Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 29 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 i D U N i*«
Förr än man tadlar, bör man pröfva, om man ej skulle kunna ursäkta.
C. LicMenberq.
C. LicMenberq.
denfabrikanten i Stockholm Per Hammar
ström och dennes maka Johanna Christina
Holmberg. Syskonringen utgjordes af fem
länkar, hvaraf Hanna var den äldsta. Hemmet
var ett sådant där gammaldags, godt borgar-
hem,där ständigt den yttersta ordning härska-
de och där fliten strängt odlades. Här i det
varma, kära hemmet förflöt den första lyck-
liga barndomen. Men så kom skoltiden. Han-
na sattes då i fru Norbergsons stora flickskola,
hvilken var belägen vid Stortorget, och fick
här under några år inhämta kunskaper och
visdom. Sedermera genomgick hon en kurs
i en mängd finare handarbeten hos fru Cha-
tillon vid Nytorget, hvilken undervisade i
konsten att göra blommor och frukter af
vax m. m. Fadern ville nämligen att alla
barnen skulle lära ett lättare yrke.
Så flög lilla Hanna för första gången ur
boet. Färden gällde Öland, där hon hade
en släkting, prosten Stockenström, i hvars
hus hon vistades icke mindre än sex år,
därunder inhämtande allt, som rör hus-
hållet och landthushållning, hvilka nyttiga
kunskaper unga flickor måhända bäst er-
hålla i ett prästhus på landet.
Men så kom bud, att modern insjuknat,
och hon skyndade hem. Sjukdomen varade
flere år, och under tiden förestod Hanna
hela huset som en god och praktisk dotter.
Modern blef dock slutligen frisk och nådde
en hög ålder. Hon dog för ett par år sedan,
nittio år gammal. Fadern afled redan 1868.
»Nå, men hur kom fröken Hammarström
på den idéen att tillverka telefontråd?»
»Jo, det var så, att jag af min far fått
en liten karkasmaskin. Jag gjorde alltså
karkas i långa banor, men det var just icke
mycket att förtjäna på. Då så Allmänna
telefonbolaget började sin verksamhet, un-
drade jag, om jag icke skulle kunna våga
mig på tillverkningen af den öfverspunna
koppartråd som begagnades.
Jag undersökte och experimenterade och
slutligen trodde jag mig ha kommit under-
fund med hemligheten. Beslut och hand-
ling ha alltid varit ett hos mig. När jag
trodde mig fullt säker på min sak, gjorde
jag ett besök hos direktör Cedergren och
visade mina profver.
Han blef förvånad öfver trådarnes smi-
dighet, men yttrade att de blefvo för dyra
att tillverka hemma. Han hade just nu en
agent för en utlänsk firma hos sig, som bjöd
ut dylik tråd för lefva kronor kilo.
Jag teg — ty jag hade ej tänkt få så
mycket — men sade slutligen, att äfven
jag kunde leverera till elfva kronor.
Så fick jag min leveraDS, — men glädjen
varade icke länge, ty snart kom bud från
bolaget med inhibering af beställningen.
Agenten hade gifvit nytt anbud efter åtta
kr. kilo.
Men det gällde endast att hålla upp i vind.
»Kunna de lämna för åtta, så kan jag det
också» — och därvid blef det!»
Detta var ju en vacker seger för den en-
samma kvinnan gent emot männen. När
utländingarne fingo höra, att tråd kunde
göras i Sverige, kommo de med nya och
förbättrade sorter, som bestodo af koppar,
paragummiband, däröfver dubbel spånad
samt slutligen vaxning. Men fröken Ham-
marström följde modigt med alla förbätt-
ringar och höll dem djärft stången. Med
den svåra vaxningsprocessen var värst att
komma under fund, men äfven det gick.
Nu hade hon eröfrat erkännande och
marknad för sin fabrikation, och hon hade
den glädjen att få leverera telefontråd, icke
allenast till Allmänna telefonbolaget, utan
äfven till aktiebolaget L. M. Ericsson & c:o.
samt flere telefonfabriker så väl i hufvud-
staden som i landsorten.
Den största triumfen vann fröken Ham-
marström vid den stora maskinutställningen
i Stockholm 1886, då hon tilldelades första
priset för sin tillverkning.
Hon hade endast tecknat sig H. Hammar-
ström, men då jurymännen fingo veta, att ut-
ställaren var en kvinna, skyndade de i samlad
flock till hennes lilla fabrik för att — kon-
statera faktum.
Fabriken, ja! — Nu har verkligen fröken
Hammarström en egen fabrik — låt vara i
miniatyrstil, men det behöfs icke större.
Innanför den lilla behagliga våningen
ligga de två fabriksrummen, och det är med
sant nöje vi, efter vänlig inbjudan, träda därin.
Hej, hvilket surr från alla de små maski-
nerna, hvilka drifvas af en liten näpen motor.
Det riktigt svindlar för ögonen, när man
betraktar alla dessa kuggar, hjul och rullar,
hvilka i yrande fart flyga kring och blixtra
för blicken liksom i alla regnbågens färger
— en reflex af det gröna, röda, gula och
gredelina silke och tråd, som afvindas de
hundrade rullarne för att spinnas om den
smala, mjuka koppartråden. Det är sanner-
ligen mycket intressant att skåda, äfven om
man i början har svårt att sätta sig in i
arbetets alls icke lätta teknik.
Fröken Hammarström har här sex ma-
skiner, som nästan ständigt äro i gång och
hvilka med lätthet skötas af trenne unga
medhjälparinnor, hvilka alla med lif och
lust ägna sig åt det nätta arbetet.
Här tillverkas för närvarande dubbelspun-
nen tråd, ledningstråd, telefonsnören som
förmedla taltuben med luren, de eleganta
mikrofonsnörena, hvilka komma att uttränga
de förra, samt slutligen alla dessa hårfina
silkesspunna trådar, som användas inne i
apparaterna.
Fröken Hammarström medgaf villigt, att
på senare tiden uppstått icke få konkurren-
ter, till följd af telefonnätets ofantliga till-
växt. Mycket tages nu från utlandet, trots
den ganska höga tullen, och dessutom ha
vi fått en telefontrådsfabrik inrättad vid
Sundbyberg. Men oaktadt allt detta har
hon fullt upp att göra och ämnar icke —
trots sina nära sjuttio år — ännu söka en
välförtjänt hvila.
I medlet af 1880-talet företog hon en ut-
rikes resa, hvarvid hon besökte Tyskland
för att få se därvarande fabriker i hennes
bransch — »men det hade jag inte mycket
för» — sade fröken Hammarström.
»De voro tysta och hemlighetsfulla som
Egyptens präster, och jag fick icke ens kasta
en blick in i deras fabriker, -— men det
gjorde detsamma! Jag har redt mig lika
bra ändå!»
Och härmed var min interwiev slut.
Jag aflägsnade mig med en känsla af
aktning och beundran för en kvinna, hvil-
ken ägt och äger dådkraft att alldeles på
egen hand finna, ordna och drifva en
verksamhet, hvilken i vanliga fall fordrar en
driftig mans hela energi. Fröken Hanna
Hammarströms djärfva och lyckade lifsgär-
ning torde tjäna som exempel för många.
Adolf Hollander.
, –––––––––-❖—
Vår.
årens första fägring —
du, den underbara —
hvad han mera liht
min svenska flicka vara?
Solens guldregn öfver
hvita hagtornssnåret
skimrar som en gloria
kring det gyllne håret.
Och den blåa himlen
mellan furor höga
glänser lika solvarm
ur ett kvinnoöga.
Vaknad sång i skogen
efter dagar tunga —
så i ljusa drömmar
kan min flicka sjunga,
Hennes barm, jungfrulig,
har af anemonen
fått den friska doften
och den skära tonen.
JVär hon så med sippor
i de späda händer
drömmande från skogen
daggfrisk återvänder —
År det liksom våren,
efter vintern långa,
kom med sol och sånger
in på gator trånga...
Daniel Fallström.
–––- ❖–––-
Mellan mannens och kvinnans egenskaper
råder en så stor skillnad, att den ena icke
kan tränga in på den andras område, utan
att utsätta sig för det straff, som naturen plä-
gar döma till, när hon blir kränkt. Att kalla
en karl för en kvinna eller en kvinna för en
karl har i alla tider ansetts för en stor skymf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
