Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 8 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN in
detta hemma hos oss och alla voro glada öfver
hans framgång, brast jag i tårar. När han säg,
att jag höll sä mycket af honom, dä var det han
först talade vid mina föräldrar och —»
»Och de vid dig?»
»Ja.»
»Huru kände du det då?»
»Jag blef så gränslöst öfverraskad.»
Doktorinnan teg.
»Att han, som står så mycket öfver mig i allt,
han, som är så god, så ädel, ville begära mig
till sin hustru — tant förstår nog, att jag först
ej kunde fatta det. Men sedan blef det klart
för mig, min stora lycka. Pappa är så glad öfver
det och mamma och syskonen med för den skull.
Det är ju ett sådant stöd för oss alla.»
»Han hade således ingen rival att bekämpa?»
»Nej, alls ingen. Det har nog varit roligt ibland
med brödernas kamrater, och man har brytt mig
både för dem och för några af grannarna, men
detta har aldrig varit något allvar med. Och
hvad äro de emot Gustaf!» Hon höll upp litet,
därpå fortsatte hon:
»Jag hade förut en plan, som mycket syssel-
satte mina tankar, jag hoppades att få bo inne
i Stockholm och taga sånglektioner. Tant vet,
huru jag älskar musik, och de ha ju tyckt om
min röst, jag sjunger så gärna, och Gustaf hade
lofvat att bekosta det. Men nu förföll naturligt-
vis alltsammans.»
»Du har icke alls varit inne i vinter och hört
någon musik, tror jag?»
»Nej, hur skulle jag kunnat tänka på det. Vi
ha sytt och rustat i ordning, och så har jag varit
med i hushållet så mycket jag kunnat. Jag vill
så gärna bli en. förståndig matmoder.» Hon såg
därvid helt förnumstig ut.
»Det tror jag du blir, och äfven att du blir
lycklig, ty föräldrars välsignelse bygger barnens
bo,» sade doktorinnan.
De afbrötos nu i sitt samtal genom att tvänne
af prostgårdens tjänare, dem de väntat på, af-
hämtade kofferten. Många hälsningar medförde
de från Annas hem. Hennes mor och syster hade
aftonen förut kommit tillbaka från sin resa. Och
prosten skulle, såsom det varit bestämdt, själf
följande dag återföra Anna till det ej långt bort
belägna hemmet på landet.
»Om vi nu kunde ha något roligt för oss i
afton,» sade den vänliga tanten, då de åter voro
ensamma. »Jag undrar just, om någon opera
gifves på den kungliga teatern.» Anna blef glad
åt detta förslag. Man såg éfter i dagens tidning,
men nej — intet »spektakel» där den aftonen.
Doktorinnan fortfor att läsa.
»Kanske vi skulle tänka på att i stället se »JJere
ondes besegrare», som gifves på Mindre teatern
hos Stjernströms. Den är visst mycket omtyckt.»
»Ja, det tror jag nog. Jag har så litet följt
med min tid i vinter,» sade Anna småleende.
»Det värsta är, att jag skickat Marie till Hö-
torget, och gamla Lena är så trög och ovan nu-
mera.»
■>Jag går så gärna, om tant bara säger, hvar
vi skola sitta,» sade Anna.
»Kan jag verkligen skicka dig?»
»Ja, lilla tant, skulle jag inte hitta?»
Därpå tviflade visst icke den goda doktorinnan,
men — var det riktigt passande? Hon hade sina
små skrupler.
Anna hade hastigt ifört sig sin ljusa sommar-
kappa och den skära, rynkade sidenhatten, tog
parasollet och penningarna af tanten och ilade
med lätta steg utför trapporna.
J själfva porten mötte hon en gumma, som
bjöd ut linnéa. Anna såg henne icke först. »Go’a,
rara fröken, köp af en fattig stackareI» Anna
stannade, tog den friska, doftande buketten, som
framräcktes mot henne och gaf dubbelt mera än
som begärdes. »Gud välsigne, Gud välsigne,»
lallade gumman och fäste ett par svarta, genom-
trängande ögon på den unga flickan. »Jag spår
hon får se sin käraste redan i dag,» sade hon.
Anna log, hon visste det bättre.
Hon fortsatte sin gång med snabba steg och
hade snart hunnit målet för sin vandring. Redan
på afstånd, då hon sneddade öfver »torget», såg
hon människor strömma ut och in vid teatern.
Just som hon hann fram till biljettluckan och
nämnde sin önskan, svarades det: »Utsåldt!»
»A, så ledsamt,» utropade hon.
»Samma pjäs gifves åter i morgon,» sade den
vänliga biljettförsäljerskan.
»Det är för sent, då är jag på landet, » svarade
Anna helt okonstladt.
»Förlusten är måttlig,» hördes en spefull röst
stras bakom henne.
Hon vände sig hastigt om och stod ansikte
mot ansikte med en smärt, välväxt ung man af
ovanlig skönhet. Pannan, hög och intelligent,
var omgifven af ett lockigt, mörkbrunt hår, ögo-
nen af djupblå färg, kvicka och glänsande, lätt
beskuggade af glasögon med fina stålbågar. Väl
tecknade ögonbryn, en aristokratiskt buktad näsa
och munnen särdeles välbildad; men öfver den
samma låg nu ett sarkastiskt uttryck, som likväl
icke hindrade en vacker tandrad att komma till
sin fulla rätt. Anna studsade vid hans åsyn,
men på samma gång kände hon sig sårad öfver
det sätt, på hvilket han tilltalat henne, och gick
med värdig hållning förbi. Detta kom honom
att ovilkorligt lyfta på hatten. Vid utgången satt
en präktig rapphönshund, den Anna vänligt klap-
pade på hufvudet. Hon återvände långsamt samma
väg tillbaka, ledsen att ej ha lyckats bättre med
sitt ärende. Hon hade dock ej hunnit särdeles
långt, då raska steg hördes bakom henne; hun-
den, som hon nyss smekt, nästan flög förbi, och
i detsamma syntes vid hennes sida tydligen dess
ägare, den unge mannen, som nyss så opåkalladt
tilltalat henne.
»Ber om ursäkt, att jag hejdar er. Felet är
frökens därinne i biljettluckan. Hon påminte
mig om, att jag har två biljetter aflagda för afto-
nen,. och dem kan jag erbjuda.»
»Ämnar ni då icke gå själf?»
De hade stannat båda. Han betraktade den
unga flickan med oförställd förvåning. Det var
så ovant för honom att icke alltid vara igenkänd
och beundrad.
»Jag kommer nog dit ändå,» svarade han. »Des-
sa voro ämnade åt ett par bekanta, men de kunna
lika väl gå en annan gång.»
»Tack. Det är en stor godhet af er.»
Hon tog med handen ned i fickan och drog
upp sin lilla silkesbörs.
»Förskona mig,» sade han, gladt skämtande,
»nu komma vi till en kinkig sak. Ser, ni, jag
har själf fått biljetterna och kan därför, honnete-
mang, icke sälja dem.»
»Det kan jag inte gå in på. Hvad skall tant,
somo velat bjuda mig, säga?»
ȁ, gumman tar nog reson. Hvad skola vi
hitta på? Säg henne, att en dalmas kom och bjöd
er.» Han bröt med flit på dalmålet. »Eller, bättre
upp, en hygglig prästson. Båda delarna är rama
sanningen. Duger icke det, månn tro?» Han
sade alltsammans öfverdådigt putslustigt och med
en trohjärtad min.
Hon såg förvånad på honom och tvekade. Bra
gärna ville hon — men —■
»Jag öfvertalar inte ofta, behöfver det ej heller.»
Hans vackra ansikte fick plötsligt ett föraktfullt
uttryck, som lika fort försvann. »Men nu har
jag satt mig i sinnet på, att ni skall komma på
teatern i kväll.» Det låg något magnetiskt dra-
gande i hans ögon, när han såg på henne, som
i detta ögonblick, där hon stod i vårsolens be-
lysning, syntes honom en bild af ungdomen själf
i dess mest rena, okonstlade uppenbarelse. —
För henne var allt detta så nytt. Hon ville säga
något, men orden dogo på hennes läppar.
»Nå väl, ni får betala mig,» började han åter.
»Gif mig blommorna, ni bär. Ni liknar själf
linnéan, som doftar i skogen. Midt i denna torra
sandöken tycker jag mig plötsligt förflyttad till
min hembygds friska dalar. O, hur härligt majsol
1er,» sjöng han helt sakta.
Han räckte henne biljetterna. Mekaniskt mot-
tog hon dem och sökte lösgöra buketten från sitt
bröst, men den hade slingrat sig fast och — så
skulle han hjälpa henne. Hon kände beröringen
af hans varma andedräkt och rodnade djupt. In-
stinktmässigt tog hon af sig silkesvantarna, och
förlofningsringens klara guld lyste emot henne.
Det kom en stillhet öfver hela hennes väsen.
Äfven han drog sig tillbaka. »Ett barn,» sade
han med ett underligt uttryck, »och redan för-
lofvad.»
»Ja, om tre veckor står mitt bröllop, och jag
är så lycklig.» Hvarför hon tilläde de sista or-
den inför denne främling, gjorde hon sig icke
reda för.
»Jag hade en gång en lekkamrat, som hette
Anna — hon är nu död. Ni är så lik henne.»
Han blef helt allvarsam. »Har ni hört sången
om den resande studenten?»
Anna svarade icke härpå. Kanske märkte hon
ej den sista frågan.
»Farväl,» sade hon, »tag mina blommor såsom
en hälsning från er lilla kulla. Jag heter också
Anna.» Och i detsamma var hon försvunnen.
Han såg en stund efter henne och gick sedan
långsamt vidare, följd i spåren af sin trogne hund.
Snart mötte honom dock några glada kamrater,
och inom kort voro glammet och skämtet i full
gång. De uddhvassa kvickheterna blefvo likväl
i dag mera sparsamt utdelade.
Anna hade knappt hunnit reda sina tankar,
då hon åter inträdde i sitt tillfälliga hem. Lyck-
ligtvis hade ett par äldre fruntimmer kommit
på besök, och i deras närvaro berättade hon nu
huru hon, genom biljettförsäljerskans godhet, fått
dessa fribüjetter af. en herre, som ej själf tänkte
begagna dem. De gamla funno förklaringen i
Annas intagande personlighet. »Icke borde hon
tagit emot dem,» tänkte doktorinnan, »och illa
var det af mig att låta henne gå » — Men nu.
då det var för sent, behöll hon detta för sig själf.
Platserna voro i logen närmast scenen på l’:sta
raden. Anna rådgjorde med tanten om sin toa-
lett. Resdräkten vore nog bra enkel. Därpå hade
hon likvisst förut ej tänkt. Men musslins-’
klädningen hade redan kommit från sömmerskan.
»Tyckte icke tant, hon borde taga den?*intet be-
böfde den därför se begagnad ut lysningsda-
gen?» »Nej, visst icke.» Och doktorinnan skulle
dessutom taga vagn, då hon ej fick bjuda på nå-
got annat.
Aftonen kom. Den hvita ylleklädningen med
de fina rosa-buketterna omslöt den späda, luftiga
gestalten. Det rika blonda håret var uppfästadt
i en enkel fläta. Ingen enda prydnad för öfrigt
Detta behöfdes icke heller, ty sant säger skald’en
»Ungdomen står som en blomma och tjusar.»
Och Annas förnämsta bebag låg dessutom i oskul-,
dens fullkomliga omedvetenhet.
De hade i god tid intagit sina platser. Tant
med en kikare för ögonen upptäckte en och an-
nan bekant. Hon meddelade Ånna bland annat,
att dennes gamle onkel, den ridderlige major B.,
befann sig bland åskådarne. Hälsning och åter-
hälsning. Och i logen bredvid dem inträdde nu,
helt oförmodadt, doktorinnans hyresvärd med
sin fru. Ett lifligt samspråk började, hvaruti
Anna ej deltog. Hon satt helt tyst.
Hvarför kände hon sig beklämd? Var det där-
för, att hon bar en dräkt, ämnad för en så hög
tidlig dag i hennes lif. Och just själfva orsaken,
hvarför hon hade iklädt sig den? Hade icke en
förhoppning insmugit sig hos henne, att hennes
nya bekantskap från förmiddagen skulle befinna
sig bland åskådarne. Måtte han icke komma
det önskade hon nu - hon nästan fruktade att
återse honom.
Stämningen af instrumenten började i orke-
stern. Dörrar öppnades och slogos igen — så-
som än i dag — med häftigt buller af de i sista
stunden anländande. Midt under detta inträdde
en vaktmästare i logen och framräckte till Anna
på en bricka en utsökt vacker blomsterbukett,
vid hvilken ett visitkort var fästadt. Hon trodde
först, att det var ett misstag. Men nej. På kor-
tet stod samma namn, som hon nyss förut sett
på affischen. Med klappande hjärta läste hon
de ord, som med en fin, prydlig handstil stodo
tecknade under detsamma: »Lef väl, lef väl, unga
brud och blif lycklig!» I ett nu fattade hon allt,
tog blommorna, böjde vänligt på hufvudet och
budbäraren försvann.
Blott ett par minuter upptogos af detta. Om-
ständigheterna hade åter gynnat Anna. Doktor-:
innan, införlifvad med grannarna på sin andra;
sida, märkte först efteråt buketten.
»Jo, ser man på. Så underbart vackra blom-
mor. Den majoren, han glömmer sig då aldrig,
ty nog äro de naturligtvis från honom?» Som
musiken i detsamma började, behöfdes intet svar.
Visitkortet hade den unga flickan hastigt gömt
undan, och det kom därigenom att denna afton
hvila vid hennes hjärta. Ensam fick hon nu ut-
kämpa sin strid, ty en sådan ägde hon att bestå
— hon som förut var så alldeles outvecklad och
opröfvad.
Det täcka sagospelet började. Om det än för
våra dagars publik kan synas sentimentalt, är
det dock i högsta grad intagande. Och huru väl
utfördes det icke af alla vid sitt första fram-
trädande. Men, hvad jom likväl beredde detta
styckes nästan exempellösa framgång, var åter-
gifvandet af den egentliga hufvudrollen, hvaruti
en af våra mest såväl musikaliskt och drama-
tiskt som äfven estetiskt begåfvade konstnärer
firade sina första glänsande triumfer. En sådan
hänförelse som då har man knappast förr eller
senare hört omtalas, om icke möjligen just i
dessa dagar.
Anna satt där till det yttre helt stilla med
blommorna i handen. Deras doft nästan beru-
sade henne. Hon var som i en förtrollning. Och
besynnerligt, allt hvad som tilldrog sig inne på
scenen, tog verklighetens gestalt och förekom
liksom direkt talkdt till henne. Den unga makans
strider för att undgå de försåt och faror, söm
utlades i hennes väg, blefvo Annas egna. Och
frestaren själf var farligare för henne — det
■fl (8
o «"I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
