Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 22 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
vardsungdom, denna exaltation, hvilkenoftast
utmynnar i ett slags kult för läraren. Det
ligger något mera förkastligt och sorgligt i
denna deras nattvardsbarns öfverdrifna och
osunda beundran, hvilken prästerna tillstädja,
än i den löjliga fåfänga, som visar sig i att
de i städernas butikfönster kunna — likt
teaterns koryféer och divor — låta sina
porträtt vara utställda till afsalu. Men — man
gripes i båda dessa fall af en känsla af
motvilja, ett intryck af något humbugs-
mässigt och otillbörligt.
En präst med djupt kristligt allvar och
af manligt och stolt skaplynne finner det
förra lika litet förenligt med sin plikt som
det senare med sin värdighet! Han bemö-
dar sig att ingjuta allvar hos de unga,
stålsätta deras sinne och gifva dem en väg-
kost för lifvet. För visso kommer äfven
mycket af den sådd, en dylik allvarets man
gör, att förkväfvas bland törne, men mycket
kommer äfven att bära frukt trettiofaldt,
sextiofaldt och hundradefaldt. Men för
dessa andra präster, som odla upp en kult
för sig själfva, — kan utsädet, de göra, växa
bättre än det som föll i stenören? Skulle
det väl med någon synnerlig sannolikhet
kunna äga groddkraft, äfven om det fölle. i
god jord?
Men icke blott prästerna bära ansvaret
för det öfverspända religiösa svärmeri, som
är så vanligt bland våra kvinnliga. konfir-
mander. Äfven föräldrarne göra sig ofta
skyldiga till en klandervärd och godtrogen
slapphet. De taga sin dotters svärmiska
exaltation såsom ett bevis på det unga
hjärtats äkta och fromma kult, hennes af-
guderi för läraren för ett äkta och sant
vittnesbörd om det djupa intryck hans lär-
domar gjort på henne, och de uppodla
därigenom i oförklarlig blindhet sin unga
dotters öfverspändhet och oförstånd i stället
för att stäfja det. i
Bland gossar förekommer icke ett dylikt
religiöst svärmeri. De äga kanske mindre
religiös känsla än flickorna, men i öfrigt
äro de unga gossarne i sanning icke mindre
mottagliga för goda intryck än dessa. Må-
hända är det en känsla af styrka, ett visst
obändigt öfvermod, som vållar, att de mindre
än den kvinnliga ungdomen hafva behof af
att söka sitt fotfäste i religionen. Och må-
hända ligger det sålunda närmast en nega-
tiv förtjänst i att de icke förblanda kristen
religion med en prästkult.
Mannen, jämförd med kvinnan, är till
hela sin läggning mera krass och sinnlig.
Ja, han kan till och med vara behäftad
med dessa egenskaper i utpräglad grad;
men sin andes skatter bär han likväl högt,
de sudlas ej, de förblifva alltjämt ideala,
upphöjda och andliga. Men den till hela
sin fysiska människa mera sedligt och mera
fint danade kvinnan synes äga en mera
jordbunden ande. Ty hon har så ofta en
viss benägenhet att försinnliga de högsta
och mest upphöjda känslor och tankar, att
draga ned idealen.
Och det är i denna egendomlighet i fråga
om kvinnan, nämnda missriktning, hvilken
vi så ofta finna hos våra kvinnliga konfir-
mander, delvis har sin grund. Det är till
denna ofullkomliga och svaga kvinnliga
böjelse prästen, medvetet eller omedvetet,
vädjar, då han bland sina kvinnliga kon-
firmander utsår och inhöstar en känslornas
— icke hjärtats — frodiga skörd, en skörd
i stenören af blind hänförelse och ohelig
sentimentalitet.
IDUN
Låtom oss vara på vår vakt mot en dylik
märglös konfirmationsberedelse, mot denna
känslornas öfverdrift, som är så vanlig bland,
våra unga nattvardsflickor ! Låtöm oss anse
den senare för hvad den är : en ohelig exal-
tation, ett slags andlig farsot, som våra
flickor fore bäst af att slippa genomgå.
Öda.
–––- *––––
]\[är vi damer firade Ibsen.
IJet var nu en gång afgjordt. Jag skul-
^ le inte med. Det var så dyrt. Det
var så besvärligt. Det var så svårt att få
passande sällskap. Man kunde läsa lika bra
om det i tidningarna . . .
Men så med ens blef jag helt beklämd.
En hade sett Ibsen här, en annan hade sett
honom där — jag ensam hvarken här eller
där. Inte hade jag varit nere vid tåget,
när han kom, inte var jag medlem af För-
fattareföreningen, inte hörde jag till grefve
Snoilskys umgänge eller hotell Rydbergs
habituéer, inte vågade jag klä mig till herre
och stjäla mig till en plats vid Stockholms
stads bankett, inte var jag intervieware —
men jag var gudskelof kvinna, och däri låg
kanske ännu en möjlighet till räddning.
Skarp telefonering till Fritzes. »Antalet
till kvinnornas Ibsenfest fulltecknadt. Li-
storna indragna.» Ursinnig ringning till» Svän
i Luthagen». »Kära snälla lilla Svän, du,
som är en af inbjudarna, kan du inte skaffa
mig en biljett? Jag dör etc.» »Ska försöka.»
Viss, som om jag redan sett Ibsen in i
hvitögat, började jag skryta öfver min tur
och kompletterade gladeligen min toalett.
Så på lördagen fick jag återbud. »Försent
anmäld, sittande bord, placeringen redan
gjord.» Nu tog det eld i alla knutar. »Om
jag lefvat på Shakespeares tid och försummat
att se honom, skulle jag känt ånger och sam-
vetskval,» lär någon hafva yttrat. . Gäller
icke det samma med fog om Ibsen?
Snart hade jag Svän mellan skål och vägg.
Telefonfanfarer smattrade i alla riktningar,
och till slut lofvade hofmästaren på Has-
selbacken reservera en plats åt — Iduns
tillfallige referent. Iduns tillfällige referent
— kom detta ihåg, om referatet ej blir efter
konstens regler.
Men i Sväns kölvatten skulle jag segla.
Ännu skälfvande af sinnesrörelse, infann
jag mig hos min skyddspatron tre kvart
före den utsatta tiden. Mamma höll på att
klä sig i heliotropfärgadt siden, och pappa,
som ännu inte ens börjat sin toalett, span-
kulerade beskäftigt omkring i allehanda hus-
liga bestyr. Först skulle han spika upp en
nedfallen tafla, så skulle han visa mig några
nyförvärfvade konstskatter, sen skulle han
sy några stygn på sin hvita halsduksrosett,
hvilket han, då tråden och nålen krånglade,
naturligtvis godhetsfullt öfverlät åt mig,
och först och sist skulle han leka med
barnen. »Nu ska tanten få se en lek,
som Lisa lärt pappa ! » Lisa ställer sig fram-
för sin far. »Har pappa varit i skogen?»
— »Ja.» — »Såg pappa någon björn?» —
»Ja.» — »Blef pappa rädd?» — »Nej.» —
»Det ska vi se.» Och Lisa blåser pappa
i ögonen, tills han sluter dem — ett säkert
bevis på att han ändå har varit rädd.
»Nu ska vi leka leken på ett annat sätt,»
säger pappa. »Har Lisa varit i skolan?»
—• »Ja.» »Såg Lisa någon skolmamsell?»
— »Ja.» — »Fick Lisa mycket smäll?»
— »Nej.» — »Det ska vi se.» Och »botten
123
opp», och klatsch, klatsch, klatsch får sig
Lisa en oväntad bastonad till egen och tan-
tens häpnad samt småsyskonens stormande
förtjusning.
I den gladaste stämning stufvade vi in
oss i vagnen, mamma och jag fram-, pappa
och lutan baklänges, den senare med buf-
vudet i mitt knä. Och så hoppar jag öfver
färden med alla dess tokroliga episoder, öfver
inbjudare och inbjudarinnor och teet med
alla dess småbröd, för annars kommer jag
aldrig fram till Ibsen, som just nu står
midt på golfvet, omskimrad af strålande
ljus. Liten och oansenlig, trots högklacka-
de skor, med två gnistrande ordensstjärnor
på fracken — den store mannens lilla svag-
het —• med chapeau dague i sina knubbiga
små händer, ■ med blida barnablickar bak
guldbågade glasögon och under högvälfd,
snillediger panna och med sitt rika hår och
skägg isadt af de sjuttio årens vinter.
Detta var således Ibsen. Gud, min Gud,
hvad det är härligt att få hålla af, och det
kände jag att jag kunde göra med den
lille mannen. Inför hans porträtt har jag
alltid stått med räddhåga och bäfvan i mitt
hjärtas enfaldighet; inför honom själf ge-
nomströmmades jag blott af tacksamhet och
ömhet samt en nästan obetvinglig lust att
öppna famnen.
Sedan fru Hanna Palme med intagande
behag bjudit honom de fagraste blommor
till välkomst, fördes skalden mellan täta le-
der af vördnadsfullt bugande beundrare och
beundrarinnor af fru Ellen Anckarsvärd bort
till den för honom bestämda, förgyllda he-
dersstolen i festsalens bakgrund, där han
sjönk ned, fryntligt och välvilligt granskande
mängden, och där sällskapets honoratiores
efter hand grupperade sig kring honom.
Nu stormade ungdomen fram i sluten
trupp med spelmän i spetsen. Det var Folk-
dansens vänner, som, friska och brokiga
som ängens blomster, skalden till ära upp-
förde några af sina mest karaktärsfulla na-
tionaldanser. Tänkte Ibsen på sitt hjärte-
barn Hilde Wangel, när han såg alla dessa
små finlemmade jäntor med käcka, ungdom-
liga later? Hvad vet jag? Visst är, att
han satt där så hjärtans förnöjd, rörde sina
händer till små betänksamma applåder och
sedan bjöd de unga vara välkomna till Norge.
Så fägnade honom Sven Scholander med sin
byllningssång »Till Örnen», sitt lutspel och
sin Bellmanssång, fru Ellen Gulbranson med
hans egna dikter »En Svane» och »Sof, du
kæreste Guten min,» och operasångaren Berg-
ström med hans »Bergmanden». (Men, kära
fru Ellen Gulbranson, icke söfver man sin
»lille Gut» med så himlastormande toner?!)
Under supén satt Ibsen vid hedersbordet
mellan ordförandena i Fredrika-Bremer-För-
bundet och i damsällskapet Idun, fru Ellen
Anckarsvärd och fröken Ellen Key. Då profes-
sor Montelius i sitt kraftiga skåltal erinrade
skalden om hans kända yttrande »minori-
teten har rätt», bekräftade skalden detta
sitt gamla påstående med ett för de när-
sittande hörbart, oryggligt: »Ja, alltid. »
I de trefna kotterierna vid långborden be-
rättades mellan talen och de fosterländska
sångerna under de glädtigaste skrattsalfvor
små skälmska, harmlösa anekdoter om den
vördade gästen och hans famösa hatt med
spegel i fonden samt hel uppsättning af
kammar och borstar, hans ytterrock, hans
ordenslåda, hans »fcutingar» samt annat smått
och godt af allra aktuellaste intresse.
Efter kaffet vid bålarna fälldes åter mång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
