Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 25 mars 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 IDUN 1898
litet passa där, aldrig kunnat sitta där. Pu-
bliken vill så ha det, förklarade mig -en
gång en dylik »antikfabrikör», men jag vå-
gar tro, att det i detta fall är publiken, som
låter sig ledas och får eD dålig ledning.
Tycka vi om »antika saker» för deras
egen skull, så låt oss behandla dem såsom
konstverk — i de flesta fall ha de större
konstvärde än en modern oljefärgstafla —
låt oss äga några få af dem såsom ögon-
fägnad, men låt oss icke förvandla våra hem
till museer och för den kära stilenlighetens
skull själfva gå omkring där såsom lefvande
anakronismer.
Fig. 19. Krona frän Carl Johans tid (empire).
Någon egen möbelstil har vårt århundrade
icke haft. De förgångna tiders stilar ha
tjänat oss till mönster och såsom sådana
efterföljt hvarandra med den hastighet, som
alltid kännetecknat modets ombytliga rege-
mente. Men äfven midt under denna imita-
tion har det moderna lifvets behof gjort sig
gällande. Den eftergjorda renässansen, roco-
con, empiren ha användts för ändamål, okän-
da för deras egna tider, och det moderna
har mer och mer slagit igenom. Detta
moderna, som säkert skall resultera i en ny
stil, om ej i detta så i det kommande år-
hundradet, kännetecknas af en sträfvan efter
enkelhet, praktiskhet och bekvämlighet, och
dessa egenskaper äro visserligen ej de säm-
sta i fråga om våra hems möbler. Yi finna
dem redan nu hos åtskilliga specielt moder-
na möbelformer, t. ex. de breda sofforna,
järnsängarna, wienerstolarna, de inventiösa
matborden o. s. v. En egenskap fattas
dock oftast hos dessa möbler, och det är
den vackra formen. Först då denna åter
förenas med de öfriga, skola vi kunna tala
om en verkligt ny stil i vår möbelkonst.
–––––––––- 4*–––––––––-
“Familjemeddelanden“.
Under rubriken »Familjemeddelanden» ha vi
anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an-
nonsbilaga för s. k. legala annonser och för dem fast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
annars beräknade annonspris, eller för födelse-,
för lofnings- och vigselannons 1er. 1: 50
och för dödsannons inom ram 1er. 5: —
ett pris som måste betraktas som synnerligen mode-
rat, då hänsyn tages titt vår upplagas ovanliga
storlek och den jämna och utbredda spridning till-
kännagifvandet därigenom erhåller.
Redaktionen af Idun.
——-4*–––––––- –
“Frid på jorden“.
Några ord med anledning af en insänd
artikel i Idun n:r 7 » Om kvinnligafredsföreningar».
et tyckes, som om begreppet foster-
landskärlek och dyrkan för militaris-
men allt för ofta förblandas, och som om
en allt för trång uppfattning i allmänhet
fästes vid själfva ordet fosterlandskärlek.
Innefattar icke detta ord kärleken till allt
hvad vårt folk frambragt, godt, ädelt och
skönt, vårt språk, våra siräfvanden för ve-
tenskaper, konst och industri, likaväl som
kärleken till den torfva, där vi äro födda
och som burit män och kvinnor, till hvilka
vi kunna blicka upp med stolthet och kär-
lek? Hafva icke vi svenskar så stora min-
nen på det fredliga arbetets fält, att en
svensk historia skulle kunna skrifvas, som
ingalunda vore nästan helt och hållet en
krigshistoria, och som opartiskt framställde
den fredliga idéns utveckling, lefnadssättets
småningom förfinade, förädlade form, lag-
stiftningsarbetet och så vidare, utan ett
ständigt braskande med vapenslammer eller
pompösa skildringar af händelser och per-
soner, som i själfva verket så föga bidra-
git till vårt folks sanna odling och välfärd,
utan att fara uppstode för att våra hug-
store förfäders bragder utplånades och att
våra söner skulle fostras till ett vekligt
släkte, en generation af dådlöshet?
Hvilket medförde månne större välsig-
nelser: Birger Jarls fridslagar eller, låtom
oss säga, hjältekonungens krig? Få kunna
väl tveka om svaret. De förra hafva spridt
sin välsignelse genom århundraden, då de
senare — — — ja, huru såg väl vårt land
ut efter hans död? Och dock kostade
Birger Jarls fridslagar icke en blodsdroppe,
då detta krig kostade —- ack, hvem kan
räkna huru mycket blod och tårar? Vare
det långt ifrån mig att vilja förringa bety-
delsen af åtskilliga bland våra krigiska
minnen och våra hjältars ära, men må vi
besinna och icke fördölja vare sig för oss
själfva eller våra barn, att hvarje krigs-
hjälte har vunnit sin ära på bekostnad
af tusende och åter tusende människor,
som oskyldigt slaktats utan namn och
ära, för att icke tala om alla änkor och
faderlösa. Och voro väl de stora hjältarna
äfven alltid sant stora, ädla män, som en
moder vill uppställa som mönster för sin
son?
Kriget är också icke mèr hvad det varit,
och den tid kommer, låt vara först efter
århundraden, då det betraktas för hvad det
är, det sorgligaste bevis på människornas
råhet, en afskyvärd kvarlefva från vildens
ståndpunkt, då hvar mans hand var lyft
mot hvar man. Den änglarnes hälsning
som föregick fridsfursten: »Frid påjorden»
var intet tomt ord; den skall förverkligas,
och vi hunna skönja i historiens gång, att
utvecklingen sträfvar ditåt, fast vi, kort-
synta, tycka det går allt för långsamt. Lå-
tom oss dock visa våra barn, att detta är
idealet, och vi behöfva ingalunda frukta,
att de därför skola blifva vekliga.
Freden fordrar lika stora hjältar som kri-
get, fast icke så blodtörstiga, och den som
fostrats att älska sanning och rätt, som
lärt sig att uppskatta människovärdet hos
sin broder, äfven om han råkat bo på an-
dra sidan riksgränsen, han skall nog duga
att försvara fosterland, maka och barn, om
det en gång skulle behöfvas att värna vår
rätt att lefva såsom ett själfständigt folk.
Se tillbaka på historien, då vårt land stått
på branten af undergång! Har det varit
män fostrade för kriget, som räddat det ?
Nej, män från plogen, bergshandteringen
och verkstaden var det, som följde Engel-
brekt, Sturarne och Gustaf Yasa och längre
fram en hertig Karl, en Stenbock; och jag
har aldrig hört, att de beskylldes för feghet
eller veklighet, och dock hade säkert ingen
af dem fått till lifs en bråkdel af de krigs-
historier, som våra barn läst vid en 14—15
års ålder.
Svenska kvinnor kunna nog älska sitt
land och sitt folk, utan att höra till vare
sig freds- eller försvarsföreuingar. Men in-
gen kvinna, som hyser en sann fosterlands-
kärlek, kan glömma, att det högsta vi män-
niskor kunna sträfva till är: »Frid på jor-
den», och att med jorden menas icke en-
dast den jord, som burit oss, utan hela jorden,
och att alla dess inbyggare äro våra brö-
der, som alla hafva samma upphof och
samma mål. En Sveas dotter.
Up notisboken.
Kronprinsessans hälsotillstånd. Från Kom
meddelas, att kronprinsessan Viktorias förbätt-
ring fortskrider långsamt. Kronprinsessan är
fortfarande sängliggande större delen af dagen.
––––-*—r––
Teater och musik.
Ibsen-jubileet. Med anledning af Henrik Ibsens
70-åra födelsedag i söndags, då skalden hyllades
inom en stor del af den civiliserade världen,
hade äfven våra större teatrar velat ägna en
gärd af vördnad och tacksamhet åt samtidens
störste dramaturg samt till den ändan anordnat
föreställningar, å hvilka några af Ibsens drama-
tiska dikter kommo till utförande.
Kungl. operan gaf sålunda en mâtiné, vid hvil-
ken uppfördes fjärde och femte akterna ur den
storslagna dikten »Brand». Titelrollen och den
kvinnliga hufvudrollen fttergåfvos af hr ocb fru
August Lindberg. I fjärde akten var det fru Lind-
berg, som mest intresserade genom sitt vackra
framsägande af Agnes’ roll och den varma och
sanna känsla hon förstod att inlägga i sin fram-
ställning af densamma. Vi ha ej många skåde-
spelerskor, som skulle löst uppgiften så bra. Om
ock Brand måhända ej ligger så Väl för hr Lind-
bergs begåfning, så måste man dock erkänna,
att den framstående skådespelaren gaf en god
bild af den unge, trosstarke prästen, som drager
till strids mot världens halfhet i tro ocb lefverne.
Särskildt var hans framställning af god verkan
i sista akten. Vissa brister i versens framsä-
gande, särskildt och ej sällan förekommande
oriktig betoning af orden, borde dock bortarbe-
tas. Af de öfriga uppträdande, bland hvilka
märktes sujetter både från operan och dramati-
ska teatern, förtjäna särskildt hr Bccckström som
prosten och fru Sandell som Gerd att omnämnas.
Hr och fru Lindberg hyllades med lifligt bifall
och många inropningar. Till stycket utfördes
den af hr Henneberg komponerade, särdeles an-
slående musiken. — Matinén inleddes med en
högstämd prolog af Daniel Fallström, som själf
framsade densamma och därför fick mottaga lif-
ligt bifall.
På kvällen hade K. Dramatiska teatern anord-
nat en festföreställniiig, som bevistades af en
högtidssmyckad och fulltalig publik. Efter en
stämningsfull prolog af Frans Ileåberg, framsagd
af direktör Fredrikson, gick täckelset upp för
skaldens mäktiga ungdomsdikt »Fru Inger till
Östråt». I fru Ingers gestalt ådagalade fru Anna
Lisa Hwasser-EngelbrecM ännu en gång livad börds
och andas barn hon är genom storstilad anlägg-
ning och mönstergill diktion af sin roll. Det
är verkligen skada, att denna begåfning skall
så olyckligt nedtyngas af en rent fysisk otymp-
lighet. Hr Skånberg, som den smidigt hale, för-
föriske Nils Lykke hade en beau jour, och fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
