Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 6 maj 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 139
ställningar och äter belönas och sålunda be-
gagnas till en regelbunden inkomstkälla.
Äldre, mönstergilla arbeten, som kunna tjä-
na till föredöme, borde dock kunna utstäl-
las, men utan täflan.
* :i:
Inom prydnadsslöjden kan man skilja pa
tvänne stora grupper, hvaraf den ena be-
höfver och förtjänar särskildt omhuldas och
uppmuntras, den andra däremot icke, och
det af den orsak, att den trifves och blom-
strar tan särskild vård. Denna senare
skulle jag vilja kalla kosmopolitisk och
räknar dit allehanda broderier med silke,
ullgarn och guldtråd på stramalj, siden,
kläde, plysch m. m., vissa arter hvitbroderi,
knytning, virkning och dylikt — allt med
mönster som växla efter modet för dagen.
Dess alster äro nästan öfver hela den civili-
serade världen sig tämligen lika. De kunna
vara vackra och nyttiga, men sällan intres-
santa. Kundemankomma ini etthem,utstyrdt
med endast sådana handarbeten, utan att
veta, i hvilken trakt man befunne sig, så
skulle man icke kunna gissa det.
För den andra gruppen vet jag intet an-
nat namn än nationell, fastän mången gång
dess egendomliga aläter endast återfinnas
inom ett ganska trångt område, såsom t. ex.
ett län eller landskap. Hvad vårt land be-
träffar, så hafva vi allt skäl att bevara och
utveckla hvad vi äga af karaktäristisk och
egendomlig hemslöjd, ty nästan allt hvad
vi i den vägen ärft från flydda tiders släk-
ten är både varaktigt, ändamålsenligt och
vackert. Östergötlands, Skånes och Dalar-
nes spetsar, Blekinges egendomliga brode-
rier och väfnader, Skånes och Dalarnes m.
fl. landskaps utmärkta linnebroderier, hål-
sömnader, mönsterstickade strumpor, vantar
och tröjor samt kulörta broderier, de norr-
ländska väfnaderna till fällar och täcken,
Skånes och Dalarnes präktiga konstväfna-
der *, allt är egendomligt för vårt land och
väcker med rätta utlandets beundran.
Hvarje människa äger ju mycket gemen-
samt med alla andra och har likväl något
eget, hvarigenom hon särskiljes och som ut-
gör hennes egendomlighet. Så förhåller det
sig äfven med större och mindre samhällen
och nationer. Hvad som sålunda särskiljer
folken från hvarandra, det som odlats och
utvecklats inom en nation och är i särskild
mening dess egendom, äger för dem själfva
och andra det största intresset. Liksom en
människa, oaktadt all likhet med sina med-
människor, dock alltid maste sträfva att
»vara sig själf», och detta ju mera och san-
nare som hon rikare utvecklar sin person-
lighet, så — om ej världen skall blifva en
flack öken, utan intresse — måste hvarje
folk, oaktadt allt nivellerande inflytande,
som den internationella samfärdseln med-
för, bevara det egna och nationella och ver-
kar just genom sin egendomlighet tilldra-
gande för andra folk. Det egna hemmet
är kärt för alla, men icke vore det någon
glädje att finna hos grannen en trogen kopia
däraf. Hos honom önska vi finna åtmin-
stone något, som är annorlunda och egen-
domligt för hans hem. Så kunna vi äfven
inom slöjdens område bevara det, som är
just vårt, huru mycket vi än införa från
andra land och lära af andra nationer. Och
hvad handelsintresset angår, så främjas det
* Hedern att kunna tillverka linnedräll i hem-
men dela vi med norrmännen, men knappast
med någon annan nations landtbefolkning.
sålunda bäst. De ryssar, som på Stock-
holmsutställningen handlade med fina och
vackra alster af sitt hemlands allmogeslöjd,
hade visst en strykande afsättning för sina
varor, tack vare det oskäligt låga priset,
hvilket icke kunde vara något glädje ämne
för hemslöjdens vänner. Men man måste
beklaga, att deras kolossala hålsömsdukar
voro utförda efter de tarfligaste rutmönster
i den »naturstil», som återfinnes i våra mor-
mödrars virkböcker. Och då man frågade,
hvarför de ej hellre arbetat efter sina egna,
vackra, ryska mönster, så svarades det att
man trott sig göra varan begärligare genom
»europeiska» mönster. Men det förhöll sig
alldeles tvärtom. Ett mönster med det
egendomliga tycket af främmande Ornamen-
tik, som visat dess ryska ursprung, hade
ofantligt mycket höjt varans värde.
Det är därför ur alla synpunkter väl värdt
att bevara och utveckla, det nationella inom
slöjden, hvilket dock så ofta underskattas
och åsidosättes för helt värdelösa handar-
beten, alster af ett tillfälligt mod. Så hände
det Handarbetets Vänners första ledarinna,
då hon i ett förmöget bondehem önskade
få se något af husets hemslöjd, att man
med stolthet visade ett broderi i böhmiska
pärlor samt en virkad bordduk, men visade
ringaktning för husets förråd af präktiga,
konstväfda täcken och dynor. De voro så
vanliga och gammaldags, menade man.
Sedan den tiden har dock smaken mån-
genstädes ändrat sig, och det icke minst
genom Handarbetets Vänners verksamhet,
kraftigt understödd af den skånske målaren
Jakob Kulle, som redan för mer än ett
fjärdedels sekel tillbaka hade en öppen blick
för den nationella konstslöjdens betydelse
och hjälpte Handarbetets Vänner att kom-
ma in på rätt spår, och hvilkens rika, värde-
fulla samling af gammaldags mönster är en
verklig skatt för vårt lands slöjdande kvin-
nor.
De gamla vackra allmogebroderierna och
väfnaderna hafva nu åter fått anseende i
vidsträckta kretsar, deras mönster, färger och
teknik användas på mångahanda sätt, dels,
af pietets-hänsyn, oförändrade — ty det
är dock något mycket tilltalande att sålun-
da bevara traditionen genom århundraden
— dels varierade och utvecklade med konst-
närlig smak.
Men önskan att på detta område erhålla
något nytt och ovanligt är dock särdeles
liflig. Det händer ofta, att samma arbe-
terska på en gång utställer dels vackra,
fullgoda handarbeten, dels fula och orimliga
sådana. Förklaringen är, att de förra utförts
efter goda mönster och förebilder, de senare
äro egna försök att skapa något nytt. Denna
företeelse upprepas så ofta, i hemmen, för-
säljningslokaler och på utställningar, att man
däraf kan draga en bestämd slutsats och
lärdom, nämligen att det icke är allom gif-
vet att uppfinna nya mönster och färgsam-
manställningar. Liksom alla kunna läsa,
men blott få skrifva en god bok, de flesta
kunna sjunga eller spela, men ett ringa
antal komponera melodier, så kunna de
flesta efterbilda ett mönster, men endast
få uppfinna och teckna eller korrekt färg-
lägga ett värdefullt sådant. Man måste
vara i någon mån konstnär för detta värf,
både till anlag och utbildning. Men bild-
ning och öfning kunna uppodla smaken, så
att man förstår att välja och använda goda
mönster och förebilder, alldeles så som man
genom att läsa goda böcker lär sig att finna
smak i endast värdefull litteratur, eller ge-
nom att höra god musik får afsmak för
den värdelösa. Men en stor del människor
taga för gifvet, att de äga en medfödd,
odisputabel förmåga att döma om, hvad som
är vackert och fult, oaktadt de icke äga
några förutsättningar därtill, och andra på-
stå, att hvad som är vackert, beror af »tycke
och smak». Och dock äro skönhetslagarne
lika bestämda som moralens och hälsans
lagar och hafva samma ursprung, nämligen
naturens herre och skapare. Det är konst-
närerna, som hafva till uppgift att tyda för
oss dessa lagar samt lära oss se och efter-
bilda det som är vackert.
Det Annes mången som äger naturlig be-
gåfning och konstnärsanlag, hvilka genom
god ledning och studier skulle kunna blifva
fruktbärande och gifva nya idéer på slöj-
dens område. Det är visst icke sällan man
spårar dylika anlag och ansatser. Men som
oftast utvecklas de ej, i brist på förståndi-
ga studier, just till följd af den vanliga
åsikten, att på detta område är ingenting
att lära, utom tekniken.
Men skola vi uppodla smak och omdöme
och vinna möjlighet att frambringa nya upp-
slag och idéer, så måste vi uppgifva öfver-
tygelsen, att vi redan veta och förstå allt,
som rör form och färg, ändamålsenlighet
och skönhet hos våra handarbeten, då icke
ens kännedom om komplementärfärgerna
är att räkna på hos flertalet af dem, som
slöjda, oaktadt en mängd gamla arbeten
visa, att den tillämpades åtminstone förr i
världen.
Slöjdföreningar rundt om i landet, under-
stödda med råd och dåd af bildade, erfarna
slöjdkonsulenter, skulle hjälpa mången, som
nu sträfvar med all flit, ensam och utan
.framgång. Men dessa ledare och lärare,
som vi önska oss, dessa konstnärer, som
ägna sig åt slöjd och industri, de borde
komma ut och göra sig förtrogna med hem-
men på landet, de borde lefva bland oss
och se, hvad som fordras för och passar i
våra enkla hem. Det är icke portierer och
braskuddar, icke tunga gardiner och dra-
perier — dem tillverka konstslöjderskorna
för de rikas våningar — utan mönster till
enkla husgeråd och möbler, som kunde bi-
draga till skönhet i landets tusen hem.
Om en uppodlad smak så småningom
rensade våra svenska hem, såväl de enklaste
och fattigaste som de välbergade och rika,
från alla fula, onyttiga och oändamålsenliga
föremål och en gedigen hemslöjd, så vidt
möjligt vore, fyllde deras behof, så skulle
detta säkerligen återverka på industriens
alsterj där sådant vore behöfligt, ty vackra
och praktiska varor skulle ju framtvingas,
om endast sådana efterfrågades i handeln.
Ett verksamt befrämjande af hemslöjden
kan sålunda gagna ekonomien, odla smak
och skönhetssinne samt höja kärleken till
hem och fosterland.
(Slut.)
■ _–––––- –––––––––– _ .
Den första kärleken, säger man med rätta,
bör vara den enda, ty i och med den an-
dra går redan kärlekens högsta betydelse
förlorad. Karaktären af evighet, oändlig-
het, som lyfter kärleken öfver allt annat,
har försvunnit : kärleken förefaller förgäng-
lig liksom allt annat, som börjas på nytt.
J. W. v. Goethe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
