Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 6 maj 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 IDUN 1898
En vacker mö, jag medger det, Hon, utan bättre egenskap,
Är skön att se uppå; Är intet värd ändå.
R. Burns.
nen ägde, kunde ingen ensam njuta af,
alla skulle smaka, det gömdes och dela-
des, om det ock var endast en endaste
pepparkaka.
I skymningsstunden vid brasan var det
högtid i barnkammaren. »Det var en gång,
som många fälle de’» —mottogs alltid med
samma glada spända väntan, och sagorna,
de gamla så många gånger hörda, voro dock
för barnen hvarje gång nya.
Tiden gick, och den lilla ettåringen, som
Johanna för så många år sedan mottagit
att vårda, bygde omsider eget bo, och när
så hos henne kom ett litet barn, var Johanna
färdig att börja leken om på nytt. Och det
har varit allvar i leken äfven där, och kär-
leken och tålamodet ha räckt till äfven för
barnbarnen.
Såsom en gärd af erkänsla öfverlämnade
Johannas gamla husbondefolk på sin silf-
verbröllopsdag till henne Kungl. Sällskapet
Pro Patrias silfvermedalj. På hennes 79:de
födelsedag, då hon tjänat familjen i fyrtio
år, erhöll hon samma sällskaps stora guld-
medalj.
Det är med glädje och vördnad hennes
unga husbondefolk nu beredt sig att i dag
den 6:te maj fira hennes åttioårsdag.
H. D.
Kransen på fru tenngrens graf.
fijag gick att lugnet finna,
på Klara kyrkogård,
dit ilarne ej hinna,
af nöjesvirfveln hård;
där fjärran från palatsen
bland hundraåra hus
går ofver grifteplatsen
blott barnalekars sus.
Bland andra sångarstöder,
som, svenska Binden gaf,
stod den åt Bettis moder.
Jag fann fru Lenngrens graf.
Hur än från medaljongen
hon jagar trumpet sinn’;
och sofforna och gången
till lek där bjödo in.
Dit sprang en yster skara,
en tioårig hop,
med blickar vårligt klara,
och drill i glada rop;
ej modedockor fadda
med ba,rno,kindlen blek,
nej, alla hemmastadda
de voro där i lek.
Små fotter aldrig tage
sig under rasten rast:
de måste hoppa hage
och fyga i ta-fast!
Kring kullen barnadansen
ett vårligt skimmer gaf:
det var den vackra kransen
omkring skaldinnans graf.
JYär sippan fram sig bryter
och blå blir himlens sky,
hvar vår sig också knyter
den vackra kransen ny;
och enkla barnasinnet
i dansens yra chor
då firar åter minnet
af Betiis hulda mor.
Harald Jacobson.
–––- *–––-
Min nattvardslärare.
Man känner sig ofta så öfvergifven, när
man växer upp, man tycker att där är ingen,
som bryr sig stort om vare sig ens sjal
eller kropp — och så skulle man ej hålla
af den, som kom och strök håret från ens
panna med mjuk hand, som hade ett vän-
ligt ord för en själf som för alla andra och
till slut däruppe från altaret sade oss, att
om vi blefve utan vänner ute i världen, så
skulle han ändå finnas för oss! Jo, det vop
icke möjligt något annat, det är en af <te
bästa känslor jag har, och då jag anser det
för en lycka att få hålla af sina medmän-
niskor, ville jag önska, att månget ungt jif
måtte få känna glädjen och tillfredsställel-
sen af att ha sin nattvardslärare kär, icke
blott under konfirmationstiden, utan genom
hela lifvet,
»Salige äro de renhjärtade, ty de skola
se Gud.»
G.
–––- ❖–––-
Ön\ kvinnlig hemslöjd.
Några tankar om dess värde och befrämjande.
Af Hedvig Holmström.
om mina kallnande fingrar i det ögonblicket
finery nms1nf,îiQ af lians vä.nlicra, llJinfl
et är icke just för att motsäga förf.
till »I stenören», som jag skrifver
detta, ty det ligger nog mycken sanning
i hvad hon säger, men jag ville med dessa
rader framhålla, att den kärlek till natt-
vardsläraren, som möjligtvis vid själfva
konfirmationen kan förefalla en betraktare
såsom exaltation (fast jag alltid trott, att
denna exaltation då gällde Gud, vår Fräl-
sare, och icke prästen), kan vara en god,
välsignelserik, hela lifvet genomgående
känsla.
Aldrig har jag hållit af någon främmande
man på det viset, som jag håller af min
nattvardslärare, aldrig hör jag så gärna
någon tolka Guds ord som han, och samma
ord i en annans mun skulle aldrig göra
det intrycket på mig, som när de sägas af
hans lugna, vänliga stämma. Och detta är
ingen öfvergående, tillfällig tillgifvenhet, nej
den har varat många långa år igenom, och jag
tror, att jag skulle känna mig bra mycket
fattigare den dag, jag ej längre kunde min-
nas min gamle nattvardslärare med kärlek.
Jag vet icke, om detta tager något från
vår Herre, eller om det verkar osundt för
min själ, jag vet bara att han är den, som
tog hand om min andliga varelse den tid
den allra mest behöfde en ledare, och att
det var i hans goda ögon jag såg nåd och
evangelium, när jag lofvade min Gud att
tro på Honom och hans Son. Och fast
jag, af omständigheter som icke höra hit,
ej kunnat få lägga mitt lifs små händelser
så som jag velat för min nattvardslärares
ögon, så har dock aldrig någon missräkning
eller sorg träffat mig, utan att tanken på
bikt, deltagande och förlåtelse allra först
gått till honom, och det är ännu min fasta
öfvertygelse, att jag mycket lugnare och
lättare skulle se grafven öppna sig för mig,
(Forts. o. slut.)
tockholms-utställningen hade emellertid
en ofantlig mängd dylika broderier att
uppvisa, hvilkas teknik man måste beundra
och på samma gång sörja öfver att den så
illa användts.
Att vid prisbedömandet af slöjdutställ-
ningar alldeles inga personliga hänsyn böra
tagas, kan synas öfverflödigt att påpeka.
Men då ofta händer, att på föremålen fästas
inskrifter med upplysning om att ett barn,
en åldring, en lam eller blind tillverkat
desamma, är ju ändamålet att inverka på
prisdomarne. Barnarbeten höra ej hemma på
dylika utställningar. Deras arbete ledes af
de äldre och bör stanna inom hemmet och
skolan, där lämplig uppmuntran bör skän-
kas de små arbetarne, som i de flesta fall
nog icke hafva något att vinna i moraliskt
hänseende genom någon offentlig utmärkelse.
Den ekonomiska vinsten af t. ex. ett pen-
ningepris är visserligen äfven för barnen af
betydelse i månget hem, men det är nog
bättre, att någon vuxen familje-medlem vin-
ner denna inkomst.
För. de lytta och vanföra liksom för de
mycket gamla är ju glädjen af en utmär-
kelse så mycket större, då priset kan till-
falla dem, utan hänsyn till deras personliga
förhållanden, som ju alls icke böra tagas i
betraktande vid allmänna utställningar. En
annan sak vore att anordna utställningar
särskildt för dem, och det kunde nog vara
värdt att tänka på.
För att göra periodiskt återkommande ut-
ställningar verkligt gagneliga, behöfves en
bestämmelse därom, att de utställda före-
målen böra vara tillverkade efter senaste
utställningen, eller åminstone vara nya och
icke förut utställda. Det händer annars, att
samma slöjdalster återkomma till flere ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
