Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 29 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
1898
Något om sann och falsk
personlighet.
Med anledning af ett tal för dagen,
Iduns senaste nummer finna vi infördt
A fröken Ellen Keys kraftiga och inspire-
rade tal till Ibsen vid damernas fest å Has-
selbacken.
Detta tal har sedan i flere af hufvudstadens
dagliga tidningar blifvit bemött så väl med
den skarpa kritikens gissel som ock med
humorns och satirens pilar, jag vill därför
på intet vis vända mig mot hvad fröken
Key sagt, utan fast hellre säga några ord
om hvad hon icke sagt.
Här talas så mycket om personlighet,
personlig frigörelse och »själfhäfdelse», så
stora och starka ord om att vara sig själf
samt om lidelsen, som ock kallas kärlek ;
ja, det är i allo ett makt-språk, och jag
tror nog att många kvinnor med mig, som
verkligen i stillhet söka att lösa vårt hårda
lifsproblem, undrande fråga: Går här vä-
gen till lösning?’ Nog vilja vi vara sanna,
stå klara inför oss själfva^och andra, men
med »hänsynslöshet» tro vi oss ej kunna
hinna fram till målet.
Jag fruktar, att begreppen personlighet
och »själfhäfdelse» så lätt kunna blifva en
täckmantel för hård egoism, att därigenom
åter så mången fin och verkligt ädel, fast
mindre djärf natur — som ju också bör
äga den frigjorda personlighetens rätt —
kan bli undertryckt. Det blefve ej »the
survival of the fittest» utan »the survival
of the strongest».
Sann personlighet är en härlig egenskap,
men här finnes ock en falsk sådan, och
det är detta som jag skulle önskat att
fröken Key — hvilken kan inlägga så
öfvertygande ech innerlig värme i sina ord
— velat betona. Det är detta jag saknar.
För att hinna fram till klar, sund, lugn
personlighet måste vi äga djup ansvars-
känsla och om möjligt äfven förmågan af
logisk slutledning. Taga vi bibelns enkla
ord: »allt hvad I viljen människorna skola
göra eder, det gören I ock dem», såsom
vårt rättesnöre, så löpa vi oj fara att kom-
ma på villospår. Stilla och i det tysta
skall personligheten utvecklas mer och mer,
tills den är stark nog att lysa, värma och
värna dem, som ännu söka. Men aldrig
nås idealet med »mandhaftige skridt och
store armesving»; tung, brant och ödslig
är ofta vägen till sanningens tempel.
Hvad åter beträfEar falsk personlighet,
så låt oss ge den dess rätta namn: hän-
synslös egoism, som därest den ej kväfves,
en dag skall blifva vår grymmaste tyrann,
hvars fjättrar kanske äro för starka och
bryta.
Underligt synes det mig att fröken Key
ställer dessa ord till den store diktaren:
»För dig äro tviflet och sorgen större än
tron och hoppet, men äfven för dig är fort-
farande kärleken störst», han, som på Peer
Gynts ångestfyllda fråga:
»Hvor var jeg som mig selv, som den hele, den
sande?
Hvor var jeg medj- Guds stœmpel på min
pandefn
låter Solvejg — den i bidande, försakande
kärlek pröfvade Solvejg — svara:
»J min tro, i mit Mb, i min kcerlighed »
131
Sanna, lugna, harmoniska teckna sig Ib-
sens tidigare kvinnotyper, såsom Margareta,
Agnes, Solvejg, och nog stå de på långt kla-
rare personlig grund än t. ex. Rebecca,
Fruen fra havet och Hedda Gabler. Hvil-
ken i grunden god och modig liten kvinna
är ej Nora — men hon har ej lärt an-
svarets vikt, och när hon genom ångest
och förtviflan får syn på lifvets kraf, då
vaknar ock känslan af nödvändigheten att
känna sig själf.
Henrik Ibsen har gifvit oss kvinnor dju-
pa problem att begrunda och genom att
draga ut konsekvenserna så skarpt och omut-
ligt som han gjort det, varnar han och vi-
sar han just, hvart den hänsynslösa »själf-
häfdelsen» och »lidelsen» kunna leda oss,
visar, huru just kärleken våldföres och er-
sättes af otyglad egoism.
Önskligt är, att allt flere af oss kvinnor
måtte genom stilla själfpröfning nå fram
till sann personlighet, men jag tror, att vi
finna den säkrare på’ själfförsakelsens än
själfhäfdelsens väg.
1/1. R. K.
–––- *–––-
Segrare.
En skiss, tillägnad författarinnan af berättelsen
»Skrinlagda blommor» i Iduns nummer
för den 8 april, af Nils Lyhke.
n kväll när höststormen gaf hvita vågor åt
fjorden därute och det djupa mörkret nästan
förkväfde skenet från gatornas lyktor, satt den
gamle konstnären rökande i sitt rum, ensam med
sina tankar. Hans dags arbete var slut; nothäf-
tena lågo tillslutna på sina hyllor, och tyst stod
det eleganta pianot, vid hvilket han brukade
ackompanjera sina elever. Stillheten omkring ho-
nom var fullständig, och alla de tusen skiftande
tankarna, som slumrat under det trägna arbetet,
eller också blott tagit sig uttryck i egendomliga
ord, som ingen annan än han själf förstod, de
fyllde hans sinne och höllo fest i hans ensam-
ma hem.
Såsom nu hade han suttit kväll efter kväll
under dessa den frivilliga landsflyktens år och
låtit det lif, som han hade bakom sig, möta det
lif, som var det närvarande. Hvar gång natten
sänkte sig öfver den norska hufvudstaden drogo
hans tankar bort öfver de höga fjällen på vall-
färd till landet på andra sidan. Den grånande
konstnären tänkte på det lilla landet, som han
med en missförstådds afvoghet ringaktade och
på samma gång älskade med sitt stora hjärtas
hela glöd.
I sina drömmar under de ensamma kvällarna
firade han på nytt triumferna i rampens ljus,
han var åter landets sångarkung, älskad af kvin-
norna, hatad och fruktad af alla dem, som hans
skarpa ord träffade.
Men utan smärta hade han sett de tunga la-
gerkransarna förtorka och de små doftande bu-
ketterna vissna. Det var icke öfver dem, han
sörjde nu i enslighetens dagar: det var öfver nå-
got annat.
Han hade älskat konsten på annat sätt än de
glada kamraterna, hvilka beundrade hans sång
och logo åt hans bitande skämt; han hade drömt
om att reformera och höja; gudinna skulle kon-
sten vara och ej blott tärnan, som gycklade till
den tanklösa massans förnöjelse. Han hade ar-
betat och stridit; sin sångartron hade han lämnat
för lärarens kateder, men han hade offrat sig
utan att segra. I denna stund var han nästan lika
arm som de gamla nakna träden därnere i par-
ken, hvilka han hörde kvida och jämra sig under
stormens tuktan. Mången kväll, när han som nu
lyssnade på de plågade trädens klagan öfver sina
röfvade löf, förekom det honom, som han själf
blifvit ett sådant där gammalt förtorkadt träd
utan blad.
Kommen til detta ställe i sina tankar, bruka-
de den gråhårige mästaren alltid hastigt resa sig
upp ur stolen och på närmaste bord söka reda
på någon bok för att i dess innehåll finna någon
timmes glömska.
Så gjorde han också denna kväll, och under
sitt sökande efter lektyr råkade han få i hän-
derna ett litet häfte, hvars utseende föreföll ho-
nom fullständigt obekant. Det var en skrift i
ett natuvetenskapligt ämne; författarens namn
stod angifvet på titelbladet, och han var profes-
sor. Den ensamme förstod, hur den lilla afhand-
lingen hamnat hos honom. Under dagens lopp
hade han fått hälsningar därhemifrån genom
en ung resande vetenskapsidkare; det var troli-
gen han, som glömt kvar häftet.
Liknöjdt tog den gamle skriften för att lägga
undan den för sin glömske gästs räkning, då hans
blick en minut kom att stanna vid författare-
namnet. Hvar och i hvilket sammanhang hade
han sett detta namn förut? Jo, så var detl För
40 år sedan hade han sett det tillsammans med
namnet på en liten blond flicka, som kommit i
hans väg och under några solljusa dagar syssel-
satt honom. Det var hennes man, som skrifvit
denna afhandling, som hans resande landsman
kommit att glömma hos. honom.
Mästaren sjönk åter ned i sin stol och började
drömma om denna lilla flicka, på hvilken en
slump åter fästat hans tankar. Han erinrade
sig, hur de först hade råkats. En vårdag, när
den blida solen lockat skaror af ljusklädda männi-
skor üt i »torget», hade hon gått utanför den
teater, hvars sceniska prydnad han var, och så
hade han fått se henne.
Hvad hon var vacker! Smärt som ett femton-
års barn och med röda friska kinder och tungt
hår. Det var som hans vackraste drömmar före-
nat sig med vårens ljusa fägring och tagit gestalt
i henne !
Och hvilken oskuld och naturlighet hade ej
hèla hennes uppträdande visat! Han kände kvin-
norna godt — den tiden; han var ju deras af-
gud, den de tillbådo med heta blickar och vackra
ord, som gåfvo sig sken af att prisa hans konst.
För mången af dem skulle han knappast ha velat
offra sin hund. Men något hade sagt honom,
att hon var renare och bättre än de andra.
Likväl hade han varit nog djärf att tilltala
henne, hvarvid hon hade afvisat honom ungefär
på samma sätt, som Margareta afvisade den på-
trängande Faust. Då hade han plötsligt fattats
af en underlig lust att åtminstone få växla några
ord med denna sköna flicka. Han hade hört, att
hon förgäfves säkt att få biljetter till aftonens
föreställning, vid hvilken han skulle uppträda,
och detta gaf honom anledning att erbjuda hen-
ne ett par. Hon hade på ett förtjusande sätt
tackat honom för hans vänlighet och när de,
efter att ha växlat några halft allvarsamma
halft skämtsamma ord, • skildes åt, hade han
som pris för biljetterna betingat sig en liten
linnéabukett, som’ hon bar vid sin barm. Och så
hade han fått veta, att hon hette Anna och att
hon var förlofvad och snart skulle gifta sig.
Då han nu tänkte på sitt möte ’ med henne,
kom han ihåg, att hon haft mörka blå ögon,
hvilka sett så djupt in i hans, när han ett ögon-
blick böjt sig öfver henne för att lösgöra bu-
ketten —■ —.
Hvilka underliga tankar hade han ej tänkt de
närmaste timmarne efter det han skilts från
henne! Han hade gripits af en brinnande trå-
nad efter detta barn, som ej ens anade, bvein
han var. Han visste, att hon skulle kunna bli
hans, om han önskade det; ett visst uttryck i
hennes blick hade skvallrat om det intryck, han
gjort på henne.
Men det var, som något höll honom tillbaka;
bredvid sidan af henne hade för hans själs blick
framträdt skepnaden af en annan, som han un-
der samtalet med den okända hade kallat en död
lekkamrat, och med minnet af den döda förenade
sig en underlig rädsla; han nästan bäfvade för
att gripa in i denna lilla främmande flickas lef-
nadssaga.
Skulle han kunna göra henne lycklig! Ja, kan
ske för några år, men en dag skulle hans obän-
diga lynne och oroliga natur ta ut sin rätt, och
hon skulle komma att fälla mången tår för hans
skull. Vore ej det mycket bättre att låta den
andre skänka henne ett lugnt och lyckligt lif
än att föra henne in i rampljusets och konstnärs-
. drömmarnes oroliga värld?
Den middagen fingo de promenerande damerna
ej många blickar från sin gunstling, och de mö-
tande vännerna funno honom ovanligt tyst-
låten. Den firade konstnären tänkte på ting,
som hade litet att göra med flirt och ordlekar;
i hans själ kämpade glödande längtan med käns-
lan af att han borde afstå och försaka.
När aftonen kom, hade det bästa i hans själ
segrat. I en blomsterbutik valde han ut den
vackrast bukett, han kunde finna, och några
minuter föreställningens början sände han in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
