Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 1 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 IDUN 1898
Sådana dina vanligaste tankar äro, sådant är ock din själs skaplynne; ty själen får färg af tankarne.
Marcus Aurelius.
dade hon sina vackra anlag i målning, först hos.
professor Qvarnström, som välvilligt upplät sin
atelier för henne, sedermera hos F. J. Fager-
lin oeh slutligen hos professor Boklund i en
af honom anordnad kvinnlig målarskola. Det
var då meningen att hon i likhet med sina
kamrater, hland hvilka märktes Hanna Tenge-
lin, sedermera gift med M. E. Winge, och
Agnes Börjeson, skulle ägna sig åt måleriet.
Hennes lärare förespådde henne också en vac-
ker framtid som konstnärinna. Anna von .
Sydows lif fördes emellertid in på en helt ny
bana, när hon år 1861 ingick äktenskap med
bankdirektören A. O. Wallenberg.
Så var då Anna von Sydow vid ett par och
tjugu års ålder ställd på en plats, där hennes
egen personlighet skulle kraftigt utvecklas och
där hon under många kommande år skulle ut-
öfva ett inflytande, som visat sig vara både
djupt och godt. Nära tjugufem år framlefde de
båda makarna vid hvarandras sida — ett lif, rikt
på utveckling och sympati, rikt på glädje och
lycka, men också med många luttrande pröf-
ningar. Han, mannen med det klara hufvudet,
den snabba iakttagelseförmågan och den okuf-
liga energien, behöfde i sanning en hustru, som
han kunde tala med om sin verksamhet, sina
planer och sina intressen, viss om att alltid finna
deltagande, hjälp och förståelse. Allt detta
fann han hos den maka han valt. Hans affärs-
göromål, hans kommunala och riksdagsmanna-
verksamhet, hans författarskap — i allt var
hon initierad. Ofta hände det, att han vid
hemkomsten från en supé för sin hustru dik-
terade en lång tidningsuppsats, som han da-
gen därpå ville ha publicerad. En ~af hans
biografer säger, att »han dikterade sina upp-
satser med en snabbhet, som nog var pröfvande
för den skickligaste handsekreterare». Hans
hustru bestod emellertid profvet i det fallet
som i så många andra.
A. O. Wallenberg var en af riksdagens fli-
tigaste motionärer. Bland hans motioner är
det särskildt två, som vi ej kunna underlåta
att här påminna om, därför att man mellan
raderna kan läsa, att den kvinna, som stod ho-
nom närmast, lärt honom att tänka högt om
det kvinnliga släktet.
Det var han som 1884 väckte motioner om
sådan ändring i giftermålsbalken, »att man
och hustru utan äktenskapsförord komme till
sådan rätt som kan dem beredas att råda hvar
för sig öfver sin före eller under äktenskapet
ärfda eller förvärfda egendom», och om att
ogift kvinnas myndighetsålder måtte sättas till
21 år.
Utom det att fru Wallenberg under alla för- ’
hållanden stod hjälpande och stödjande vid
sin makes sida, hade hon att fylla moderliga
och husmoderliga plikter af mer än vanligt
stora dimensioner. Redan vid hennes inträde
i hemmet funnos där fyra barn — mannens
från ett föregående gifte —, för hvilkas upp-
fostran ansvaret lades i hennes händer, själf
blef hon moder till fjorton barn, och i det-
wallenbergska hemmet utöfvades alltid en stor-
artad gästfrihet. Man kan lätt tänka sig
hvilken fysisk och andlig spänstighet det for-
drades af husets härskarinna, för att hon skulle
kunna i alla skiften med lugn och jämnmod
fylla sina plikter. Ja, i alla skiften 1 Ingen
människas lifsväg går fram i idel solljus,
och i hur gynnsamma yttre och inre förhållan-
den fru Wallenberg än lefde, så gafs det dock
tillfällen, då skuggorna lägrade sigtätt på hennes
stig. Vi nämna här blott den fruktansvärda
finanskrisen Sr 1878, som drog med sig så
många olyckor i ekonomiskt afseende, men
ur hvilken Stockholms enskilda bank, Wallen-
bergs skapelse, utgick segrande. Med orubb-
ligt lugn, utan att ett ögonblick förlora besin-
ningen, såg fru W. faran fast i ögat; och man
kan vara viss på att, om utgången blifvit en
annan, bankdirektör Wallenberg skulle af sin
hustru ha fått det bästa handtaget, när det
gällt att ännu en gång bryta sig väg i lifvet.
»Den pröfningen», yttrade en gång fru W.,
»gaf mig en så stor moralisk styrka, att jag
vid många tillfällen prisat mig lycklig, att den
kom på min lott, och aldrig önskat den oge-
nomgången.»
Den 12 januari 1886 upplöstes genom A. O.
Wallenbergs död detta i hög grad harmoniska
äktenskap.
Det var för den efterlefvande makan ett
hårdt, till en början nästan förkrossande slag.
Men fru W. är i besittning af en ovanlig för-
måga af själfbehärskning och hör dessutom
till de människor, som alltid i pröfningens stund
tillämpa Viktor Rydbergs ord »Din sorg är
din, och du bör bära henne.» Sedan hon
öfvervunnit den första bittra smärtan, gick hon
åter ut i lifvet och bland människorna. Där
funnos många fält, där hon kunde arbeta, myc-
ken nöd, som hon kunde lindra, således många
plikter, som hon kunde åtaga sig och uppfylla,
Och så har fru Wallenberg år efter år ar-
betat i allmännyttiga och filantropiska företag
och utöfvat en verksamhet, till hvilken ej
många af vårt lands kvinnor i hennes ställning
kunna uppvisa motstycke. Det skulle bli allt-
för långt att uppräkna alla de styrelser och
kommittéer, af hvilka fru W. varit medlem.
Vi erinra särskildt om hennes verksamhet i
föreningen Handarbetets vänner, hvars ord-
förande hon är sedan 1887. Den storartade
utveckling, som under årens lopp kommit denna
förening till del, skylies i betydlig mån fru
W:s nitiska och insiktsfulla ledning. För de
sträfvanden, för hvilka doktor Hazelius genom
sina skapelser Nordiska museet och Skansen
gjort sig till tolk, har han alltid i fru W.
funnit en varmt intresserad och i hög grad upp-
offrande hjälparinna. Hon har innehaft chef-
skapet vid alla de basarer och vårfester, som
hittills anordnats till förmån för nämnda in-
stitutioner, och flerfaldiga gånger har hon, vid
kritiska tillfällen, varit den som räckt den
hjälpande handen. Också anser sig museets
stiftare till henne stå i en outplånlig tack-
samhetsskuld.
Fru Wallenberg är ordförande i styrelserna
för föreningen Handarbetets vänner, Kvinno-
förbundet för Sveriges sjöförsvar, Fredrika-
Bremer-förbundets stipendiefonder, LottenWenn-
bergs fond och den Benedichska fonden,
medlem af styrelserna för asylen för Pauvres
honteux och- Föreningen för välgörenhetens
ordnande samt den enda kvinnliga ledamoten i
Gripsholmsföreningens nämnd och i kungliga
kommittén för Sveriges deltagande i världsut-
ställningen i Paris år 1900.
Frågar man dem som i styrelser och kommit-
téer samarbetat med fru W., hvilka egen-
skaper det är som göra lienne så synnerligen
lämplig för dylika värf, så får man till svar;
»Hennes stora organisationsförmåga, hennes .
klara blick, som aldrig skymmes af detaljerna,
utan först och främst ser enheten, vidare hennes
snabba uppfattning, hennes villighet att per-
sonligen åtaga sig arbete, hennes frihet från
all auktoritetstro samt hennes från allt hvad
småsinne heter fria karaktär, med ett ord hen-
nes förmåga att alltid vara en stödjande, al-
drig en tyngande kraft.»
L en biografi öfver A. O. Wallenberg heter
det; »När han såg, att något allmännyttigt
kunde åstadkommas genom ett kraftigt handtag,
skyggade han icke, för möjligheten af en för-
lust, att gripa in. Han hjälpte gärna, när
han trodde, att hjälp kunde något uträtta.»
Dessa ord kunna i alla afseenden tillämpas på
fru W. Hon gifver gärna, och hon gifver med
förstånd. Den välgörenhet, som i många for-
mer af henne utöfvas, kan i sanning kallas
storartad. Särskildt ligger det henne om hjär-
tat att jämna vägen för fattiga och begåfvade
konstnärer. Själf har hon aldrig öfvergifvit
sin ungdomskärlek till måleriet — i hennes
hem finnas många vackra alster af hennes
pensel —-, och det är väl därför som konstens
barn ligga henne särskildt om hjärtat.
Fru W. är en förträfflig husmoder för sina
underhafvande. Och dessa äro ej få. Utom
sitt stora, magnifika hem i staden, beläget vid
Kungsträdgården, äger fru W. en landtegendom,
Malmvik, på Lofön. Där hvilar hon om som-
maren ut efter den ansträngande vintersäson-
gen. Både där och i staden röjes i anord-
ningarna den gedigna, konstnärliga smak, som
utmärker hemmets härskarinna.
När fru Wallenberg tillfrågas om hvad som
varit den bärande kraften i hennes lif, svarar
hon: »Min stora aktning för allt som namnes
plikt och min vana att underordna allt under
denna samt min orubbliga tro på en af gudom-
lig försyn utstakad plan för hvarje individs
liksom för hela människosläktets lif.»
Att fru Wallenberg kunnat i så hög grad
ägna sig åt allmännyttig verksamhet, får ju i
viss mån tillskrifvas hennes gynnsamma ställ-
ning i ekonomiskt hänseende. Hur många finns
det ej emellertid som äro i besittning af lika stora
förmåner, men hur lätt räknade äro ej de, söm i
likhet med fru W. inse, att en dylik ställning
medför kräfvande förpliktelser att vara till gagn
för sina medmänniskor1 Och äfven om fru
W. lefvat i mera anspråkslösa förhållanden, så
hade tvifvelsutan grunddragen i hennes karak-
tär blifvit de samma. På hvilken plats hon
än blifvit ställd i lifvet, hade fru Anna Wal-
lenberg nog blifvit en »flärdlös och enkel»
kvinna »med djuphet i tankar» och »ihärdig-
het i handling», en kvinna »af få ord och
många gärningar».
Gurli Linder.
–––- *––– -
Från Sofiahemmet har man begärt plats
för följande rader : Då det af sjuksköterskan frö-
ken Ester Andersons lefnadsteckning, införd i
senaste numret af Idun, tyckes framgå, att hon
ännu vid sin död tillhörde Sofiahemmet, torde
det böra framhållas, att hon efter slutad elev-
kurs kvarstod i Hemmets tjänst endast något
öfver ett år och lämnade detsamma våren 1895.
–––- ––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
