Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 25 mars 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 91
2. Hvarje barn öfver ett år gammalt
skall till sin skydsling utvälja en lefvande
varelse, människa djur eller markens växt,
som är svagare än barnet själft.
3. Denna varelse skall barnet vårda så
mycket det kan, men icke bortklema, icke
gynna på andras bekostnad, icke tillåta
något orätt, ondt eller oskickligt.
4. Och detta allt skall barnet göra af
kärlek till Gud och hans skapade verk. —
»Mycket,» så slutar Topelius sin saga,
»mycket i denna julgåfva behöfver förklaras
för barnen. Om Karl vill beskydda en ung
fåle; om Anna hellre väljer sin lilla kalf
eller sitt hvita lam ; om Vilhelm beskyddar
en hund, men Karin föredrager sin kvicka
kattunge; om Viktor väljer sin tama ekorre
och Elsa sin unga kanariefågel; om Rickard
hellre beskyddar lille bror, men Lina föräl-
skar sig i sin löfkoja, som bon uppdragit
i krukan allt ifrån de första hjärtbladen ; —
hvem skall då Lilly beskydda, hon som än-
nu ligger i vaggan? Hvem skall den fattige
tiggargossen beskydda, han som själf hung-
rig och hjälplös går från gård till gård och
begär sitt bröd?
Det vill jag säga dig, besvarar Topelius
själf sina frågor. Lilly skall bespara sin
egen mamma mycket besvär, mycket natt-
vak, mycken oro, om hon ej bråkar, ej kla-
gar, men alltid är tålig och glad. — ■—
Så fattig är ej heller tiggargossen, att ej
den ledbrutna lilla fågelungen, som han fin-
ner nedfallen ur boet, och det vilsegångna
barnet, som han visar vägen till hemmet,
är fattigare än han. Hvarje tjänst, som
du frivilligt bevisar en annan, gör dig i
detta ögonblick starkare än han, och hvarje
gång du försakar dig själf för en annan,
är den andre svagare än du. — -—• —
Se, så underligt är det i världen, att
svagast och fattigast äro de, som behöfva
och begära de mesta försakelser af andra,
men starkast och rikast äro de, som kunna
försaka sitt eget för andras glädje. »—• —
Detta skrefs i en liten tidning, »Sylvia»,
1895.
Följande sommar besökte Topelius en god
vän och fann till sin glädje och öfverrask-
ning, att hans ord fallit i god jord, ty sa-
gan om »Änglarnas julklapp» hade mäktigt
gripit husets barnskara. Vid sin ankomst
en sommareftermiddag fann han denna,
gossar och flickor, en hvar på sitt håll, ifrigt
sysselsatt med att vårda och hjälpa sin.ut-
koradç skyddsling.
Den ena hade tagit trädgårdens tvinande
plantor, vattnade och skötte dem, tills de
slogo nya kraftiga skott; den andre hade
valt åt sig den gamle lame fiskargubben
och hjälpte honom med att draga hans not
i land, att tjära hans båt o. s. v.
En tredje hade på sin lott tagit torpa-
rens moderlösa barn. En fjärde hade valt
just sin egen mamma till sin skyddsling
och gaf noga akt på, att allt onödigt be-
svär, alla små ledsamheter skulle besparas
henne.
Kort och godt, hela hemmet var fylldt
af barnens glada ifver att tjäna och med
fri vilja gladt uppoffra sig för andra.
»Gud välsigne eder barnsliga kärlek och
låte eder få glädje i lifvet,» sade Topelius
djupt rörd, i det han med tårade ögon
kysste dessa barns blomstrande kinder. Och
inom sig tänkte han:
»Lyckliga föräldrar, lyckliga hem!»
Att det var hans idé, som då burit frukt,
därpå tänkte han icke.
I hvarje hem, där denna idé vinner fot-
fäste och omhuldande, skall också samma
lycka växa upp för unga och gamla.
–––- *–––-
Topelii hem.
För Idun af V. Lindman.
^en, som haft lyckan att stifta personlig be-
’*•*’ kantskap med Z. Topelius, skall ej lätt för-
gäta de högtidsstunder samvaron med honom
skänkte. Jag har bland många andra varit del-
aktig af denna lycka, sammanträffat med den
store bortgångne både i hans idylliskt vackert
belägna hem och äfven i Finlands hufvudstad,
och jag tager mig härmed friheten för Iduns
ärade iäsarinne- och läsarekrets lämna några
rön från mina besök hemma hos skalden.
Björkudden — ja, så heter stället, det veta ju
alla af gammalt, och det ligger vid pass ett sten-
kast från Östersundorn gård, på en udde i Sibbo
socken af Nyland, 22 kilometer från Helsingfors.
Snö och frost svepa nu naturen och omgif-
ningarna kring den enkla, men smakfulla villan
i tvänne våningar, den väl skötta fruktträdgår-
dens trän stå aflöfvade, blommorna på blomster-
anläggningarna njuta af sin vintersömn och slin-
gerväxterna på den veranda, som gränsar till
salen i byggnadens midt äro vissna, liksom ock
fågelsången ej ännu tonar. Men du skulle ha
besökt stället i solljusa sommardagar, då lust
och lif rådde öfverallt, då blommornas färgprakt
och solens glitter på det nedanför liggande sun-
dets vågor tjusade ögat eller bruset från. det
längre bort belägna vida hafvet smekte ditt öra,
då fåglarna från morgon till kväll bragte sin
kärleksfulla vårdare och vän sin enkla hyllning
i toner, då skaldens hjärta ännu klappade för
allt godt, sant, stort och ädelt i lifvet, for alla
lidande och förfördelade t. o. m, de af så mån-
gen förgätna djuren. Du skulle hafva varit på
Björkudden då!
Nåväl följ med mig, jag skall söka ledsaga dig
genom dess salar, dessa salar, därifrån hvarje
onödig, tyngande lyx är bannlyst, men där allt
är så smakfullt och ordnadt, med ett ord så
hemtrefligt.
Låtom oss då till en början göra en titt in i
stora salen med sina mot det ofvan nämnda
sundet vettande trenne fönster.
I midten af densamma står ett bord beströdt
med böcker, äldre och nyare, de flesta tillägnade
skalden af resp. författare både ï in- och utlan-
det. Därinvid varsna vi den sinnrikt konstru-
erade konversationsstol, skalden mottagit som
gåfva af sin mångårige förläggare A. Bonnier i
Stockholm. Vidare finna vi här en flygel och
ett harmonium, smakfulla möbler, byster och af
inhemska konstnärer målade taflor, dels upp-
hängda på "väggarna, dels placerade å stafflien.
Den öfver flygeln hängande taflan framställer
en scen ur Regina von Emmeritz vid dess för-
sta uppförande och är utförd af R. W. Ekman.
Angående densamma yttrade skalden vid ett af
våra besök på stället skämtsamt ungefär följande,
efter att hafva ^påpekat, att personernas å taflan
konterfejer voro trogna afbilder af de i pjesen
uppträdande: »Ekman var en spjufver; se, han
har målat af Cygnæus, bärande den svenska
fanan.»
Till vänster om salen är beläget ett med väx-
ter rikt prydt rum,’ och här hänger jämväl ett
i olja utfördt medaljongporträtt af den hädan-
gångne skaldens äfven aflidna maka.
Till höger om salen är biblioteksrummet med
sina rika litterära skatter. Mellan de två stör-
sta bokskåpen under ett af fönstren står ett
bord och på detta ligger vanligen den s. k. främ-
lingsboken, hvilken redan i början af fjolåret
upptog betydligt öfver 1,000 namn på besökare
af stället och flere af dem där anbragta teck-
ningar, poem, noter m. m. Vid högra sidoväg-
gen stå en soffa, bord och stolar, äfven detta
bord fullsatt af böcker, dedicerade till skalden
af resp. förf. Vi fästa oss i detta rum vidare
vid en smakfull eldskärm prydd med pressade
vilda blommor, och på tal om hvilken den gamle
yttrade en gång, att konsten kan dana mycket,
men naturen är dock den största konstnären
själf; den ofvanför nyss nämnda soffa hängda,
af artisten Liljelund målade taflan, föreställande
Kuddnäs invid Nykarleby, Z. Topelius barndoms-
hem; en tafla af skalden vid tio års ålder, hans
far, mor och syster; och mycket mera.
Här påträffa vi ännu en sinnrik etagère, svenskt
arbete, hvilken kan svängas omkring så, att dess
samtliga sidor blifva lätt tillgängliga och hvilken
därför också användes till förvaringsställe för
uppslagsverk och dylikt. På etagèren står en
byst af Mikael Agrikola, utförd af skulptören
C. Sjöstrand och en gåfva af denne till skalden.
Bokskåpen prydas här med byster af Rune-
berg, Gustaf II Adolf, Karl XII m. fl.
Till biblioteksrummet gränsar skaldens arbets-
rum, ett af de minsta i våningen och till sin
inredning ännu enklare än de öfriga rummen. Men
talrika portföljer och manuskriptsamlingar vittna
om den sällsynta produktivitet Z. Topelius lagt
i dagen, en arbetsförmåga, som ej ens in i ålderns
höst svek honom. Om dessa yttrade skalden
dock helt anspråkslöst: »Idel gamla papper,
hvilka förgå så lätt.» ,
Äfven här äro väggarna behängda med taflor,
bland hvilka den öfver sängen placerade, som
föreställer Jairi dotter, var hans älsklingstafla.
Vi nämna sist i detta rum — märk, det bästa
kommer här till sist — det skrifbord, vid hvilket
så många vackra tankar nedskrifvits af den ädle
med silfverhåren.
Så hafva vi ännu att orda något om matsalen
det ljusaglada rummet, med sitt möblemang i hvitt
samt med sin af skaldens svärson, artisten Acke
Andersson, utförda breda list löpande längs hela
väggen ofvan fönstren och framställande en hel
liten näpen saga. Matsalen ligger parallelt med
stora salen och vetter åt gårdsplanen.
I karaktärsbyggnaden finnas vidare ännu rum
för skaldens dotter, författarinnan fröken Toini
Topelius, och författarinnan Alta Dahlgren, sedan
länge bosatt här, samt för köksdepartementet.
Rummen en trappa upp bebos af skaldens svensk-
födde måg, artisten Acke Andersson, och dennes
maka, Z. Topelius’ yngsta dotter, Eva Topelius.
Sådant är i största korthet skildradt det hem
Z. Topelius hade utvalt till sitt otium på gamla
dagar och där han hade det så lugnt och frid-
fullt långt borta från världslifvets buller och
jäktan och där han nu slutit sina ögon för all-
tid. Öfverallt härskade den frid, som blifvit ho •
nom så kär, och angående hvilken han vid ett
besök till sina gäster vttrade:
»Då I blifven gamla, skolen I finna, hur godt
det känns att hafva det lugnt och fridfullt om-
kring sig.»
Helsingfors den 15 mars 1898.
–––*––––-
Skaldernas kvinnor.
Små studier för Idun
af Emil Unders.
IX.
Carl Saoilskg.
»Jag bringar drufvor, jag bringar rosor,
jag skänker i af mitt unga vin;
på alla stigar, på alla kosor
jag slår den glittrande tamburin.»
Det är tydligt att i dikterna af en skald,
hvars teckning är så full af lif, så med-
ryckande, kvinnorna ej skola saknas. De
finnas där också, än dansa de som konst-
beriderskor på en »andalusiers» rygg, än
vandra de som husfruar i bonade adelsge-
mak eller sitta vid lampan, syende för ma-
ke eller broder, som strider vid Dybböl
eller Dannevirke.
Det hvilar en egendomlig fägring öfver
Snoilskys kvinnobilder. Huru stor är ej
Tatterskan i sin förtärande kärlek till sonen,
om hvars piskrapp hon säger;
»det kännes som balsam på min kind.»
Kvinnan, om livilken det heter, att bon är
»en nymf eller bacchantinna,
som dansat för bröd i kväll —»
är ej längre klädd i hämmande dräkt, utan
är blott en förtviflad mor, som ängslas för
sitt barn, som hon låst in i det brinnande
huset.
Ibland låter Snoilsky en kvinna bli häm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
