Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 25 mars 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1398 IDUN 9Ô
Byström som Kline gjorde erkännansvärda, del
\’is lyckade ansatser, ehuru visserligen hennes
apparition af borgerlig täckhet ej rätt kunde
fylla förväntningarna på den stolta adelsjung-
frun. I det hela vår styckets framförande för-
tjänstfullt, och publiken syntes in i det sista
fängslad af den långa föreställningen.
Äfven Vasateatern högtidlighöll märkesdagen
med en talrikt bevistad föreställning af »Kungs-
ämnena», hvarvid naturligtvis särskildt hr Hill-
bergs geniala bisp Nicolas samlade publikens in-
tresse och bifall.
Fjärde symfonikonserten gafs i lördags å k.
operan till förmån för k. hofkapellets pensions-
inrättning samt under anförande af förste hof-
kapellmästaren Nordqvist. Programmet upptog
idel kända saker, men alla af bestående värde.
Som inledningsnummer utfördes Haydns d-dur-
symfoni, i hvilken särskildt menuetten nu som
alltid tog brorslotten af bifallet. Hufvudnumret
för aftonen utgjordes af Beethovens pastoral-
s3?mfoni, som afslöt konserten. En tonmålning
i bästa bemärkelse, förfelar denna symfoni aldrig
att väcka den lifligaste anklang. Den är ock för
väl känd, för att här utförligen behöfva omnäm-
nas. En tonmålning af helt annan karaktär,
genialisk, bländande, bedårande, var aftonens
tredje orkesternummer »Waldweben» ur Wagners
musikdrama »Siegfried». Liksom öfriga nummer
förträffligt utförd, framkallade den ett så inten-
sivt bifall, att den måste omtagas. Som fyllnads-
nummer i programmet hade insatts Bachs kon-
sert för två violiner, i hvilken de båda violin-
stämmorna sköttes af konsertmästarne Setterqvist
och Aulin på ett i allo förtjänstfullt sätt. —•
Konserten, hvilken bevistades af h. m:t konungen,
hade naturligtvis samlat så godt som fullt hus.
Tvänne matinéer gifvas Maria Bebådelsedag,
den ena å k. operan till förmån för Artisternas
och litteratörernas pensionsförening, den andra
i Berns’ etablissement af premieraktören Ossian
Hamrin. Vid matinéen å k. operan upptager
programmet en konsertafdelning, »Romeo och
Julia», drama i tre akter af Viktor Balaguersamt
Dentes »I Marocko», operacomique i 1 akt.
Hr Ossian Hamrin biträdes af kapellmästaren
Karl Meyder med orkester, fröknarna Åhlander,
Thulin och Hulting samt hrr Fredrikson, Lund-
qvist och Baeckström m. fl.
Båda matinéerna äro mycket lockande och
kunna ej annat än rekommenderas.
––––*–––-
Den lille skrifvaren.
Novell för Idun af Petra H.
(Forts. o. slut.)
K
an bief en smula nervös, ju närmre den
stora dagen kom. Han hade en obestämd,
sammansnörande känsla att han glömt eller
försummat något, hur väl förberedd han
än var.
Men när han efter ett långt farväl och
oändliga viftningar stod ombord på ång-
båten, som skulle föra honom till Göteborg,
och såg de små gula och röda husen så
småningom försvinna i fjärran, då kom öfver
honom en jublande känsla af frihet. I
några korta timmar var han lyckligare än
någonsin förut i sitt lif.
En sådan vårdag! Himlen var blå och
luften ljum. Som en stor hvit fågel gled
ångbåten fram mellan- solbelysta klippor
och skär.
Edvin promenerade långsamt fram och
tillbaka på däck. En sådan himmel och
ett sådant haf — nej, något vackrare
fann man aldrig, nej icke någonstans i
världen !
Han tänkte på sitt förflutna lif och tac-
kade Gud för glädje som sorg. Han tänk-
te på Karin och önskade, att hon stått vid
hans sida. Han skulle velat tacka henne
för allt hvad bon varit för honom. Hon
hade kastat som ett skimmer öfver hans
ensamma, glädjelösa lif, och när hon var
borta, hade något af detta skimmer blif-
vit kvar. Han kunde icke minnas, att
jorden varit skÖD, förrän hon kom in i hans
lif. Och nu — tio år efter . . .
Och han skulle ut i den stora vida
världen.
När ångbåten lade till i den lilla staden,
där han vuxit upp, såg han med främlin-
gens ögon på de ljusa husen med de gamla
trädgårdarne i skyddet af den mörka fäst-
ningen. Och hans själ fylldes af nya tan-
kar och ny skönhet.
Där steg kyrkoherden ombord.
Han var nu en gammal, bruten man
med darrande röst och stapplande steg;
men han kände genast igen Edvin, hälsade
vänligt och bad honom sätta sig vid hans
sida.
»Det var roligt,» sade han, »mycket ro-
ligt, att jag träffade Petterson. Jag hade
eljes tänkt skrifva till honom, men detta var
bättre. Jag har hört, att han sköter sig som
en hel karl där borta på Oroust, arbetar och
är ordentlig. Kronofogden berömmer honom.
Det är roligt att höra.»
»Nej, nej» — han gjorde en afböjande rö-
relse med handen, då Edvin ville tala om
sin stora tacksamhetsskuld — »men jag ön-
skar, att • hans moster Beata fått lefva för
att se det. Han gör henne stor heder.»
Kyrkoherden hade hört kronofogden tala
om Edvins flit, och något å den lille skrif-
varens yttre, det nöjda uttrycket i hans
ansikte, de snygga varma kläderna och den
välfyllda kappsäcken tycktes berättiga hans
loford. Kyrkoherden gladde sig däråt af en
alldeles särskild anledning, och han klap-
pade Edvin vänligt på axeln.
»Hur är det,» sade han efter en paus,
»Petterson har väl icke hört mycket af
sina syskon?»
»Nej,» sade Edvin. »Äldsta bror hade
.varit öfver i ett ärende till kronofogden för
snart ett år se’n. Då hade de språkats vid. »
»Jaså, ja. Mycket kan hända på den
tiden. Hans bror Karl ■—- han hette ju
Karl — har brutit båda benen, fallit ned
från masttoppen i däck — på en fisketur
—■ och skadat sig svårt.
Edvin hade ingenting hört !
»Det lär gått honom illa. Man vet ju
aldrig, hur mycket som är sant af hvad
folk säger, men emellertid lär han ha druc-
kit på det sista. Pengarne, som han fick
af Beata, äro längese’n slut; nu se’n olyc-
kan ta’r han fattighjälp. Hustrun är en
snäll människa, har jag hört, men klen till
hälsan. De ha’ många barn.»
Edvin satt och såg ned i däck då och
då, med ett förstulet ögonkast på kyrko-
herden. Han sade just ingenting mer än
»åh» och »jaså», men handen knöts krampak-
tigt om plånboken.
»Petterson har aldrig varit hos dem, jag
menar: före olyckan?»
»Nej,» svarade Edvin, »de ha inte bedt
mig, och jag har inte längtat. Som kan-
ske kyrkoherden vet, är det femton år
mellan mig och Kalle, och de andra sys-
konen .... »
»Ja, jag vet, jag vet.» Kyrkoherden var
tankfull och allvarsam.
»Jag vet,» fortsatte han och såg ut åt
hafvet, »de ha inte varit mycket för dig,
— han sade detta dig som erinran om
forna dagar, •— »men de ha aldrig haft
mycket att vara af med, jag menar ekono-
miskt. De hade egna barn att tänka på,
redan då du gick i kolt. Men andra för-
sonade hvad de bröto. Jag hade. tänkt
fråga dig, om du skulle vilja åtaga dig en
af Karls pojkar. De som äro tillräckligt
gamla ha vi skaffat platser — eller satt i
lära, men där är en liten byting på fem,
sex år. Han får annars komma på ro-
ten. Du är en ensam man, jag trodde du
kanske hade litet att vara af med. Du
kunde betala för honom hos kronofogdens
eller någon i närheten. Ja, jag ville bara
fråga dig — eftersom där är stor nöd.»
Edvin blef ömsom röd och blek. Hans
läppar darrade.
»Kyrkoherde,» sade han med kväfd röst,
»det är sant, att jag är ensam, och att jag
har en spard penning — här.» Han visa-
de plånboken. »Men om ett halft år, kan-
ske- mindre, har jag den icke mer. I alla
dessa år har jag knogat och sparat för att
få se mig om i världen och nu — i dag
— reser jag. Sen, när jag kommer till
baka, få vi talas vid om saken. Inte lär
väl en liten skrifvarlön räcka långt, men
någon skärf kan jag väl lämna. Inte för
att jag är skyldig mina syskon något,» -
hans röst blef hård och bitter, — »inte
så mycket som får rum på min nagel. Men
för kyrkoherdens skull så . . . sedan_ när
jag kommer hem.»
Han talade fort och bestämdt, men hans
ögon irrade hit och dit, hans ansikte var
blekt, och han andades tungt.
»Som du vill,» sade kyrkoherden, »jag
ville bara fråga dig. » De talade icke längre
om saken, men den gamles ansikte var sorg-
set och han tänkte på, att han icke längre
kunde hjälpa, så som han ville, och på all
den nöd, som ständigt visade sig för honom,
och Edvin visste och förstod, att han tänk-
te på det.
Han träffade sedan andra bekanta om-
bord, men han tog vänligt afsked af Edvin
och önskade honom lycklig resa.
Den lille skrifvaren satt tyst och såg
framför sig. Solen lyste icke mer, klippor
och skär voro gråa, hafvet var grått.
Oupphörligt vände tankarne tillbaka till
hans glädjelösa ungdom, han tänkte på
huru fult och illa han blifvit behandlad af
sina syskon, huru ingen tänkt på eller brytt
sig om honom, förrän nu då de behöfde
hans hjälp. Men mot sin vilja såg han
framför sig den andre lille gossen och hans
öde. Han undrade, om hans äldre bröder
vore lika fadern, då borde gossens lif blif-
va snarlikt hans eget. Han ryste vid tan-
ken på, hur han fruktat Kalle.
Det regnade, när båten lade till i Göte-
borg. Med sin kappsäck i hand gick han
långsamt för att taga reda .på båten till
England. Den skulle afgå tidigt morgonen
därpå, och han skulle ligga ombord öfver
natten. Han kände sig trött och modstulen,
regnet ökade hans misstämning. Så gick
han direkt ombord och brydde sig icke om
att bese staden; han hade ju också varit
där förut.
Men ångbåten lastade till sent på natten,
där var ett rassel af kedjor, ett tramp och
ett dån. Han kunde icke somna och hans
hufvud värkte. När han ändtligen slumra-
de in, drömde han, att han var ett barn
och bodde hos moster Beata. Det var med
en känsla af obeskriflig lättnad, han vak
nade, då ångbåten lade ut.
Han gick upp på däck, men där var
kallt och ruskigt. Det regnade också i dag
och vinden trängde genom hans varma
ylletröja rätt in i själen. Då de kommit
ut till hafs, började båten att rulla. I bör
S -S
r* g 05
NÄ
rfl C S1
o ft 3
O ■■
X fl
U ej ©
ggls1
d ® .
fl &0 TH
^ a> »s
> O
•th tur™*’
»1=8
O"
+J i—I’ «—■
0:c$ —■
p,w O
■gsm
JS ®
Cflo, CO
O
o .—a
’ö o
cSd.JS
ctft; r
fl fl rn
fl ctfJr
S
"SS
cd
cd
E-
r—H
K-
CD
cd
99
Ö
f5
s
99
99
U
0
fa
*0
u
m
«J
fl
u
0
ft ’ö
S a
0-P
D
b :0
fl
d -P
d
© D
h <*
4 .8*
* H
«9 ft
ü £
S"
Väggohyra, Mal och Bakterier utrotas af Aktiebolaget Désinfection
i rum, fartyg o. bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel. 34. — Kontor: Il A. Vestra Trädgårdsg. II A.— Allm. Tel. 7494.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
