Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 20 maj 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1898
154
De lyckliga äro rika, icke de rika lyckliga.
Friedrich Halm.
åt operan, öfvertalades hon dock af Arlberg
att studera plastik och inöfvade sedermera
för honom Fides’ parti i Profeten, som blef
hennes förstlingsroll, och i hvilken hon skör-
dade lifligt, välförtjänt bifall. — Sålunda
hade hon genom Fredrika Bremers påskyn-
delse kommit på sin rätta plats.
Men får en med begåfning och talang
utrustad människa tillfälle att låta sin an-
des vingar växa ut, är hon vanligen ej
nöjd, förrän hon kommit fulländningen så
nära som möjligt. Så var det äfven med
fröken Saxenberg; Paris var hennes önsk-
ningsmål, och dit kom hon äfven för att i
Madame Viardots skola låta sin röst få den
sista fulldaningen. När den sålunda genom
de hästa lärare och eget hängifvet arbete
nått den skönaste klang och ett storartadt
omfång, kunde sådana roller som Ortrud i
Lohengrin, Bergadrottningen i Den bergtagna
m. fl. anförtros i fröken Saxenbergs händer.
Med största omsorg löste hon sina uppgifter,
och man måste hänföras af djupet och in-
nerligheten i hennes stämma.
Kanske mer framstående än som opera-
sångerska var fröken Saxenberg som kon-
sertsångerska och såsom sådan högt upp-
buren och eftersökt. Af intresse kan vara
att här omnämna hennes deltagande uti den
solokvartett, som sjöng vid konung Oskar
II:s kröning, sammansatt af sådana förmå-
gor som fru Michaeli, fröken Saxenberg,
hrr Arnoldson och Willman ; vid detta tillfälle
tilldelades henne kröningsmedaljen.
Under 1880-talet drog fröken Saxenberg
sig mer och mer tillbaka från det offentliga
lifvet och ägnade sina krafter åt sånglära-
rinnans maktpåliggande kall. Många voro
de, som fingo draga fördel af hennes skick-
liga undervisning; säkert minnas de med
den, som skrifver dessa rader, tacksamt det
intresse och den omsorg, hon därvid lade i
dagen; sträng noggrannhet och blidaste öf-
verseende voro af naturen förenade hos
Thérèse Saxenberg.
Ännu en uppgift i lifvet hade denna
verksamma, blott på andra tänkande kvin-
na sig anvisad, vidt skild från de före-
gående, som kommit på hennes lott. De
sista åren af sin lefnad ägnade hon nämli-
gen helt åt en ung föräldralös brorsdotter,
för hvilken hon blef den ömmaste moder
och fostrarinna. Tack vare ekonomiskt obe-
roende kunde hon sålunda öfvergifva sin
föregående verksamhet, men lät dock då och
då höra sin i det sista hänförande röst i
välgörenhetens tjänst. Sista gången hon
sjöng offentligt var på en sångtillställning
för sömmerskor å börsen i nov. sistlidna år.
Hon lät då sina sköna toner ljuda ut i det
inuerligaste föredrag af Adams vackra, väl-
kända julsång, ackompagnerad af förut-
nämnda unga brorsdotter.
Som afslutning till denna enkla minnes-
runa, vill jag citera några ord ur det varm-
hjärtade tal, som kontraktsprosten Petters-
son höll vid hennes bår:» Hvem bevarar
icke i tacksam hågkomst de många tillfäl-
len, då hon här inom dessa tempelmurar
beredt oss verkliga högtidsstunder för att
icke tala om hennes deltagande i den sköna
Herrens gudstjänst, hvilken hon icke gärna
försummade, då hon gaf åt församlingssån-
gen en lyftning och klang, som man i all-
mänhet icke är van att höra i våra lands-
kyrkor. Lägger jag härtill, att hon gärna
ställde sin talang till förfogande, då det
gällde något välgörande ändamål, gifver detta
åt hennes lif för andra ett ännu djupare
och rikare innehåll. Ingen vet, huru länge
hon suckat under sitt lidande — hon ville
icke störa andra genom att klaga öfver sig
själf —- visst är emellertid, att det blef
henne till sist så öfvermäktigt, att hon ön-
skade, att Gud ville låta henne slippa hä-
dan, och hennes bön blef hörd, då döden kom
som en befriare den l:sta sistlidna mars.»
Uppriktiga sorgens och saknadens tårar
fälldes vid hennes bortgång af många ; utom
hennes närmaste och vänner, för hvilka hon
alltid varit en värmande och upplifvande
solståle, begräto henne de många underhaf-
vande vid Årsta, af hvilka hon var inner-
ligt älskad — för hvar och en af dem hade
hon ett vänligt ord och ett blidt leende.
Så hvilar nu denna Fredrika Bremers
sista skyddsling på den lilla fridfulla kyrko-
gården i V. Hanninge helt nära sin stora
beskyddarinna, båda efter ett verksamt lif
för andra bidande uppståndelsens morgon.
A. S.
–––––*–––––
Kvinnofrågorna vid 1898
års riksdag.
V
åra aktade »farbröder» i riksdagen ha äfven
i år i frågor, som röra kvinnan, förfarit
på det hela taget hyggligt och visliga. Vis-
serligen haii en och annan brummat om ny-
modiga påhitt, och det gamla talet om kvin-
nans rätta plats vid hemmets härd, den
dugande husmodern, strumpstickorna etc.
har naturligen äfven nu förnummits. Ja,
till och med ha de goda farbröderna i en
mycket viktig fråga ej hållit, hvad de förut
så vackert lofvat — i det fallet äro alla
karlar sig lika —, men ändock måste med-
gifvas, att 1898 års lagstiftningsarbete gjort
en ganska vacker insats i sträfvandet att be-
reda kvinnan en själfständig, henne värdig
plats i samhället och hemmen.
De viktigaste kvinnofrågorna vid årets
riksdag äro, såväl genom sin principiella
innebörd som sin praktiska räckvidd, utan
gensägelse de som röra äktenskapslagstift-
ningen, särskildt de som handla om äkta
makars egendomsrätt. Att i detalj redogöra
för alla de ändringar i giftermålsbalken och
hithörande lagar, som riksdagen nu vidtagit,
vore det samma som att skrifva en juridisk
afhandling, hvadan vi här endast kunna an-
tyda grundprinciperna.
Hittills har lag varit, att all egendom i
makars bo, så lös som fast, varit gemensam
egendom med undantag af landfastighet,
som ärfves eller före äktenskapet förvärfvas.
Härutinnan och i mannens rätt att ensam
förvalta såväl det samfällda boet som hustruns
egendom har inskränkning kunnat göras en-
dast genom äktenskapsförord eller vid gåfva
eller testamente fäst särskildt villkor; dock
har egendomsgemenskapen och mannens för-
valtningsrätt gifvetvis upphäfts i de fall, då
boskillnad beviljats. I detta fall har hustrun
ägt att råda öfver henne då tillerkänd egen-
dom samt öfver hvad hon genom eget ar-
bete sedermera kunnat förvärfva, men nå-
gon befogenhet för henne att själfständigt
åtaga sig bindande förpliktelser, d. v. s. i-
kläda sig gäld, har trots detta icke varit
stadgad.
Nu har riksdageu på regeringens förslag
beslutit, att i fråga om makars giftorätt i
ho skall stadsfastighet jämnställas med land-
fastighet, hvadan alltså all den fasta egen-
dom, som endera maken före eller under
äktenskapet ärft eller förut förvärfvat, un-
dantages från giftorätt. All fast egendom,
som hustrun ärft eller före äktenskapet för-
värfvat, blir sålunda hädanefter, oberoende
af äktenskapsförord och dylikt, hennes en-
skilda egendom, men förvaltningsrätten där-
öfver tillkommer, om ej genom äktenskaps-
förord annorlunda stadgats, fortfarande man-
nen. Riksdagen begärde visserligen 1884,
att gift kvinna borde berättigas att själf
förvalta den egendom, som vore henne en-
skildt tillhörig, utan att. behöfva genom äk-
tenskapsförord förbehålla sig sådan rätt, men
härpå har hvarken regeringen eller riksda-
gen i år velat ingå. Ej heller har någon-
dera statsmakten i år velat vara med om
hvad riksdagen likaledes år 1884 var villig
till, nämligen att mannen icke skulle hafva
makt att utan hustruns samtycke bortskifta,
panta eller sälja boets fasta egendom, hva-
dan dessa viktiga önskemål till tryggande
af den gifta kvinnans ställning i förmögen-
hetsrättsligt afseende ännu alltjämt äro
ouppnådda.
Däremot har mannen nu förbjudits att
skingra, sälja eller panta hustruns enskilda
egendom eller låta afverka henne tillhörig
skog, såvida han ej därtill har hennes fri-
villiga ja och underskrift i två gode mäns
närvaro, ej heller är hustrun längre skyldig
att med sin enskilda egendom ansvara för
gäld, som mannen under äktenskapet åsam-
kat boet, därest hon ej uttryckligen förbun-
dit sig därtill. Vidare får mannens rätt att
bestämma öfver nyttjanderätten till hustruns
enskilda egendom ej sträcka sig en dag ut-
öfver den tid han innehaft målsmansrätt,
hvarjämte hustrun erhållit bestämd befogen-
het att själfständigt ikläda sig gäld; dock
kunna dylika förbindelser icke under några
förhållanden medföra rätt för borgenären
att påyrka boets sättande i konkurs.
Slutligen har i fråga om boskillnad be-
stämts, att sådan skulle erhållas, då båda
makarna därom äro eniga, utan att skäl be-
höfva uppgifvas. Hittills torde mången
hustru hafva afhållits från att söka boskill-
nad, enär de skäl, som berättigat henne att
erhålla dylik, varit af sådan beskaffenhet
att deras framdragande inför offentligheten
måst förefalla henne förhatligt och motbju-
dande. Nu bortfaller denna skyldighet, då
makarne äro ense, och därmed har den gifta
kvinnan erhållit ett verksamt skydd i sak,
där hon eljes af hänsyn till mannen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
