Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 8 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ID U N 1898
106
Vill blott ett, men vill det af hela ditt hjärta.
M. Claudius.
ten därute, att detta land skulle bli hennes
framtida hem.
Så gick det emellertid. Genom sin verk-
samhet kom hon i beröring med och fick
inånga vänner bland amerikanarne i östern,
för hvilka hon ännu hyser en viss förkär-
lek. Och de äro ju ock, hvem vill för-
neka det, ett nobelt, artigt och frisinnadt
folk, d. v. s. de amerikanare, som här-
stamma från de gamla puritanerna, vida
skilda från de amerikanare, som i första
eller andra led härstamma från Irland eller
England, men ändå gärna utgifva sig för
att vara amerikanare, d. v. s. »yankees».
För massage och sjukgymnastik erhöll hon
då två dollars i timmen, hvilket, då hon hade
fullt upp af arbete, måste betraktas som
ett mycket godt ekonomiskt resultat. Det
var dock icke ekonomiska skäl, som kvar-
höllo henne därute, men genom umgänget
med varma, behjärtade kristna vänner, så-
väl svenskar som amerikanare, fick hon 1874
en helt ny sinnesriktning, bief en lefvande
kristen med andra ord, och samtidigt där-
med blef hon bekant och förlofvad med sin
nuvarande make, J. G. Princell, som då var
pastor vid en stor augustanaförsamling i
Newyork. Samvetsöfvortygelse och skilda
åsikter tvingade honom dock snart att utgå
ur augustanasynoden och han var sedan i
Here år genom sin mångsidiga kunskap och
begåfning den fria missionsverksamhetens
mest framstående och inflytelserike man.
För att följa sin man på hans skiftesrika,
växlande färd, har hon så blifvit dragen
allt mer åt väster, ehuru hon själf egentli-
gen kanske helst skulle velat stanna i östern,
där hon först blef bofast och kände sig
mest hemma.
Och hon kan med skäl sägas hafva varit
hans hjälp. Genom ondt rykte och godt
rykte, genom motgång och medgång har
hon följt honom, och däri ligger ju intet
ovanligt, det är ju hvarje hustrus plikt.
Men hon har, som få kunna det, hjälpt till
att bära hans bördor, varit hans arbets-
kamrat, hans sällskap, hans rådgifvare, hans
högra hand och på sista tiden, sedan han
blef döf, äfven hans — öra, utan hvilket
han aldrig skulle kunna, som han gör, del-
taga i stora möten och konferenser. Men
nu kan han det, ty hon sitter vid hans sida
och ger honom genom noggranna blyerts-
anteckningar en totalbild af diskussionens
gång.
Under de år hennes man var förestån-
dare för Knoxville teologiska skola, från
hvilken han ännu bär titeln professor, del-
tog hon med ifver i skolarbetet som lärarinna
i flere olika ämnen och delade då sin tid
mellan katedern och de husmoderliga be-
styren, hvilka gifvetvis voro ganska många,
då skolans studerande hade sin kost på
skolan (som vanan är i Amerika). Och många
af våra nn på olika områden framstående
svenska män i Amerika, redaktör Högfeldt,
prof. Mellander m. fl., torde vara villiga in-
tyga, att hon var en lika intelligent lärarin
na, som hon var driftig husmoder, hvilka
kall man ju i allmänhet tror icke lätt kunna
förenas. Under de år hennes man var re-
daktör vid Chicagobladet i Chicago, då de
bodde i Evanston, en af Chicagos finaste
och mest eleganta förstäder, upptog hon
åter sin gamla »trade», massage och sjuk-
gymnastik, och det var icke småsummor
hon därmed förtjänade. Misslyckade bok-
och tidningsföretag, särskildt tidskriften »Fri-
het och Frid», som hennes man en tid gaf
ut, slukade dock stora summor och äfven,
efter hvad jag tror mig veta, deras med så
stor möda förvärfvade hus i Evanston, öfver
hvilket jag dock aldrig hört henne beklaga
sig. En svår sjukdom med åtföljande lifs-
farlig operation har väl till en del brutit
hennes krafter, men ännu är hon i liflig
verksamhet. Så har hon t. ex. i många,
många år som medarbetare i Chicagobla-
det hvarje vecka skrifvit 8—9 spalter för
textutredningen och »Martyrhistorien», hvilket
senare förträffliga arbete, som kräfver all-
varliga, vidt omfattande studier, ganska få
ana vara af en kvinnas hand. Hon har
nämligen sällan sitt namn under hvad hon
skrifver, utom då hon en och annan gång
skrifver något i brefform eller någon liten
uppsats, då hon vanligen döljer sig under
signaturen »Linnéa». Många äro emeller-
tid de, som hålla Chicagobladet uteslutande
för Martyrhistorien och söndägsskoltextut-
redningen, hvilken senare utan gensägelse
är den erkändt bästa någon af våra sven-
ska tidningar därute har att bjuda på. För
sitt arbete i Chicagobladet, hvilket hon me-
rendels utför under nattens tysta timmar,
har hon en ersättning af omkring 4-—500
dollars pr år. Med ungefär tredjedelen af
denna summa aflönar hon sin jungfru, en
gammal trotjänarinna, som ock förtjänar
att i sammanhanget omnämnas. Ty så
långt jag vet har jag aldrig i något af de
många hem jag besökt sett motstycke till
det innerliga förhållande af tillgifvenhet och
samförstånd, som råder mellan dessa båda.
Och vill man riktigt göra henne ledsen och
harmsen, detta gäller nu barnen eller be-
sökande, då skall man bara på något sätt
såra eller visa ringaktning gent emot hen-
nes tjänarinna. »Lilla Emma», som hon
vanligen kallar henne, åtnjuter hela hennes
oinskränkta kärlek och förtroende och är i
ordets hela bemärkelse en omistlig medlem
af familjen. Hon är ock i allo värd det
och den som tror att hemmets sysslor lida
af det förtroliga förhållande, som råder mel-
lan matmor och tjänarinna, han bedrager
sig mycket. Och när jag ofta (både här
och i Amerika) i hemmen, t. o. m. i de
kristna hemmen, hört fruarna inbördes be-
klaga sig så mycket öfver sina tjänarinnor
och tjänarinnorna öfver sina fruar, då har
jag alltid tänkt på detta hem, där det all-
tid hette: »snälla lilla Emma, låt oss få
hjälpa dig! Hvila dig, du är så trött! Sitt
ner nu vid bordet, vi kunna passa oss själf-
va», och det alltid upprepade svaret: »Nej,
tack, det är min plats att göra arbetet och
jag hvilar icke förrän det är gjordt. » Det
var en ständig täflan mellan dem, men en
alldeles motsatt mot den gängse. Emma
visste sin plats och hon skötte den år
efter år. Flere gånger skulle hon för sin
hälsas skull resa hem till Mönsterås, men
då det kom till stycket, kunde hon icke
skiljas från det hem, där hon blifvit så
fastväxt, och så blef hon kvar och är väl
kvar än, tänker jag. Aldrig uppgjordes
några planer om dagens eller framtidens
värf och sysslor inom hemmet utan före-
gående rådplägning med »lilla Emma», och
sedan planerna blifvit uppgjorda kunde man
lita som på amen i kyrkan, att de blefvo
utförda af henne med en plikttrohet och
ordning, som aldrig rubbades.
Och häri låg hemligheten till att fru
Princell kunde ägna så mycket af sin tid
vid skrifbordet, i sin mans studierum eller
på de konferenser, möten och ganska vid-
sträckta resor hon på kallelse af W. C. T.
U. (Kvinnornas Kristna Nykterhetsförening)
företog i denna förenings intresse. Ty hon
är icke blott en aktad och verksam aktiv
medlem inom denna förening, som omfattar
en half million kvinnor, utan hon är super-
intendent och »stateorganiser» (statsorgani-
satör) inom Minnesota bland skandinaverna.
Och hon har på detta vidsträckta, maktpå-
liggande arbetsfält nedlagt årslångt, ihär-
digt arbete, icke blott i Minnesota, utan
äfven i Illinois och de östra staterna, där
hundratals blomstrande lokalföreningar äro
en medelbar följd af fru Princells arbete.
Men så har denna förening ock varit fru
Princells särskilda skötebarn, för hvars till-
växt, ledning och utveckling hon offrat så
mycken tid hon möjligtvis kunnat, och har
hon ej personligen kunnat närvara vid före-
ningens möten, så har hon alltid genom
bref till dess ordförande och sekreterare
gifvit vinkar, anvisningar och råd för den
kommande månadens praktiska arbete, och
med en sådan ledning är det ej så under-
ligt, att den gått framåt med stora steg.
Liksom de flesta begåfvade och i det
offentliga framstående kvinnor har hon na-
turligtvis äfven blifvit misskänd och klan-
drad, dock endast af dem, som icke på
nära håll lärt känna henne. Med så myc-
ket själsarbete, så resonnerar man, måste
hon naturligtvis vara en dålig husmoder
och hennes hem tillfölje däraf vanvårdadt.
Att så icke är förhållandet, torde de bäst
veta, som gästat och bott i detta hem, och
jag är alldeles icke rädd för att som vitt-
nen i detta fall vädja till de många fram-
stående män och kvinnor från olika delar
af världen, som på genomresa för längre
eller kortare tid hvilat och gästat i detta
hem, där kärlek, ordning, frid och endräkt
äro bofasta mer än i de flesta jag besökt.
Aldrig såg jag mulna ansikten och sura
miner i det hemmet; aldrig hörde man nå-
gon tvedräkt makarne emellan. Det stred
emot hemmets umgängeston. Aldrig behöf-
de man komma ner till ett solkigt frukost-
bord med dåligt kaffe eller till ett middags-
bord med illa lagad mat. Det stred emot
hemmets vanor och principer. Hur enkelt
det än var, men hvad det smakade!
Aldrig behöfde man heller vara rädd för
att ta en gäst eller två med sig hem af
fruktan för att man ej kunde ta’ emot, som
det så ofta heter i familjer, där man har
ofantligt mycket större resurser af tid och
tillgångar att förfoga öfver än fru Princell
har. Men hon har alltid ett varmt, soligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
