Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 22 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12}
IDUN 1898
Att förlita sig på sig själf är att fördubbla sin förmåga.
J. H. Kjellgren:
kartonger med färdigsydda rober strömma
ut från etablissemanget, medan i ateliern
sidenets frasande, symaskinernas slammer
och saxarnas hvin ackompagnera pariser-
sömmerskornas kvittrande samspråk och
skälmska visor fin de siècle.
Medelpunkten i denna lilla värld, fröken
Maria Nilsson, stammar, likt sin ryktbara
namne på konstens område, från en svensk
allmogesläkt. Hennes sömmerskegry uppen-
barade sig redan tidigt, först, som sig bör,
i dockpynt och dockstass. Vid 14 års ål-
der fick hon vid en utställning af skolarbeten
l:sta priset (en sparbanksbok med insatta
penningar) för en af henne stickad väst,
till hvilken hon själf spunnit garnet.
Efter att som syhjälp på herrgårdarna i
grannskapet hafva utvecklat sina anlag
och insupit ett oemotståndligt begär att
förkofra sig vidare, tog Maria Nilsson vid
18 års ålder under en resa från föräldra-
hemmet i Nerike till släktingar i Östergöt-
land på eget bevåg vägen om Stockholm
—■ för att se. Men hur hon såg, med unga,
vakna ögon, vardt det henne allt klarare,
att kvinnotoaletten med dess tallösa, evigt
växlande detaljer var hennes gebit. Nu
var det ej längre fråga om att återvända
hem. Den unga landtflickan tog plats på
en syatelier i hufvudstaden, att börja med
utan lön, och fick, efter att hafva dokumen-
terat sig äfven som skicklig hemsöm-
merska, till sin häpnad och glädje anbud
att i egenskap af sadan åtfölja en svensk
familj till Paris.
I världsstaden kände sig Maria Nilsson
som i sitt rätta element. Där gjorde hon
omfattande studier på modets alla olika
områden, därifrån skildes hon med saknad,
och dit återvände hon med fröjd efter ett
kortare uppehåll i hemlandet, denna gång
försedd med ett rekommendationsbref från
madame de Castellano, hustru till vår då-
varande spanske minister, som af egen er-
farenhet intygar, att »mademoiselle Nilsson
coupe et réussit surtout les corsages avec une
rare perfection».
Stark i känslan af sin begåfning, sökte
Maria Nilsson anställning hos Worth. Den
lärotid af fem år, till hvilken den världsbe-
römda firman genom kontrakt förbinder sina
kvinnliga biträden, afskräckte henne emeller-
tid. Med ungdomlig tillförsikt fattade hon
ett djärft beslut, som hon oförtöfvadt satte i
verket, i det hon grundade en egen affär,
hvilken snart tog fart och ådrog sig en
smickrande uppmärksamhet.
En sällsynt utmärkelse kom efter någon
tid fröken Nilsson till del. Då Worth, dik-
tatorn i modets republik, en dag gjorde
ronden genom sina lokaler, fjättrades hans
uppmärksamhet af en dam i distinguerad
toalett. Småleende uttalade han sin till-
fredsställelse öfver att se sina kunder så
väl klädda. Till sin öfverraskning fick han
emellertid veta, att dräkten i fråga förskref
sig från mademoiselle Nilssons atelier. Väd-
rande en kapacitet, värd att införlifvas med
hans stab, erbjöd affärsmannen den talang
kost samt öflig tjänstgöringsdräkt af svart
sidensars — ett förslag, som efter moget
öfvervägande dock afböjdes.
Tack vare sin smak för själfständighet
och oberoende, är vår älskvärda landsma-
ninna den dag i dag är alltjämt sin egen.
Till hennes kundkrets höra många af Frank-
rikes mest ansedda familjer jämte framstå-
ende representanter såväl för den skandi-
naviska kolonien i Paris som för Sveriges
eleganta damvärld.
I Paris som i andra modecentra äro
stötestenarna för damskräddare och kläd-
sömmerskor både stora och af mångahanda
slag. Så t. ex. förhemliga vissa kunder
namnet på sin sömmerska lika afundsjukt,
som de söka leta ut, hvem som syr för
deras väninnor; somliga göra anspråk på
att i utbyte mot sina rekommendationer
bli klädda för så godt som intet; andra
sia bort påminnelser om årsgamla räkningar
med ett skämt eller en bjudning till mor-
gondagens soaré; exotiska storheter och
andra tvifvelaktiga existenser falla då och
då ned som från skyn med stora beställ-
ningar, hvilka, om de utföras, väl om några
måste hänföras till de osäkra fordring-
arna, och världsstadsnycken kan, om man
lämnar den andrum, fordra total omgestalt-
ning af en redan nästan färdigsydd toalett
efter en på gatan uppsnappad modell. För en
utländing kommer därtill den fruktansvärda
konkurrensen med infödda utöfvare af yrket.
Genom att på en dylik terräng, i själfva
det suveräna franska modets högkvarter,
hafva tillkämpat sig en aktad ställning som
klädsömmerska har fröken Maria Nilsson
inför utlandet på ett erkännansvärdt sätt
pläderat för svensk arbetsskicklighet, smak,
takt och energi.
Tora Kjellberg.
vissa orter beundras. — Förunderligt synes
I stenören.
fulla svenskan anställning hos honom som
essayeuse (profverska) med lön af ■— att
börja med —• 500 francs i månaden utom
^Uet är städse med en underlig känsla af
vemod, jag ser dem, dèssa unga skaror
af konfirmander, som under vårens dagar
träda in för altaret i våra kyrkor för att
stadfästa sitt döpelseförbund. Och skådar
jag in i dessa unga anleten af växlande
uttryck — upprörda och exalterade eller
likgiltiga och slöa synas de, men hos så
ytterst få varsnar jag det lugna, förtröstans-
fulla uttryck, som jag skulle vilja finna
såsom det förhärskande bland dem och tro
vara en sann och tillförlitlig spegel af deras
själsstämning och deras innersta väsen under
dessa viktiga ögonblick.
Med stilla häpnad iakttager jag, af hvilken
stor betydelse den yttre apparaten vid detta
tillfälle är, huru skärande kontrasterna här
möta hvarandra. Det är plågsamt att se
dessa fattiga, outvecklade barn, som hem-
ligt pinas under förödmjukelsen af att vid
detta högtidliga tillfälle icke hafva en ny
dräkt att uppträda i. Och det är icke upp-
byggligt att iakttaga dessa lyckligare ställda
unga flickor i eleganta, ofta utmärkande dräk-
ter, såsom med hvita svajandeslöjor, hvilketpå
det mig, huru man rent af synes bemöda
sig att draga de ungas sinne till världen
och flärden. Att far och mor genom någon
liten gåfva vilja hugfästa minnet af en be-
tydelsefull dag, är naturligt nog. Men massan
af de presenter, smycken och grannlåter,
som vid detta tillfälle plägar regna ned
öfver de unga, huru kan det vara möjligt
annat, än att ett ungt sinne därigenom skall
blifva distraheradt?
Bland dessa lyckligare lottade konfirman-
der, dessa öfverkulturens unga plantor, är
det företrädesvis en missriktning, som flore-
rar och hvilken jag nu ville ägna några ord.
Det är bland dessa unga konfirmations-
flickor jag så ofta varsnar det exalterade
uttryck, som jag så föga älskar att se —
detta uttryck, som dock så mången präst
erfar en sådan tillfredsställelse vid att hos
dem finna. Men på mig gör det ett intryck,
som hade här blifvit gjord blott en sådd vid
\ ägen, den stora religiösa allfarväg, som heter
känslosvall och känslosvärmeri, en väg, öfver
hvilken så mången slapp herde leder sina
unga lain in på en andlig öken. Och på
denna stråt vallar han sin unga hjord under
beredelsetidens månader, och ofta framkallas
härigenom hos de unga ett slags känslorus,
som mången gång tar sig ett mycket per-
sonligt uttryck och framträder i ett slags
svärmeri, för att icke’ säga afguderi, för
själaherden själf, ett afguderi, som han i
många fall inte gör något för att stäfja,
utan på god tro fröjdar sig åt.
Jag skulle vilja tillropa dem ett: För-
summen icke att hos dessa barn inskärpa
vikten äfven af det första budet — »Du
skall inga andra gudar hafva för mig —»
dessa präster, som så naivt finna sig i
rollen att inför sina konfirmander represen-
tera ett slags ställföreträdare för den Fader,
för hvilken de skulle försöka att vinna
de ungas hjärtan.
Vid ingen period i sitt lif är den unga
flickan så mottaglig för intryck och så böjd
för ytterligheter som vid denna ålder, då
konfirmationstiden infaller. Det är lätt nog
och tacksamt nog att hos henne väcka
detta religiösa svärmeri, som, närmare sedt,
ofta knappast är något annat än öfver-
spändhet, en exaltation, hvilken dock __
lyckligtvis ! — sällan blir långvarig, utan
småningom lägger sig eller löper in i andra
fåror.
Manga af vårt lands präster, särskildt de
yngre, göra sig i förutnämnda afseende —-
att taga ett dylikt religiöst »svärmeri» af
starkt personlig färg för godt — kanske
mången gång i naivt själfbedrägeri — saker
till ett tadelvärdt beteende. Den oänd-
ligt stora frestelse det för en präst lig-
ger i att vinna popularitet, kan en hvar
inse, och den präst, som ger vika för denna
frestelse, kan i sanning vinna en mycket
lättköpt framgång hos sina konfirmander.
Men endast världsliga och slappa präster
kunna — till och med omedvetet — göra
sig skyldiga till den profana, ovärdiga svag-
het, som ligger i att uppamma den öfver-
drifna och osunda religiösa exaltation, som
är allt för vanlig bland vår kvinnliga natt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
