Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 1 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i D U N 99
1898
Will Snorre!
Tfltt tack, du goda Snorre,
II for glädje, skämt och skratt!
Heart ord bief till en sporre
att taga allting gladt.
Vi låste och förnöjdes
och logo först och sist.
Så mycket ljust där röjdes,
du käcka optimist!
Så frisk som vårdagsfläkten
du gjorde din entré.
I fin-de-siècle vakten
vi mest glömt bort att le.
Så grått i grått var lifoet —
då kom i stämning glad
det några rader »skrifveU
dår ifrån Gefle stad. —
Det var helt andra visor,
af grått fanns ej ett grand.
Ack, alla goda disor,
de måtte styrt din hand!
Du tecknar och du ritar,
du 1er med skalk i blick,
och uti glada » bitar»
du ger ett uddigt stick.
Men sårad blir dock ingen,
ty harmlöst skämtet år.
Man 1er i hela ringen,
då Snorre träder när.
Man 1er sitt bästa löje —
just som man fordom log,
når uti lust och nöje
fru Lenngren ordet tog.
Du samma glada sinne
och varma känsla har,
uti ditt hjärta inne
bor samma friskhet kvar,
och öfcer allt man spårar
ett vackert skimmer strödt,
en fläkt af ljusa vårar,
ett drag af rosenrödt.
Du vänligt mot oss nickar,
du soligt på oss ser,
ur ögat skälmen blickar,
kring munnen glädjen 1er —
Vi visste uppå pricken
precis, hur du såg ut,
långt förrän Idun fick’en,
din ljusa bild, till slut!
Sjung ännu länge för oss
med sol i ögonvrå,
och glada stunder gör oss
i hvardagslifoets grå!
Uti det ljusa nöjet
den friska kraften gror,
och bak det goda löjet
ett vackert allvar bor.
En suensk kvinna.
Några blad ur min
dagbok.
Af Gerda Meyersson.
III.
» lag bor hos mina kusiner,» hade den
lilla arbeterskan från elektriska sy-
fabriken sagt, när hon lämnade mig sin
adress, men hon hade icke skrifvit upp dessa
kusiners namn, så jag fick gå npp i tre
olika uppgångar i det stora huset, innan
jag fann henne. Ingen, som jag frågade,
kände till henne, men slutligen fann jag,
tre trappor upp öfver gården, hennes visit-
kort på en dörr, där det satt, till hälften
doldt under ett större kort, på hvilket nam-
net Svensson var ritadt i prydliga tryck-
bokstäfver.
När jag ringde, hördes barnskrik och
ifriga röster inifrån, en puckelryggig äldre
kvinna öppnade.
»Jo, Gurli var hemma» — svarade bon
på min fråga, men hon hvarken bad mig
stiga in i den lilla tamburen eller gjorde
min af att gå efter Hickan. »Kan jag få
tala vid henne?» bad jag.
»Ja, det går väl an,» hon öppnade en
dörr, men blef undanskuffad af en stor
pojke, som kom springande; på sina axlar
bar han en liten skrikande pys på ett par
år. När han fick se mig, som emellertid
gått in i tamburen, tvärstannade den store
pojken och den lille slutade genast upp
med sitt skrik, båda stirrade förvånade på
mig.
I det samma kom Gurli och bad mig för
all del stiga in. Hon hade icke väntat
mig redan denna söndag och det var så
skräpigt i tamburen och icke färdigstädadt
i rummen, men jag var så välkommen i
alla fall — försäkrade hon. Och så förde
hon mig in i ett rum, som skulle ha gjort
ett ganska trefligt intryck, om icke luften
därinne varit så dålig. Dek var snygga
gardiner för fönstret och en soffa med röd-
och hvitrandigt öfverdrag ; öfver byrån satt
en spegel i förgylld ram, och pa ett hörn-
skåp stod en makartbukett i en hög pors-
linsvas.
När jag frågade Gurli, om detta var hen-
nes, skrattade hon. »Mitt, ånej, här bor
min kusin Anna, hon, som är på cigarr-
fabriken, och faster och Vilhelm, den store
pojken, fröken såg. Jag och min andra
kusin Ebba, som är på samma fabrik som
jag, bo här inne.» Därvid öppnade hon dör-
ren till ett litet rum bredvid, som kanske
var 2 meter långt, men knappast lika bredt.
Äfven där fauns en soffa — jag undrade
huru de fått in den där — för öfrigt ut-
gjordes möblemanget af en stol och ett
litet bord vid fönstret. Eldstad fanns ej,
men en liten skrubb att hänga in kläder i.
Luften i detta rum vår icke bättre än i
det yttre, men fönstret stod på glänt.
»Vi ha inte kallt, ty grannarnas kök lig-
ger här intill,» sade Gurli, »men nog är
det trångt alltid, när Ebba och jag skola
kläda oss på samma gång om morgnarna,
för ingen af oss vill stiga upp tidigare än
vi nödvändigt måste. Ebba ligger i soffan
och jag har sofflocket att ligga på.»
Medan Gurli talade, stängde hon fönstret
och lade i ordning några kläder, som lågo
på soffan. »Jag höll på att städa, när
fröken kom,» förklarade hon.
»Nå, hvad betala ni i hyra för det här?»
frågade jag.
»Jo, vi ge 4 kronor hvar i månaden,
Ebba och jag, men då få vi kaffe om morg-
narna, ja, utan dopp förstås. Det kostar
300 om året, båda rummen och köket,-men
i köket bor Amanda, den där ofärdiga,
som öppnade åt fröken, hon ger bara 3
kronor i månaden, för hon har inte rad
med mera, resten af hyran betalar faster
och Anna. Den lille pojken, det är en
inackordering, ligger hos Amanda om nät-
tema och hon ser efter honom om dagarna,
för hon är alltid hemma. Hon syr för bo-
dar, förkläden och koftor och sådant där.»
Nu kommo familjens öfriga medlemmar
in och hälsade och vi slogo oss ner i det
större rummet. Gurli, hvars bekantskap
jag gjort på ett samkväm för arbeterskor,
var fortfarande den, som förde ordet. Hen-
nes kusin Ebba, som jag också träffat en
gång, föreföll något blyg.
I motsats till Gurli, som var liflig och
tycktes taga lifvet från den glada sidan,
hade hon ett tungsint uttryck och talade
mycket långsamt, men hon såg klok ut.
Jag frågade, hur hon trifdes på syfabri-
ken.
»Ja, trifvas, det kan man väl inte med
ett sådant slaflif,» menade hon. »Ett och
ett halft dussin skjortor hinner jag sy om
dagen, det blir 90 öre. Tillklippta äro de
förstås och knapphålen behöfva vi ej sy,
men nog är det arbete på skjortor ända,
om de äro aldrig så enkla.»
»Ebba är just inte så fortfärdig heller,»
inföll hennes mor suckande. »Gurli går
det fortare för, hon hinner alltid mera.»
»Ebba är ju inte så van vid arbetet
än,» sade Gurli, »och så funderar hon så
mycket. »
»Hvad du pratar!» sökte Ebba afbryta
henne.
»Jo, det är sant,» fortfor den språk-
samma Gurli, »hon bara bråkar sin hjärna
att fundera på, hvarför jnst hon skall vara
fattig, när så många andra äro rika. Jag
bryr mig inte om att grubbla på det, jag.»
»Nej, det är nog det klokaste,» sade
Ebbas äldre syster, Anna, en lång flicka
med ett sjukligt utseende, »för börjar man
grubbla på det, är det inte godt att hålla
ut med det här eländiga lifvet.»
Hon hade arbetat 3 år på en cigarrfabrik
och förtjänade 12 kronor i veckan, men
hon led jämt af hufvudvärk och sof illa
om nätterna. Man blef klen af tobaks-
arbetet, sade hon, somliga höllo bra ut,
men andra blefvo alldeles förstörda, så att
de måste sluta och försöka på något an-
nat. Emellertid slutade de redan kl. 7 i
vinter, förut hade de arbetat från 8 till 8.
»Vi sluta icke förr än half 8,» sade
Gurli.
»Nå, hvad göra ni om kvällarna då?»
frågade jag.
»Om kvällarna,» sade Ebba och såg upp,
»då virkar jag.»
Jag kunde inte låta bli att invända, att
virkning var ett mycket olämpligt arbete
för den, som hade stillasittande sysselsätt-
ning hela dagen. Men Ebba såg helt för-
närmad nt. »Virka är det roligaste jag
vet, » sade hon.
»Hon sitter uppe och virkar till kl. 11
ibland,» berättade Gurli. »Aldrig vill hon
gå med ut och gå eller åka skridsko. Jag
virkar också, men inte är jag sa tokig i
det som boni»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
