Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 25 mars 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I D U N 1898
90
Familjelifvet är egenkärlekens skönaste graf, och från den grafven har sedligheten sin upprinnelse.
P. Genberg.
vårdnad knnde gifva slösades med fulla
händer öfver den unga »systern». Men för-
gäfves var all mänsklig omsorg: döden
fullföljde sin gärning, bröt rosen, innan ett
enda af dess blad hunnit falna för höstlig
vind. I rosor blef hon också bäddad. Läkare,
patienter, kamrater och vänner, alla gåfvo
de sin blomstergärd åt den unga kvinnan,
som under sin korta lefnadsbana hunnit
göra en så stor insats i lifvet.
På dagen ett år efter sedan Ester till-
trädde sin plats på Akademiska sjukhuset
fördes hon därifrån som dödens brud. Vägen
gick till hennes barndoms och första ung-
doms hem, det gamla kära Walla. Under
dess tak måste hon en stund stilla bida,
för att för sista gången sakta smekas af
mjuka modershänder. Därifrån fördes hon
till Eägre åldriga tempel, fram till samma
altarrund, vid hvilken hon komfirmerats någ-
ra år förut. Och så till sist ut på kyrko-
gården, där en älskad fader förut hvilar: vid
hans sida bäddades hennes graf. Samma
lärare, kyrkoherden N. J. Ternstedt, som
beredde Ester till hennes första nattvards-
gång, invigde också hennes stoft åt för-
gängelsen med en gripande betraktelse öfver
dessa ord : Må jag icke göra hvad jag vill uti
det som är mitt (Math. 20, 15). Talaren på-
visade, med huru mycken godhet, men också
genom sorg och strider vägen ledes till det
rätta målet, huru vi med undergifvenhet
och tacksamhet må böja oss under Guds
vilja, ehvad han gifver eller tager. — —
Rik var Esters lifsgärning, kort hennes
lefnads saga. Låtom oss afsluta den med
skaldens betydelsefulla ord:
— — Klagen icke, när döden sänder bud,
Grafkullen är ett trappsteg, som närmar oss till
Gud.
Och aldrig ligger himlen så nära mänskans famn,
Som när all jordisk lycka försvinner som en hamn.
Då växa minnets rosor förutan törnen opp,
Då tänds som morgonrodnad odödlighetens hopp.
Då sväfvar öfver griften ej dödens ängel blott,
Uppståndelsen och lifvet har mänskan då förstått.
Adelaide Dlauchhoff.
När barnaoännen dog.
HJyst, den kommer, skuggan ifrån Finland,
Ifrån floret kring Topelii bår,
Sorgens ängel ifrån Björkeudden
Öfver Bottenhafvets böljor går,
Går att lägga omkring Svea armen,
Pressa mot den kalla tomma barmen
Sveriges ljusa glada unga vår.
Stackars gossen min, som rofullt slumrar,
Når din mamma torkar bort en tår,
Du fått sorg i natt som aldrig ännu,
Fast ditt barnahjärta ej förstår.
Ilvem skall nu ditt unga hjärta lära
Älska hem oeh land och folk ock ära,
När ej barnavännen mer det får?
Hvem skall sjunga vårens vackra visa
För min flicka vid iden klara randy,
Hvem skall kyssa Törneros i slottet
Utur hundraarasömnens land?
Hvem skall hälsa från de finska barnen,
Hvem skall visa på de fina gamen
Utaf kärlek mellan våra land? —
Ack, du moder, som för barnen sörjer,
Det skall han, som nu i vårens tid
Tog farväl af alla små i norden
Och gick bort från detta lifvets sfrid.
Hvad han gaf skall räcka alla tider,
Hvar ett barnsligt hjärta 1er och Icvider,
Skall det hinnas af Topelii frid.
Skald från Finland, broderlandets bäste,
Hvad du haft för våra barn och oss,
Tack för det — vår djupa kärlek fäste
Kring ditt namn odödlighetens bloss,
Binde band af tro kring dina länder,
Kring ditt Auras och ditt Sveas stränder,
Kring den döde sångaren och oss!
Gid.
-❖–––––––––-
Uppfostran till osjälf-
yiskhet.
Anförande vid Tärna folkhögskolas vinterfest
den 27 februari.
Af Cecilia Bååth-Hotmberg.
(Forts. o. slut.)
K
ed till barnen måste vi gå; där skola
vi börja, menar han. Med lif och värme
omfattades också bildandet af de s. k. »maj-
föreningarna». Den första stiftades i Hel-
singfors den 1 maj 1870 och afsåg småfåglar-
nas skydd. Liknande föreningar utbredde
sig snart öfver hela landet. Ar 1878 funnos
mer än 100 sådana, och mer än 30,000
barn voro inskrifna i dem.
Men så afstannade åter denna stora rörel-
se inom barnavärlden. Barnen växlade om,
och de äldre, som skulle leda dem, trött-
nade. Många lärare i folkskolorna voro
likgiltiga eller motståndare, därför att de
ansågo gossarna böra få samla ägg och
uppstoppa fåglar. De uppmanade snarare
till djurplågeri.
Detta upprörde Topelius.
I ett föredrag i Helsingfors den 22 juli
1891 uttalar han sin harm och sin sorg
öfver den råhet, som blir en följd just häraf.
Till-föräldrar och skolor säger han:
»Hvarför uppfostren I vilddjuret i män-
niskan? Veten I icke, att grymhet förhärdar,
att råhet förvildar, att djurplågare också
bli människoplågare?» •—- —-
»Rätt för alla,» fortsätter han vidare,
»detta är utgångspunkten. Lägg märke till
hvad denna fordran innebär, när den ut-
sträckes till allt lefvande. Rätt mot eu får
ej vara orätt mot en annan, orätt mot män-
niskor får ej vara rätt mot djur. Börja
med denna grundtanke, börja icke med
människan, ty hon är endast en del af ska-
pelsen. Börja med Gud ofvan henne och
den lägre skapelsen under henne; nog föl-
jer sedan tillämpningen äfven på männi-
skovärlden.»
Och när hvarken föreningar eller skolor
visat sig vara verksamma nog, då vänder
Topelius sig till hemmen.
»Börja där,» säger han, »börja medan bar-
nen ännu äro helt späda, låt dessa lärdo-
mar, praktiskt inöfvade, bli edr^ barns lifs-
luft ! »
Och han visar vägen, som hemmen ha
att gå.
»Jag har tänkt mig,» säger han i ett
Utan detta ständiga ansvar
att alla goda föresatser i dag
privatbref af den 17 april 1896, »att hvarje
barn borde hafva en skyddsling, om också
blott en kattunge eller en blomma i krukan
eller en liten syster, men alltid något, som
medför ansvar.
fruktar jag
befinnas i morgon bortdunstade i barndo-
mens blå luft. »
Denna tanke blir så småningom en älsk-
lingstanke hos den vördade åldringen.
Ännu senare, den 22 februari 1897, skrif-
ver han därom:
»Mau kan ej begära af barn, att de skola
förstå den fullkomliga, omfattande kärlek,
som så mången äldre icke förstår. -— —
Barnaögat ser alltid det enskilda först; där-
för är t. ex. djurskydd i sin helhet ofatt-
ligt för barn, de beböfva koncentrera sin
kärlek på en bestämd skyddsling. Låt dem
själfva välja en sådan, hvarifrån som helst ;
nog växer kärleken ut från det minsta frö.
Men just detta frö behöfves, ty vanan att
själft uppväxa under andras skydd och vård
alstrar hos barnet mycken själfviskhet.»
I ännu ett annat bref af mycket färskt
datum — d. 6 dec. 1897 — återkommer
Topelius till denna sin älsklingstanke :
»— — Jag återkommer till mitt förslag
om skyddslingar, men så att detta icke blir
obligatoriskt, utan frivilligt. Kärleken växer
ut som ett frö från en till alla, och Guds
kärlek skall vara utgångspunkten. Gifbarnet
ett svagare att beskydda, och det skall till-
tala dess ädlare känslor, på samma gång
barnet, själft så svagt, känner sig smickradt
att kunna beskydda en ännu svagare —— —»
I en liten uppsats eller saga, kallad
»Änglarnas julklapp», utvecklar Topelius ut-
förligt sitt program.
Han låter änglarna rådgöra om, huru de
bäst skola leda de små människobarnens
sinne åt det goda. Hittills ha de lärt bar-
nen att förstå det rätta och vilja det goda,
men att göra det goda, så långt ha de än
ej kommit.
»Då», berättar Topelius, »är bland dem
en ängel, mer ljusblå än alla de öfriga, och
hau är det barnets ängel, hvilket en gång
satt i frälsarens famn och fick hans väl-
signelse. Denna barnängel finner ett råd,
han säger till de rådville: Förstån I icke
Guds kärlek? Skulle ett människobarn nå-
gonsin vara så svagt, så värnlöst, så hjälp-
löst, att det ej finner en lefvande varelse
ännu svagare, värnlösare och hjälplösare
än det själft är? Gören alla som jag skall
göra, när julen kommer, och sägen i alla
hem, i alla barnahjärtan samma ord, som
jag skall säga till barnen i det hem, dit
jag kommer som julgäst — — —.
Så vill jag göra, fortfor ängeln. När
granen är tänd och barnen församlade, vill
jag säga några ord till det hemmets fader
eller moder, när de slutat sin julbön. Och
fadern eller modern skola upprepa mina ord
för barnen, och barnen skola få välja fritt,
men när de äro tvehågsna, skola de äldre
råda dem. Jag skall säga så:
1. Gud gifver åt hvarje barn en skydds-
iing att älska och försvara, på det att barnets
kärlek till denna ena må efter hand växa
ut till godhet mot alla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
