden, omhuldas ömt alla djur
och fåglar. Att han är en varm vän af
djurskyddet säger sig själft.
Högst af allt älskar han dock sitt land
och sitt folk. Och hans sorg är stor öfver
den grymhet och förvildning, som finnen så
ofta visat.
Hvarför, frågar han med smärta, skall
främlingen räkna oss bland de råa och
grymma folkenV
Hvarje resande, som kommer till Finland,
häpnar öfver den misshandel, som hästen,
oxen, hunden utan anledning få undergå,
och förvånas öfver folkets råa seder.
Hvar finna medel häremot?
De finska lagarna bjuda icke straff för
djurplågeri. Man har därför försökt upp-
rätta frivilliga djurskyddsföreningar, och
man utgifver en tidning i detta syfte, som
heter »Rättvisa mot alla».
Ack, säger Topelius, »våra djurskydds-
föreningar räcka ej till för vårt program,
räcka ej till att skaffa rättvisa åt alla, äf-
ven fågeln i boet, hvars ägg och ungar
okunniga, elaka barnahänder röfva.»
(Forts. o. slut i nästa n:r).
–––-*––– -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
