Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 18 mars 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 87
triumf. Konungen, prins Carl och prinsessan
Ingeborg bevistade föreställningen och deltogo
lifligt i de stormande ovationerna för jubilaren.
Denne hade för sin hedersdag valt en uppgift,
fullt värdig de stora förutsättningarna. Det var
Ibsens mäktiga skådespel »Kungsämnena», som
här ej uppförts sedan Nya teaterns dagar; och
det var biskop Nicolas dämoniskt storslagna,
högt kräfvande roll hr Hillberg tagit i sina hän-
der. Han gaf den ifrån sig, utmejslad till ett
fullödigt konstverk. Det var en gripande, nä-
stan brutal realism öfver den ränksmidaiide, hat-
fulle gamle kyrkodespoten, och särskildt döds-
scenen i tredje akten gjorde det mäktigaste in-
tryck. Efter donna inropades ock hr Hillberg,
under bravorop och smattrande applådsalvor,
ett otaligt antal gånger, medan scenen rundt om
honom fylldes med blommor och väldiga lager-
kransar.
Stycket i sin helhet var för öfrigt verknings-
fullt uppsatt, med fin stilkänsla och smak, och
de mera betydande rollerna fingo ett ganska för-
tjänstfullt utförande. Hr de Wahls Håkon nådde
väl icke alltid fullt upp till den ungdomligt tros-
vissa konungslighet, inför hvars hänförande strål-
glans alla tviflets skuggor vika, men i sina bä-
sta ögonblick gaf han god illusion. Med inta-
gande innerlighet utförde fröken Gottschalk hans
konungsliga unga vif Margareta, och som Skule
Jarl fann hr Svennberg verkningsfulla uttryck för
de Saulsstrider, som sönderslita denna mäktiga
tviflarsjäl.
Det värdefulla programmet gifves nu hvarje
dag tills vidare och bör ses af alla, som älska
en upphöjd konst.
Ossip Gabrilowitsch, den unge — han är ej mer
än 20 år — ryske pianisten, gaf i måndags kon-
sert i Musikaliska akademien inför en publik,
som kunde hafva varit talrikare, men näppeli-
gen mera entusiasmerad, särskildt under senare
hälften af konserten. Det är gifvetvis svårt att
komma omedelbart efter en så alltigenom ge-
digen och fin konstnär sem mr Borwick, hvilken
nyligen lämnat oss. Att Gabrilowitsch det oak-
tadt lyckades intressera och värma sin publik,
visar i allt fall, att han sitter inne med en del
egenskaper, som göra att man har rätt hoppas,
det han, en gång fullt utvecklad, skall varda en
pianist af framstående rang, fullt värdig sin store
lärare Rubinstein, såsom hvars närmste arftagare
på konstens område han ju redan af många be-
tecknats. Af det brokiga programmets många
nummer anslogo särskildt Chopins Nocturne i
dess-dur och Scherzo i h-moll, Rubinsteins må-
lande och förträffligt spelade Barcarolle samt
Liszts ungerska Rhapsodi nr 6. Hr G:s före-
drag är stundom rent af tändande, anslaget bå-
de mjukt och kraftigt, om ock ej alltid korrekt,
oktavpassager och löpningar ovanligt jämna, men
uppfattningen af de olika kompositionerna kan-
ske ej alltid den riktiga. Publiken, som från
början förhöll sig något reserverad, tinade snart
upp och hyllade den unge konstnären med de
lifligaste applåder och mångfaldiga inropningar,
hvilket denne å sin sida gengäldade med flere
extranummer. — En andra konsert skulle gifvas
som i går torsdag.
Fru Dagmar Möllers andra svenska romansafton
i Vetenskapsakademiens hörsal fredagen den 11
mars utmärktes genom ett fängslande program
samt en lifligt intresserad publik. Med för henne
karaktäristisk smak, expression och musikalisk
intelligens föredrog konsertgifverskan uteslutande
romanser af de hvarandra i mångt och mycket
så himmelsvidt olika kompositörerna A. F. Lind-
blad och Wilhelm Peterson-Berger. Hvad den
förres melodiskt fagra små visor beträffar, var
fru Möllers återgifvande af de dramatiskt liffulla
»Hon vill ej sjunga mer» och »Skjutsgossen på
hemvägen» afgjordt öfverlägset hennes lösning
af de rent lyriska, mera sentimentala uppgifterna.
Mest sig själf, full af eld och temperament, var
dock sångerskan i den moderna tonsättarens
verk, företrädesvis i den pikant naiva »Solen
skiner» samt den älflikt fladdrande och eteriska
»Titania». På grund af hr W. Stenhammars ha-
stigt inträffade sjukdom utfördes, i stället för
de annonserade pianostyckena af Lindblad, Pe-
terson-Bergers effektfulla »Suite för Violin och
piano», op. 15, af konsertmästaren Tor Aulin
och kompositören, som dessutom ackompagne-
rade sin egen insats i programmets vokala del,
hvarjämte fru Möller smakfullt skötte äfven
pianostämman till Lindblads sånger.
––––- *––––-
Den lille skrifvaren.
Novell för Idun af Petra H.
(Forts.)
I nte förrän på det allra sista hade hon
r förstått den lille skrifvarens känslor, hon
hade nästan velat bita tungan af sig, om hon
därigenom kunnat få tillbaka alla vänliga
ord, alla sina omsorger, som gifvit näring
åt hans hopp. Men när hon icke kunde
det — ja, hvad var väl att göra eller säga
annat än sanningen,
När Edvin kom in på sitt rum, satte han
sig vid skrifbordet, lutade hufvudet i hän-
derna, tänkte och tänkte, medan hans ögon
svedo och hans hufvud brann.
I många månader hade han tänkt på
ingenting annat än henne, så skulle det
alltid förblifva, han visste det, men, o Gud,
med hvilka kval!
Han reste sig häftigt. Utan afsikt stötte
han med armbågen ned den lilla blecklådan,
som stod olåst på bordet. De få silfverslantar-
ne rullade utefter golfvet, en enda värdefull
sedel låg kvar i locket. Han såg på det
med röda torra ögon. Då var det som hans
olycka i hela dess vidd med ett slag kros-
sat honom. Högt stönande sjönk han ned
bredvid den lilla återstoden af sin skatt
och låg så, tills mörkret föll på, ja, tills den
nya dagen grydde.
Det hvirflade om i hans hjärna, Karin,
hans resa, skatten . . .
När det började ljusna, reste han sig upp
med ansträngning, gick till skrifbordet och
skref tre bref med sin vanliga prydliga stil
och dess olika storlekar.
Det ena var till kronofogden. Han tac-
kade för de gångna åren och bad krono-
fogden förlåta »det obehag han nu vållade
honom. »
Det andras öfverskrift löd: Min ädle
välgörare, välborne Herr Kapten. Han bad
sin ungdoms oförgätlige beskyddare och
lärare som en ringa gärd af tacksamhet
mottaga de kartor, böcker, handskrifna upp-
gifter och kataloger, som funnos i hans
ego. Det tredje brefvet var till henne.
Dyraste mamsell!
Kanske gör jag härmed någon sorg. Men
var icke bedröfvad. Det är icke bara för
min stora kärlek skull, som jag söker dö-
den. Det är också något annat. Jag ön-
skar Eder lycka och trefnad.
Ödmjukast och tacksamligen tecknar.
Edvin Petterson.
Sedan gick han ned till sjön. Det var
kallt och ruskigt före soluppgången. Han
hade intet ytterplagg och skakade af köld,
när han kom ned till ångbåtsbryggan. För-
gäfves sökte han knäppa igen sin tunna
lilla rock.
Långsamt gick han ut på brohufvudet,
såg ned i det klara gröna vattnet liksom
för att utforska det, höjde så sina stora
svarta ögon mot himlen, knäppte samman
händerna och hviskade: »Jag kan icke lef-
va, nej, jag kan icke lefva.»
Med ett hopp, lika konstnärligt utfördt
som någon af hans geografiska uppslags-
kataloger, störtade han sig i hafvet.
Han kom ögonblickligen upp till vatten-
ytan, men långt ute i strömfåran. Han
var en god simmare, ja, till och med utom-
ordentligt god, och hans vanförhet besvära-
de honom aldrig i vattnet.
Han tog några långa kraftiga simtag och
tänkte, att han dog en härlig död, dog
som en man.
Han hade varit en liten krake i all sin
da’r, en stackars krympling, som smugit
sig längs husknutarne, bildlikt taladt, och
nu . . .
Den uppgående solen lyste på ett blekt,
men lyckligt ansikte, hvars uttryck var
stolt tillförsikt, själfförtroende och kraft.
Vågorna, som emellanåt spolade öfver hans
hufvud, verkade endast uppfriskande. Allt
längre och kraftigare blefvo hans simtag.
De och strömmen förde honom långt ut på
fjorden.
Men så småningom blefvo hans krafter
uttömda, och då han kände det, svek honom
hans mod. Hans lemmar började stelna af
köld, och han fruktade hvarje ögonblick att
sjunka. Ja, fruktade. Det bleka ansiktet
återfick sitt förskrämda uttryck. All hans
kraft sjönk samman i vanmakt, han kände,
huru döden med kalla armar drog honom
ned, hur vågorna slogo samman öfver hans
hufvud, hotande att kväfva honom. För–
tviflad mätte han afståndet till nästaholme,
som en vansinnig började han fäkta med
armarne, skrikande på hjälp. Men ingen
hörde honom. Med ett sista nödrop, som
knappast var en hviskning, sjönk han ned
i djupet.
Några fiskare, som i detsamma seglade
om närmaste udde, sågo honom sjunka och
fingo utan svårighet upp den medvetslösa
kroppen. De återkallade honom till lifvet,
men det dröjde länge, innan han gaf dem
besked om hvem han var. Med vidöppna
ögon satt han lutad mot masten och med
ett uttryck, som om, han såg in i det för-
dolda. När de lade till vid sitt läge endast
en half mil från kronofogdens boställe,
spratt han till och började tala fort och
ifrigt. Han tackade dem, för att de räddat
hans lif, han hade tagit sig ett bad på
morgonen och kommit för långt ut i ström-
fåran.
Han bad att få veta deras namn och
lofvade skicka dem penningar. Sedan gick
han i land den ginaste vägen hem ; han
visste icke hvad klockan var, och han vågade
icke fråga, men han hyste ett feberaktigt
hopp att hinna fram, innan de funnit hans
bref, innan hon . . .
Sista biten sprang han, sprang som en
vansinnig, utan att se sig för, snafvade
och föll omkull, reste sig och snafvade åter.
Det svartnade för hans ögon, hans händer
blödde, kläderna voro sönderrifna, men han
fortsatte att springa, uppför trappan in i sitt
rum. På hans bord lågo brefven orörda.
Med ett skrik af lättnad föll han omkull
på golfvet afsvimmad.
I många, många veckor stod sedan döden
vid hans hufvudgärd, i feberyrsel såg och
talade han med ingen annan än honom
och när anfallen voro öfver och han låg
maktlös, längtade och saknade han honom,
som ban en gång fruktat.
Och han längtade, att denna känsla af
trötthet, som tycktes honom en hvila, skulle
vara alltid, i evighet.
Hans bref blefvo lästa, kronofogden fick
tårar i ögonen och hans fru grät en hel
dag, men mest grät den lilla mamsell
Karin.
De talade om den snälle Petterson, huru
god och tjänstvillig han alltid varit, och
hur de saknade hans tunga och ändå skygga
steg.
Bland nu befintliga Cacaosorter LJ j 11 TTKWj AMÇ f* A f* A fl G-uidmedalJ
intages säkert förnämsta platsen af llULB lYlMIlO vMLnU vid 1897 års Kons^och industriutställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
