Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 8 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 107
leende, ett trofast handslag, ett klingande
välkommen och en plats vid det enklare
eller rikare bordet för hvar och en, som gör
hennes hem ett besök. Och de voro san-
nerligen icke få, synnerligast i Minneapolis,
som är en riktig genomfartsstråkväg för re-
sande.
I den lugna, undangömda dalen vid St.
Cronixfloden, där hon nu bor, äro väl be-
söken fåtaligare, men så äro de ock så
mycket mera välkomna, som hitta dit, och
för min del visste jag ingen ljufligare till-
flyktsort undan världens oro och jäktan,
medan jag var därute, än det stilla frid-
fulla studiehemmet mellan bergen och flo-
den i Franconia, på gränsen mellan Minne-
sota och Wisconsin. Och äfven nu sedan
tusentals mil skilja mig därifrån, far min
tanke i skymningen ofta ditöfver och jag
längtar efter att få för en stund samtala
med och hvila ut hos min trofasta, mo-
derliga vän, hvilken, som ingen annan,
äger förmåga att lägga »bomull om hjär-
tat» och vagga »trötta nerver till ro». Och
hon längtar hit till fosterlandets »dalar och
skogar», längtar så, som man endast kan
fatta, då man själf erfarit det. Genom alla
hennes bref går en djup underton af ve-
mod och saknad, och man kan läsa mellan
hvarje rad, hur hon sörjer öfver, att hon ej
fick i somras vara med för att på nära
håll se och beundra Mälardrottningens stolta,
sköna utställningssaga.
Må hon få sin längtan tillfredsställd ge-
nom att, som hon själf säger, om ock blott
för en kort tid få återse sitt kära foster-
land, detta land som hon ännu alltjämt
efter så många års bortovaro lika varmt
och patriotiskt älskar, hvilket dock icke hin-
drar henne att vara patriot äfven för sitt
nya fädernesland, den stolta, kära republi-
ken därute med dess fria, nobla institutio-
ner, hvilka hon varmt beundrar.
Och ve den, som i hennes närvaro vågar
att kasta skugga på något af dessa länder.
Han får snart af henne veta, hvad hon tän-
ker om en person, som så gör. Ganska få
svenskor torde oek hafva mera grundligt
satt sig in i sitt nya fosterlands förhållan-
den, lagstiftning och språk, hvilket senare
hon talar, skrifver och läser ledigt och obe-
sväradt, som om hon vore född därute.
Och det är för henne ingen svårighet att
utan förberdelse när som helst hålla ett
längre eller kortare tal på flytande engel
ska, hvilket icke vill säga så litet. Hon
står därför ock mycket högt i amerikanar-
nes aktning, som man ofta genom muntliga
och skriftliga omdömen om henne vid kon-
ferenser och i tidskrifter haft tillfälle se
och höra. Och många äro de som med
mig af fullt och varmt hjärta önska, att hon
ännu länge må få lefva och verka för det
ädla, sanna och goda, men framförallt till
glädje för sin ädle make, sina 5 barn och
sitt hem, hvars sol och medelpunkt hon är.
Gud välsigne henne! Med Idun som bud-
bärare sänder jag härmed en hjärtlig häls-
ning från fosterlandet och Viola.
...........-*–––––––––-
Kvinnans mun kan hyckla, men hennes
ögon bedraga icke; det är en af de få Guds
gåfvor, som det ännu icke lyckats jorden
att förfalska. Aug. Blanche.
Skärtorsdags-kväll.
çA-prdsol dör! fflur grannt dess sista strålar
förgylla
alarnas röda Mom och åkrarnas svarta mylla.
JStormen sin vinge sänkt. (Hvem. ljöd den väH
dige vika ?
U{öst från c(jenesareths sjö, ljuder du här tillika?
tCärkan, som kom med säng förtidigt mot kalla
norden.
gömt sig hos makan sm i nästet på våta jorden.
3)immorna ligga hvita, lågt öfver svällda vatten,
stdla naturen hvilar, lidar iCångfredaqsnatten.
_Klockorna ringa långsamt, tunga de tona, slagen,
ringa i kvällen m den stora försoningsdagen.
Ujundtom i londehem är högtalsstädadt och stilla,
hvardagens äflan flyttat bort med sin strid
och villa.
(fiusfadern håller bön. ÎPåssionshutoriens akter
föra tankarne bort till helga, främmande trakter.
%vå tusen år förgått. EDe vika, en töcknig massa,
fjesus af fjVazareth går upp tilljudarnas passah.
ENjitlvard i smärtfull frid, det gamla förbun~
dets psalmer,
österländsk örtagård med natt under vida pal~
mer . . .
fjudas, förrädaren, och öfversteprästens skara . . .
»fjag är et, söken I mig, låten då dessa vara!»
(fleliga lösenord! (Hur sällsamt klara de ljuda,
frid åt de kämpande, tröst åt de svage bjuda.
ßjtämman ur örtagården än genom sekler höres,
hjärtat i nordens vårkväll mäktigt af klangen
röres.
cßönen till sist och amen, amen med frid på
jorden —
sakta han lägger samman boken med helga orden.
(flårda händer knäppa försiktigt de tunga häkten,
skimret i väster dör, det lider mot aftonväkten.
cKloekorna ringa långsamt, ekot förlänger slagen,
ringa i kvällen in den stora försoningsdagen.
E. T.
–––- *––––
Något om solljus.
L
ifvet synes oss ofta tungt, dunkelt och
hopplöst. Han I märkt, huru just
under dessa bekymrens timmar det ena ef-
ter det andra liksom ingår förbund och lof-
var att söka upptäcka den sårade punkten,
att räcka helande balsam? Alla kärlekens
små tjänsteandar få brådtom, de öfverlägga,
de kunna ej finna det med sin uppgift för-
enligt att en enda af oss går med sänkt
hufvud. Och så börja de sitt anfall.
Jag går där som en snigel med skalet,
mina bekymmer tynga och jag hvarken vill
eller tror mig kunna lägga dem af. Så ser
jag upp — månne ropad af en af de små
sammansvurne? — just lagom för att fängs-
las af en leende blick. Jag kan ej glömma
den, och nästan ofrivilligt söker jag ännu
en sådan solstråle. Den är nära och träf-
far mig såsom några hjärtliga ord, växlade
mellan tvänne mig obekanta personer. De
genljuda i mina öron och hemsöka mina
tankar och tyckas ha satt sig före att ej
lämna mig tid att ånyo dväljas bland de
mörka skarornas hemvist. De ha gjort
mig undrande, de ha visat mig, att jag
utan tvifvel krupit in bakom ett stängsel
och envisats att tro, att detta var hela min
värld. Jag blir mer och mer öfvertygad
härom, ty det är rent af förunderligt, huru
solljust det börjar att bli. Kommer jag i
beröring med någon, mötes jag genast af
ett leende och en ljus blick, och vänliga
ord ligga på allas läppar. Fåglarna sitta i
träden och kvittra — trots köld och osäkra
utsikter beträffande sitt uppehälle. Det känns
riktigt, som såge de på mig med undran,
som funne de, att jag ännu mycket litet
kände deras store fader och hans vilja. Jag
kan ej låta bli att se tillbaka på dem och
hoppas, att de förstå, huru de hjälpt mig.
Jag når hemmet efter slutad vandring.
Med tacksamhet, hvilad och uppmuntrad,
börjar jag arbetet, som jag lämnade med
sådan tyngd tryckande mig. Och jag kan
ej annat än le vid tanken på, huru tusen-
de små amoriner till slut knutit en ring
kring mig och leende uppenbarat sitt hem-
liga förbund och jublande ropat ut sin se-
ger. Jag går ut ur ringen, ökar deras skara,
och gemensamt söka vi upp någen lika trött
och ängslig varelse, som jag var för en
stund sedan, och så börja vi. Vill ni höra,
hur det känns att stå bland dessa samman-
svurne, hur det går att hjälpa mörkret vika
för ljuset?
Hvad var det jag lofvat mina små ljus-
bärare? Jo, att hjälpa dem i deras sträf-
van att glädja hvar och en betungad jag
såg och ej endas dessa suckande, utan alla.
Af hvad jag själf erhållit, skulle jag dela
ut. Detta var en skön uppgift, syntes det
mig, då jag så nyligen själf varit med om
att taga emot. Och jag gick åstad med
den känslan, att en magisk kraft till godt
hade lagts i min hand. Ingen enda tyck-
tes oberörd af denna kraft, jag såg den ena
glimten efter den andra väckas i människoö-
gon, som längtade efter ljus, och det var
mig omöjligt att sluta mitt hjärta för den
kraftens flod, som genom detta värf flöda-
de till mig. Jag önskar, att jag kunde
tala om, huru outsägligt skönt det var. Jag
behöfver ej göra det, jag tror, att alla med
mig gjort erfarenheter som dessa och att
alla med mig tacka Gud för dessa stunder,
helt ägnade åt hans tjänst! De bära oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
