Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 25 mars 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 IDUN 1898
nerska af svunnen tids orätt såsom i Konst-
beriderskan, där
de. hos hvilka hennes fränder
fåfängt tiggt en beta bröd,
ösa i den skönas händer
tanklöst af sitt öfverflöd.
Hon dem alla skall bedraga,
hämna sina bröders skymf,
både guld och hjärtan taga,
Nemesis, förklädd till nymf.»
Stundom äro Snoilskys kvinnor sådana
som den sköna Katje, hon som kysser spö-
ket och offrar sin fägring för att rädda den
älskade, eller också likna de Gemma, som
förtröstansfullt tömmer den bägare, hvars
dryck kunnat ge henne döden.
Skaldens största kvinnogestalter finner
man dock i hans ståtliga Svenska bilder.
Se denna Aurora, som älskar
»Hans Kristoffers och Otto Vilhelms land!»
Man tror henne, när hon säger om sig
själf:
»Då var jag svensk, jag jublat
på Narvas, Dünas dag.»
Och med klappande hjärta läser man
huru :
»Här stod Aurora på dimmig hed,
en fager syn !
Från yppiga skuldror kappan gled
och släpade sobeln i dyn.»
Man förstår huru stiftsfrun i Quedling-
burg drömmer om det fattiga Sverige, hvars
sol gick ned vid Pultava, liksom man fat-
tar den stolta Christina Alexandras längtan
efter sin store faders land.
Det är sanna adelskvinnor, diktaren skil-
drar, när han berättar om Banérs ädla maka,
som uppmanar sin lille son att glömma,
eller när han täljer om Frun på Salshult, om
hvilken folket säger:
»Majorskän, ja hon är äkta.»
Om hvar och en kvinna, som förekommer
i Snoilskys dikter, gäller hvad han själf
sagt, fast med annan betydelse :
»Jag vet blott, jag, att den största kvinna —
alldeles icke var gjord af sten.»
Hans kvinnor äro icke af sten, de stå
för oss lefvande och verkliga.
■–––––––––-*–––––––––-
Snorres rimkrönikor.
in.
Från alla missers land det budskap hit oss når,
De tröttnat på den dumma lyxen,
Att kvinnan sig ännu med kjol består,
Och vilja vandra uti bara byxen.
En »frigjord» liten miss för detta ändamål
Ilar bildat nyss en liten klubb,
Där livarken kjol ej heller stubb
På någon ledamot man tål.
Men som ännu det kunde stöta
Den stackars mänsklighet, som ej är mogen för
Att misser utan kjolar möta,
En smula varsamhet man iakttaga bör
— En klokhet jag ej nog kan prisa —
När man skall ut på gatan gå
För att offentligen sig visa,
En kjol dras blygsamt ofvanpå,
Som hissas högre upp, att folk sig vänja hinner,
Tills den så småningom totalt försvinner.
Från samma stolta land jag nyligen försport,
Hur man en märklig upptäckt gjort,
Som hälsas skall med fröjd af mången liten
mamma,
En vagga funnits upp så sinnrikt sammansatt,
Att när i den hon lagt sin kära lilla skatt,
Så kan hon gå sin väg »me’samma».
Ilon trycker på en knapp, och vaggan går på
stund,
Hon trycker på en ann’, och nappen sticks i
mun,
Och så ett litet nät är skickligt spändt däröfver,
Att ungen aldrig ramlar ur,
Men ligger riktigt som i bur
Öch har så rart hvad han behöfver,
Att mamma vandra kan allt efter eget val
På föreläsning eller bal.
Att mänskligheten framåt skrider,
Det är då riktigt visst och sant;
Tänk blott hur vildt från kant till kant
Man skvaltad blef i förra tider,
Då man var skapad mer bastant.
Familjevaggan, gammal, nött på meden,
Jag tycker riktigt än, att jag kan se den.
Här hemma ha vi hört om denna lärda bispen,
Som uppå riksdan tall så vist och klokt om
oss
Och bedt oss om vårt bröd ej så med mannen
slåss,
Alen hålla oss som förr till slefven och till
vispen,
Ty endast hemmet dock är kvinnans arbetsfält,
Där hon skall laga mat och passa mannen snällt.
Men de som ej få man,, de många hundratusen,
För dem är bäst att gå omkring som »hjälp»
i husen,
Ty det bevarar bäst ens ljufva kvinnlighet.
Ilan fann, den gode bisp, så fasansfull den
tanken,
Att kvinnor träffa på i posten och på banken
Och ännu mer ändå vid universitet.
Nej! Blott som mannens hjälp är hennes plats
den rätta,
Och de som öfver bli, om de nu ej bli mätta,
Om en och ann af dem se’n skulle dö af svält,
Så är det ju ändå så grufligt »ideett» .
Och så den gamla kosteliga fröken,
Som så regerar uppå Lemneå,
Malicen påstår, att man knappt sett »röken»
Ännu af hennes »kära små» ;
Men hvarför kan man icke tåligt vänta,
Och hvarför halta jämt om hennes ränta
Och inte låta gumman bli i frid.
Om hon slapp jaga styrelsen på flykten
Och dementera alla onda rykten,
Nog tror jag, hon fick barn i sinom tid.
Till sist en sak, som mig så plågsamt rört,
En spådom jag om »framtidsmannen» hört,
Som är den sorgligaste jag har tänkt mig:
En liten snillrik yankee-fru,
Som »mannen» just studerar nu,
Porträttet uti bladet skänkt mig.
Sen på velociped han skalat världen rundt,
Blir det med ryggen bara strunt,
Den böjer sig i krök alltmera,
I bukt från hals och intill »slut»
Och midtpå slår en puckel ut.
Hvem vet, om inte det blir flera.
Och blicken stirrar fånigt fram,
Och snart behöfver han ej kam,
Då håret kommer att fallera
Och blott blir borst af någon sort,
Och sen gå alla tänder bort,
Och så till sist hon vill bedyra
En sak, jag tviflar mest uppå,
Att han ej kan på benen stå,
Alen kryper kring på alla fyra.
Vid tanken på hur det kan gå,
Jag aldrig mer på mannen klagar,
Man får väl vara nöjd ändå,
Som han ser ut i våra dagar.
Men »framtidskvinnans» , konterfej
— Om man blir stolt, är väl förlåtligt —
Så vackert målats och så ståtligt,
Om ni vill tro mig eller ej,
Af själfvaste vår Ellen Key.
Snorre.
––––- *––––-
Ett hems möblering.
För Idun af E. G. Folcker.
II. Gamla möbler och nya.
(Forts.)
Men Gustavianska stilen har såsom mo-
destil i vår tid efterträdt rococon. Dess
enklare, men fullt så eleganta former passa
oss, och vi tilltalas af dess behagliga orna-
Fig. 10. Ljusarm från 1700-talets slut. Gustaviansk.
mentik, oftast med motiv från blomstervärl-
den, kransar och kvistar af lager, guirlan-
der af rosor och buketter och blomsterkorgar
af nejlikor, tulpaner eller acklejor. Äfven
här är det på lyxmöblerna som ornamenti-
Tigger
Fig. 11. Sekretär från 1700-talets slut. Gustaviansk.
ken rikast framträder ; i marketeriarbetet på
byråar och skåp, i de förgyllda sniderierna
på speglar och spegelbord, pendyler och
gueridoner. Men äfven denna stil erbjuder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
