Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 8 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 IDUN 1898
O
>
K
M
0)
® w =
_
o.
—
c m* E
2*3:
e H> -i
eL 09 =
co „ sa
*-*■-2 »
p ^
CO
>■
ET B
g- g°
oq
a 81
PT ca
o o
s- a
O
fel ^
o
•g.
►f o:
M n
U g
ra p-
>V <o
S “
t> S;
H- 3*
f*" O
H
kände hon — än för någon annan. Det var omöj-
ligt att denna bedårande stämma och hela denna
tjusande apparition kunde lämna henne oberörd.
Och hon visste ju dessutom, att han sjöng just
för henne i afton. — Hvarför fick icke äfven hon
lefva för konsten, för —? Nej och tusen gånger
nej, hvad tänkte hon på. Alltsammans var ju
blott ett bländverk. Hon måste förjaga dessa
drömbilder, ryckas ut ur sin villa. Bestod hon
profvet därinne — hon i pjäsen nämligen? Ja,
nej — Anna vågade knappast andas — jo, till
slut segrade hon. Goda makter skyddade henne,
och Anna fick äfven en inre förunderlig kraft.
Sinnet var åter i någorlunda jämnvikt, när hon
med doktorinnan steg upp i den utanför teatern
väntande vagnen. Omärkligt hade Anna påskyn-
dat hemfärden i den ljusa våraftonen.
Det dröjde sedan en stund, innan man slutat
samspråka och intagit supén, och så sade man
godnatt.
Inkommen i sitt rum betraktade Anna länge
sin bukett och det lilla kortet. Därpå tog hon
fram ett skrin, hvaruti hon förvarade sina skrif-
saker och tömde det. Uti detta lade hon nu
sina minnen. »I måsten vissna, I älskliga blom-
mor,» hviskade hon. »Men gömma eder — ja,
det vill jag.» Hon tillåste skrinet. »Es war ein
Traum.»
Alldeles uttröttad af dagens tilldragelser in-
somnade hon snart därpå i sin mjuka bädd. När
morgonen grydde, tycktes hon fullt hafva åter-
funnit sig själf. Men från barn hade hon hastigt
utvecklats till kvinna.
Lysningsdagen bar hon en hvit söndagskläd-
ning, fastän den var gammal —- sedan hennes
konfirmation. Hon ansåg det ogrannlaga att bära
den andra. Någonting inom henne förbjöd det,
man var kanske mera samvetsöm då för tiden
än nu. — —
Det ena tiotalet efter det andra hade förflutit,
och detta sker icke utan att lämna märkliga spår
efter sig i en människas tillvaro. Man skref nu
året 1896. Större delen af lifvet låg bakom pro-
fessorskan Anna K. Ilon hade i hemmets värld
fått upplefva år af rikt innehåll. Men redan för
längesedan var hennes trofaste make död. Bar-
nen, spridda åt olika håll, hade bildat egna hem,
utom den yngste sonen, som nu blifvit läkare i
mellersta Sverige och bodde tillsammans med sin
moder.
Det var på förmiddagen den 22 februari. Dok-
torn var redan ute och i full verksamhet. Husets
ena tjänarinna sysslade i köket och frun själf
hade just lagt sista handen vid ordnandet för
dagen af det prydliga hemmet. Hon nedtog nu
en liten hvit spetsmössa från toaletten och knöt
den framför spegeln. Denna återgaf dragen af
en åldrad kvinna med grånadt hår och fårade
drag. Ögonen hade dock något kvar af sin forna
glans, och ett mildt solljus låg utbredt öfver hela
anletet. Hon satte sig ned i soffan, framför hvil-
ken stod ett arbetsbord med diverse sysaker, och,
bland det öfriga, fanns där äfven dagens mor-
gontidning.
Anna satte på sig glasögonen, började läsa och
fortfor härmed en stund. Men plötsligt ryckte
hon till, hennes blick stannade vid ett namn.
Detta hade hon nog sett och hört’omtalas många
gånger förut. Honom, som bar det, hade hon
däremot mött blott en gång i lifvet. Nu var han
död dagen förut. Ett telegram från Kristiania
meddelade detta. Hans och hennes vägar hade
gått åt skilda håll. De skulle icke råkas mera.
Hon hade aldrig önskat det.
Men nu såg hon åter så klart framför sig den
tjusande, ungdomliga bilden från forna dagar,
just sådan han stod där, den fagra vårmorgonen.
Hon försjönk en stund i djupa tankar. Därpå
skred hon sakta fram till den gamla byrån med
mässingsbeslagen, som följt henne från föräldra-
hemmet. I nedersta lådan fanns ett skrin. Det
hade stått där orördt i öfver fyratio år. Varsamt
framtog hon nu och öppnade det. Där låg bu-
ketten — vissnad — tillsammans med det lilla
visitkortet, gulnadt af tidens framfart. Men nam-
net var oförändradt, med de fint tecknade ra-
derna inunder. Hon åter läste dem med rörelse.
Den önskan, de innehöllo, hade gått i fullbordan.
Likväl hade hon blott en enda gång haft en aning
om kärlekens lycka, en solglimt, som hastigt för-
svann. Tårar fuktade de vissnade blommorna.
Mycket kunde sägas om honom, men hon hade
sett i hans ögon att hos honom fanns en släkt-
skap med det innersta i hennes väsen.
Så långt borta han var från sin kära dalabygd !
Det nästan förekom henne, som hade de råkats
helt nyss. »Men kanske kommer hans stoft att
hvila där.» — Och hon anade rätt. Liten Anna
och mycket annat glömde han nog för stundens
växlande intryck, men fosterbygden, den blef han
trogen i döden.
När moder och son, samma dags eftermiddag,
förtroligt sutto tillsammans vid den vänliga skym-
ningsbrasan, då meddelade hon detta sitt älsk-
lingsbarn, öppet och okonstladt, hvad som till-
dragit sig mellan henne och den bortgångne konst-
nären, hvilkens död han, såsom en nyhet för
dagen, helt omedvetet kom att omnämna. Hon
visade honom äfven det lilla skrinet. »Under
långa tider har jag nästan glömt, att det funnits
till. Men det felades mig mod, den där gången,
att förstöra det. Och så blef det kvar.»
Hon tystnade. Efter ett kort uppehåll fort-
satte hon:
»Men du, Georg, lofva mig att bränna upp
det, när jag är död!»
»Nej, mor. Dess innehåll skall följa dig i graf-
ven. Tror du inte jag förstår, hur man känner
i ungdomen, i synnerhet med en konstnärsnatur
som din. Och önskningarna, som skrinet gömde,
blefvo ju i alla fall verklighet. Min älskade mor
skall ha sin vårdröm med sig — den var så ren,
att den ej behöfver sky evighetens ljus.»
Han slöt henne ömt intill sig. Ej ett ord väx-
lades vidare om detta ämne.
Följande år dog den gamla professorskan. Hon
formligt nedbäddades i den skörd af friska
blommor, som kärleken och saknaden ägnat hen-
ne. Men allra närmast, inuti kistan, lågo de
vissnade rosorna — hennes vårdagsminne.
–––- *–––-
Innehållsförteckning :
Josefina Princell, född Lind ; af Viola. (Med porträtt).
— Skärtorsdagskväll; poem. af E. T. — Något om solljus;
af Rakel. — Den hjälpsamma vännen ; en flyttningsdialog
af Zorah. — Om bruket afpåskägg. — Iduns papperskorg;
af En svensk kvinna. — Från Iduns läsekrets : I piano- och
pinofrågan; af Verus. Öppet bref till Stade; af J. J. —
Skaldernas kvinnor ; små studier för Idun af Emil Lin-
ders. X. Carl David af Wirsén. — Ur notisboken. — Te-
ater och musik. — Skrinlagda blommor. — Tidsfördrif.
TIDSFÖRDRIF
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Påsklogogryf af LEA.
En högtid finnes, dit jag hör,
Så visst som slefven till en gryta,
Och då, förutan till att skryta,
Jag ännu stämning med mig för.
Än uti hvitt jag träder fram,
Som när i sol’n en snöboll strålar,
Och än jag uti färger prålar
Vid ungdomens och barnens glam.
Jag fordom bjöd på poesi,
Om också ej af bästa slaget,
Men fruktar att vid detta laget
Den sortens lyx^är mest förbi.
Då var jag som ett slags »roulette»
I borgarhem och berresäjten ;
Nu blir jag äten — och förgäten
Det är den nya tidens sätt.
Hvad ännu ingen kvinna prydt
Och minst, ju mera rikt det varit.
Ett sätt att komma fram med nytt
Ät dem som lasta hvad som farit.
Förvaringsrum, som hvarje fru,
Om ordningsfull, med rätta skattar.
Benämning för en gosse ju,
(En skåning bäst det ordet fattar).’
Hvad återkommer hvarje år
Och af de flesta ses med nöje.
Hvem, om hon ock i têten går,
Man ofta tittar på med löje.
En »slingerbult», men angenäm,
Som skänker både fröjd och nytta.
Det, hvartill sällan en bekväm
Och treflig väg oss plär förflytta.
Hvem aldrig tunga haft för tand,
Men somjust därförhögtman skattar.
Så en, som är så full ibland,
Att man hans bärkraft knappast
fattar.
Hvad man som stöd kan lita på,
Men som ett vapen ock kan vara.
Ett ord, som alltid plägar stå
Ibland adverbers lätta skara.
Så något som går lätt i kras
Och då en husmor ju bedröfvar.
Sist hvad den ene kan med grace,
Den andre som han hade klöfvar.
Vokalförändringsgåta.
Med e — hvad kallas det min vän,
när du från sta’n far hem
igen.
Med i — hvad mor ibland ses göra,
då stygga barnen henne
störa.
Med o — ett namn som flicka bär.
Med y — du ses då kallt det är.
Med u — hvad punschen göra plär.
Ninne.
44 inkapslade, geografiska
namn.
»Se, god dag Anna min! Ska du
ej hvila dig i en kåsös, eller kanske
i min chaislong? Fordom ansåg du
den vara bättre.»
»Valde ni att gå på »Atheneums»
föredrag eller på Operan för att
njuta af några rösters underbara
löpningar?»
»Vi kastade alla tankar på nöjen
och promenerade i stället.»
»Vi gingo till moster,
Odensgatan sex. Eterdoft
slog oss till mötes, sina per-
sienner hade hon fält ner.
ifyllningsgåta.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17
X I i 1 X j 1 X
X j . ;j X i X 1 - ’( ’1 X
! X ! 1 i
X
X
X
X X ! 1 ! 1X i 1 X i 1
i X1 X 1 1
Bokstäfverna som infalla i de med kors markerade rutorna bilda
ett ordspråk.
ap, as, b, ce, da, di, ed, g, g, g, ge, gim, gla, gre, i, kt, il, ju, ka,
1, le, lö, löf, m, mir, må, ny, op, or, ot, pa, r, re, res, rog, rås, rö, s, si,
t, ta, te, är.
1) Mansnamn, 2) abstrakt begrepp, 3) de godas boning, 4) fågel,
5) en stackars vanlottad, 6) frukt, 7) norsk stad, 8) seg vätska, 9) gudinna,
10) hvarpå vintern stundom bjuder, 11) flicknamn, 12) dryck, 13) väg-
längd, 14) bjudes blott en tid om året, 15) högslätt i Äsien, 16) påbud,
17) ädelsten. E. O. N.
Ack! en tröttande afton blef det.
Hon var naturligtvis bekymrad, stac-
kars moster! Hade nödgats att ånyo
sända Georg rek. Landtstället be-
höfde annan taktäckning. Hon bjöd
oss på kaffe — »intubi» — genast vi
kommo, sedan kvällsvard. Öfver-
flöd af mat.»
»Nej, skall du gå redan? Mark
väntar, säger du. Er oro för hvar-
andra är alltjämt landtlig och naiv,
Hälsa Mark; andra bekanta också.»
Fix.
Kaffe
Lösningar.
Logogryfen: »Blåstrumpa», tår, salt, bål,
bår, rus, bast, strå, ramp, stumpa, mat,
lura, mal, palt, blåsa, alt, bas, sump, stå,
åra, bra, lump, slup, mål, bal, prat, såpa,
sur, sup, stupar, pålar, tå, Saul.
Geografiska namngåtan • Spanien-Italien :
1) Skutari, 2) Piemont, 3) Aleu-
terna, 4) Neapel, 5) Iravaddi,
6) Elbe, 7) Nymvegen.
2) ren, 3) de-
Korsgåtan: 1) d,
^mon, 4) not, 5) n.
Aritmoremet: Rosendal: Lars, Aron, Ane,
Leo, Elna, Edla, Rosa, Dora.
Hufvudbry’et :
Gåtcharaden : Ordlek.
Rebusen : Påssjukan förekommer ock om
sommaren.
patentrostadt och konserveradt i enl. med Professor l
Liebigs metod, bvarigenom det står sig i flere månader,
i fina blandningar : Java, Mocka, Plantage m fl,
5 Fabriksbod O Biblioteksgatan, Sthlm-
Förädlade Kaffetillsatser, analyserade af D.r Setter
berg och Ingeniör Landin.
Gör kaffet homogent, välsmakande, sundt, närande och billigt.
Begär hos er närmaste handl. Eronkaffe och Ptistiillningsliaife,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
