Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 20 maj 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 155
för att ej blotta ömtåliga familjeförhållanden
stått värnlös. Likaledes har hustruns rätt
att ensam söka boskillnad utvidgats och för-
farandet vid boskillnad förenklats så till
vida, att makarna slippa gå och aflägga ed
inför domstolen, därest det ej yrkas af andra
maken eller borgenär.
Detta är i möjligaste korthet hvad riks-
dagen nu beslutat om äkta makars egen-
domsrätt. Någon rubbning af själfva huf-
vudgrunderna för gällande lagstiftning har
därvid icke skett, men egendomsgemenska-
pen och mannens målsmansrätt ha in-
skränkts, tydliga och tidsenliga stadganden
ha efterträdt föråldrade och dunkla, och det
hela måste betraktas som en afgjord för-
bättring af den gifta kvinnans ställning,
om ock mycket ännu återstår att i detta
hänseende önska och hoppas.
Det är åtskilliga äktenskapsfrågor till, som
riksdagen i år behandlat. Men vi inse, att,
så lockande ämnet än i somliga fall är, lika
tröttande är det då det träder fram i skep-
nad af torra lagparagrafer, hvadan vi en-
dast i allra största korthet för ordningens
skull skola redogöra för dem. Nämnom
alltså, att okonfirmerad medlem af svenska
statskyrkan numera kan erhålla kyrklig vig-
sel, om han så önskar och om han åtnjutit god-
känd konfirmationsundervisning afprästinom
kyrkan, att i utlandet i därstädes vederbörlig
form ingångna äktenskap nu få antecknas
i kyrkobok, en rättighet som blir af sär-
skild vikt för våra många hemvändande i
Amerika gifta landsmän, att tiderna för an-
mälan af jäf mot tilltänkt äktenskap, som
i allmänna tidningar kungjorts, förkortats
till minst tre månader, då sökanden icke
vistats utom Skandinavien, eljes till minst
sex månader, och att förslag om utsträck-
ning af rätten att ingå äktenskap inför bor-
gerlig myndighet afslagits.
Likaledes afslogs k. m:ts proposition
om ändrade grunder för äktenskapsskillnad,
då någondera maken af ondska och motvilja
öfvergifver och förlöper den andra. Nu rå-
der vid tillämpningen af denna lag en ore-
.da, som ej kan precis anses förenlig med
äktenskapets helgd. En del domstolar for-
dra sålunda icke någon bevisning om att
ett verkligt öfvergifvande ägt rum, under
det andra hålla strängt därpå. Vid Stock-
holms rådhusrätts olika afdelningar förfares
olika i dessa fall, hvarför det därstädes
ofta inträffar att kärandeparten tager ut
stämning om äktenskapsskillnad och låter
den förfalla, ända tills hans mål genom lott-
ning hänvisats till en afdelning, där målet
behandlas, som han önskar. Detta är ju
icke uppbyggligt. Nu ville regeringen råda
bot härpå genom att förlänga bortavaron
på utrikes ort till sex månader. Detta af-
slogs dock af riksdagen, som önskade en
revision af hela lagstiftningen i frågan och
särskildt att den förlöpande maken ej häri-
genom skulle mista sin lott i boet.
Till sist, hvilken förtret, besvär och be-
kymmer har ej vållats månget älskande
par därigenom, att lysning till äktenskap,
som vederbörligen gått af stapeln första
eller andra söndagen, ej kunnat fullbordas,
emedan prost och adjunkt blifvit sjuka och
messfall inträdt! Nu är den sorgen all,
ty nu skall klockaren i .dylika fall verk-
ställa lysningen. Den klockarefar, han skall
då allting bestyra, och nog är han bra att
ha, det är både visst och sant.
* -
Konfirmationen och ungdomen.
Af Eva Wigström (Ave).
M
ed varmt intresse har jag följt det
ordskifte om nattvardsskolan, hvilket
under de senaste veckorna förekom-
mit i Idnn, ehuru dessa uppsatser hufvud-
sakligen rört sig kring de kvinnliga konfir-
mandernas förhållande till religionsläraren
och det mer eller mindre starka intryck,
han på dem utöfvat.
Det är dock ej för att lämna ytterligare
bidrag till detta ordskifte, som jag här ber
att få yttra migj utan känner jag det som
en enkel plikt att för Iduns vidsträckta
läskrets framlägga äfven ett par andra sidor
af denna viktiga sak.
Redan innan jag själf var konfirmerad,
blef jag af en jämnårig väckt till liflig
uppmärksamhet för det som föregick i den
nattvardsskola, hon bevistade. Hvem denna
femtonåriga var och i hvilken landsdel hon
hade sitt hem, skall ej här nämnas, nog af
hon var en så kunskapstörstande själ, att
hon, allt sedan hon lärt sig läsa rent, slu-
kade allt hvad hon kom öfver af böcker,
tidningar, politiska och religiösa flygskrifter,
och det var sannerligen ej småsmulor, som
stått henne till buds.
Bland denna mycket brokiga samling
hade äfven funnits böcker och ströskrifter,
hvilka sökte bevisa kristendomens sanningar
genom att till besvarande upptaga dess
motståndares påståenden; och dels på detta
sätt, dels genom direkta angrepp på reli-
gionen, kom barnet, som förut haft böjelse
för mysticism och religiöst svärmeri, att gå
till en motsatt ytterlighet, men led svårt
af barndomens stundom påkommande rädsla
för att vara på en väg, som förde till för-
därf. Det kyrkliga lifvet, med sin sken-
bart stora majoritet, imponerade naturligt-
vis äfven på henne, och barndomslifvet
slutades, i andligt afseende, med en tärande
trängtan efter nattvardsskolan, som skulle
och måste skaffa henne ljus i allt detta
villsamma mörker.
Religionsläraren var en tämligen ung
man och nygift. Denna senare omständig-
het föreföll flickan som en profanation af
hans kall, ty alldeles omedvetet för henne
var den kristendom, hon som barn så
svärmiskt omfattat, snarare af katolsk än
protestantisk anda; prästen skulle vara
Kristi efterföljare i allt; församlingen skulle
allena äga hans kärlek och inga jordiska
känslor finge upptaga hans hjärta och själ.
Nu var emellertid denne religionslärare
en af de mest andefattiga, som gärna kan
tänkas; nattvardsbarnen fingo blott läsa
katekes, katekes och åter katekes, från
pärm till pärm samt med tillsatser af tryckta
frågor och svar, i den s. k. »Dubbla för-
klaringen», hvilken också benämndes »Fråge-
boken».
Dessa böcker hade flickan kunnat utan-
till sedan sitt tionde år, och förgäfves vän-
tade hon gång efter gång, att prästen själf
skulle uttala sig, om ej i mera, så åtmin-
stone om nattvardens uppfattande, så hon
visste hvad hon borde tro och tänka för
att ej som en ovärdig gäst knäböja vid
Herrans bord och därmed ådraga sig andlig
och evig död. Men äfven detta hopp sveks;
mörkret blef tyngre än förut, och hon ägde
ingen äldre erfaren kristen till vän; ingen,
som förmådde sprida ljus öfver Skriftens
ord.
Hennes läskamrater togo nattvardssko-
lan som en fortsättning af läxskolan. Så
vidt hon nämligen kunde döma af deras
samtal, voro de antingen upptagna af fruk-
tan för att ej kunna sina läxor, då i så-
dana, jämt förekommande fall bannor van-
kades med besked, eller också voro flic-
korna fördjupade i funderingar och beskrif-
ningar af sina blifvande konfirmations-
dräkter.
Så kom omsider den viktiga dagen, då
löftena skulle afläggas invid altarrunden.
Äfven här fortsattes läxläsningen, nu under
flere timmar, och detta examensprof inför
en församling, som fyllde templet till sista
plats, samlade tankarne kring detta ena:
visa, att man kunde svara på alla frågor;
svara, då de tillfrågade kamraterna gjorde
misstag eller moltego.
Inpressad bland folkmassan, stod jag på
gången, och aldrig glömmer jag det inten-
siva tjut, som, då löftena skulle uttalas,
upphofs af konfirmanderna och församlin-
gens kvinnliga del ! Skrämd såg den unga
tviflerskan upp från sin psalmbok; var då
denna folkmassa lika betryckt, som hon
själf? Eller hvad gällde gråten run dt om-
kring henne ? Hvad de konvulsiviska
snyftningarna från kamrater, hvilka aldrig
talat om annat än kläder och nöjen ?
Det var denna konfirmation 1848, som
väckte mitt lifliga intresse för nattvards-
skolan och konfirmationen och kom mig att
vid mogen ålder följa företeelserna på detta
viktiga område med stor uppmärksamhet.
Dessa mina trägna iakttagelser ha fört mig
till den allt utom glädjande öfvertygelsen,
att det stora flertalet af ungdomen upp-
fattar konfirmationsberedelsen som en fort-
sättning af barnskolan och själfva konfirma-
tionsakten dels som en examenssak, dels
som en handling, den där skall utgöra ett
slags andlig myndighetsförklaring och som
berättigar de unga till att hädanefter med
egna händer styra sin lefnads farkost.
För flickornas flertal spelar äfven kon-
firmationsdräkten en otillbörligt stor roll,
nu, som i min ungdom, och då härtill kom-
mer, att för de fattiga flickorna står själf-
förvärfvet, arbetet för det dagliga brödet,
väntande dem utanför tempeldörren, liksom
nöjet och njutningarna deras rika kamrater,
torde detta i hög grad medverka till en
rent världslig uppfattning af ifrågavarande
kyrkliga handling.
I minoriteten befinner sig otvifvelaktigt
den ungdom, som tagit något djupare och
varaktigare lifsintryck af konfirmationen.
Jag har visserligen sett flickor, hvilka, ge-
nom svärmeri för religionsläraren, under en
kort tid hängifvit sig åt ett slags fanatism,
hvilken de tagit för kristlig gudaktighet.
Sådant kan ske antingen läraren är ung
eller gammal ; jag har till och med på-
träffat konfirmander, hvilka med ifver om-
fattat tanken att få blifva hustrur åt reli-
gionslärare, som voro ett godt stycke öfver
60 år och därtill fulla med krämpor. Det
var helt enkelt det frambrytande begäret
att få gagna, tjäna, uppoffra sig själf, som
tagit denna abnorma form, utan att därför
läraren behöft göra synnerligen mera än
visa sin glädje öfver sitt läsbarns kristen-
domskunskap.
I de fall, där läraren har skarpt ut-
präglade tendenser i en eller annan dogma-
tisk riktning och söker leda ungdomen i
samma riktning, uppstå ofta blaud flickorna
—- gossar tala visst sällan om religiösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
