Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 27 maj 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
162 DUN
Själ, var trofast i det sista,
Högsta vinst är allt att mista,
Offra allt är segerns seger,
Hvad du ger, du evigt eger.
Henrik Ibsen.
sig arbeta. Efter sex veckors besök i hem-
landet ägnade hon mer än två år till grund-
lig sjukvårdsutbildning vid Mildmay och i
Manchester, därtill sporrad af friherrinnan
S. Adlersparre, som önskade en förestån-
darinna i Eöda korset, som då just börjat
ordnas.
Vid återkomsten till Sverige möttes hon
af många förslag till arbete och följde till
sist drottningens önskan att öfvertaga Sed-
lighetsföreningens räddningshem för fallna
kvinnor i Upsala. Snart fann hon, att hem-
mets läge var ytterst olämpligt, önskade
dessutom full styrelsefrihet i sin verksam-
het, inköpte därför själf en gård med stor
tomt och anordnade dethelasärdelespraktiskt.
Kort efter inflyttningen — vid höstmark-
naden —• stod hon emellertid öfvergifven
af alla sina flickor utom en. Andra kommo
dock i stället och arbetet fortsattes. Ett
ekonomihus med bageri, tvättstuga m. m.
byggdes, likaså ett boningshus med små en-
skilda rum åt flickorna. Småningom öfver-
gick dock detta för hennes skaplynne mindre
lämpliga räddningsarbete* till en uppfost-
ringsanstalt för tjänarinnor.
Tanken på ett barnhem hade länge legat
och grott, då redan ett och annat öfver-
gifvet eller vanvårdadt barn mottagits och
flere behöfde upptagas. Nu beslöt hon att
nedlägga sina sista penningtillgångar i en
stor nybyggnad — ett fullt ändamålsenligt
barnhem. Här har under årens lopp en
mängd barn fostrats till nyttiga människor.
I den förträffliga vård de njuta ingå gym-
nastik, bad, lekar, sommaruppehåll på lan-
det m. m. Också bära dessa barn en på-
fallande prägel af andlig och lekamlig sund-
het jämte en naturlig, glädtig frimodighet.
Under senaste tio år har barnantalet väx-
lat mellan 36 och 42 — en häpnadsväc-
kande siffra, när man besinnar, att endast
för ett fåtal af barnen erlägges en ringa
afgift af kommunen eller enskilde.
Vintern 1883 reste Ebba Boström med
en sjuk vän till Hauptweil, pastor Stock-
mayers anstalt för helbregdagörelse genom
tron. Hon tilltalades mycket häraf och
började mottaga sjuka. På tio år använ-
des i hela hennes hem inga läkemedel, ej
ens vattenomslag. Endast gemensamma
böner med och för de sjuka fingo anlitas.
Stor vikt lades dock då som alltid vid luft-
växling, bad och mönstergill allmän ren-
lighet, hvilket för den tviflande möjligen
kan förklara, att resultatet i det hela blef
så gynnsamt som det blef.
Emellertid »den stadiga förvissningen att
Herren alltid ville hjälpa på detta omedel-
bara sätt började att vackla». Efter myc-
ken inre och yttre strid öfvergaf hon sin
förra ståndpunkt och byggde ett stort tids-
enligt sjukhem — Samariterhemmet — där-
till hjälpt af sin syster och tre af hem-
mets medlemmar.
Ur Samariterhemmets läkares redogörelse
för sjukvårdsarbetet låna vi följande upp-
* Några år därefter gjorde Ebba Boström ånyo
ett räddningshemsförsök. En gård inköptes för
ändamålet — helt och hållet på skuld — men
efter ett par år upphörde denna hennes verk-
samhet sannolikt för alltid.
gifter. Under år 1897 vårdades 127 pati-
enter, hvaraf 16 undergått operationer å
hemmets egen lilla operationssal. De 40
nervsjuka» hafva utan undantag rönt en sär-
deles gynnsam inverkan af Hemmets frid»
och utgått friska eller väsentligt förbätt-
rade. Hufvudvikten vid vården af de all-
männa neuroserna har så vidt möjligt lagts
på den hygieniskt-dietiska behandlingen och
de rent medikamentösa ordinationerna in-
skränkts till ett minimum. Sinnessjuka,
som kunna störande inverka på sin omgif-
ning, få hädanefter icke mottagas å sjuk-
hemmet. För dem finnes ett särskildt hem
i det »Gamla Hemmet».
Häraf synes, att sjukvårdsverksamheten
krönts med framgång.
I samband med Samariterhemmet står
äfven ett elevhem till utbildande af för-
samlingsdiakonissor, hvilken gren af Ebba
Boströms stora verksamhet kanske allra
mest ligger henne om hjärtat. Ty som en
röd tråd lyser genom hela hennes lif allt-
ifrån den första ungdomen hennes kärlek
till de fattige. Att bringa dem hjälp och
tröst i deras lidande har företrädesvis va-
rit henne kärt.
Detta är nu i kortaste sammandrag de
yttre konturerna af denna märkliga kvin-
nas verksamma lif. Men vill man tala om
henne och hennes verksamhet, måste man
ägna särskild uppmärksamhet åt hennes
inre lif -— hennes troslif.
Hon är troende kristen af själ och hjärta,
af fullaste öfvertygelse, och hon visar sin
tro med handlingar, något som är sällsyn-
tare än man kanske vill medgifva.
Jag vill anföra några exempel på hen-
nes tillförsikt till Gud. Hon ville icke låta
öfvertala sig att brandförsäkra sina gårdar,
ty var det Herrens vilja, att hon skulle
hafva hemmet, så lät han det icke brinna,
och ville han fråntaga henne det, vore dét
ju illa att upphäfva verkningarna af hans
straff. Först efter flere år, då skuldsätt-
ning kräfdes och brandförsäkring blef ound-
viklig, måste hon, fast ogärna, böja sig.
Detta är ju från trosståndpunkt logiskt
och enkelt, men hur många äro de som i
gärning visa att de lita på Gud — lita på
honom utan reservation? De flesta handla,
som skulle Guds beskydd alls icke finnas
till. De omgifva sig i hvarje särskildt fall
med alla de säkerhets- och skyddsåtgärder,
som äro dem möjliga att åstadkomma, och
först i sista instansen vädja de till Guds
allmakt och nåd. De säga visserligen, att
Gud skyddar och bevarar dem för allt ondt,
men darra för hvarje fara, som vore han
då försvunnen. Ebba Boström tror helt
och fullt på sin Gud, utan spår af fruktan.
I beslut och handling följer hon hvad
hon kallar »den inre ledningen». Har hon
»hört Guds röst inom sig», lyder hon den
och har mod att icke vika för trosförvan-
ters, vänners och rådgifvares olika mening
eller ogillande — det må bära eller brista.
Mer än en gång, när skulderna* växt hen-
* De sjukas afgifter m. fl. inkomster räcka
naturligtvis icke att underhålla hela den stora
anstalten. Till stor del beror den af tillfälliga
gåfvor.
ne öfver hufvudet och penningnöden varit
allvarsamt hotande, har hon dock, i lugn
tillit till Gud, skjutit ifrån sig de mest
frikostiga anbud om fullständig hjälp, då
vid denna hjälp varit villkor fästade, dem
hon ansett hindrande för Guds afsikter med
hennes verksamhet. Och till sist har hon
alltid fått den behöfliga hjälpen och fått
den just så som hon önskat, hvilket ytter-
ligare befäst hennes tro.
Hon var rik och kunde hafva left ett lif
i öfverfiöd, tillfredsställande sitt sinne för
njutning och skönhet, men hon följde sin
mästares ord: »gå bort och sälj allt det
du har och gif det de fattiga», och hon
gaf intill sista skärfven af sina ägodelar.
I många år —■ innan hon vunnit jäm-
vikt — förde hon det mest asketiska lif,
försakade allt jordiskt, som kunde skänka
henne glädje, däribland musiken, som var
henne mycket kär.
Under denna tid af andlig jäsning lät
hon döpa sig i Stockholms missionshus och
var då alls icke statskyrkligt sinnad. Detta,
som hon numera anser varit öfverdrift, vi-
sar dock helheten i hennes karaktär, all-
varet och intensiteten i hennes tro.
Vacklandet eller rättare irrandet mellan
de olika trossamfundens meningar aflöstes
småningom af större måttfullhet och lugn
kyrklighet. Nu härska ro och harmoni och
en rörande barnslig fromhet, som näppe-
ligen kan framställas bättre än genom att
återgifva, hvad hon själf en gång skref som
exempel på »Herrens handlingssätt» med
henne »i penningangelägenheter».
»En gång kom en af mina forna fattiga
från Stockholm och bad om 100 kr. Jag
svarade, att jag nu behöfde mina penningar
till mitt hem, och ersatte henne blott res-
kostnaden. I min låda hade jag 50 kr., nyss
mottagna såsom gåfva. Under natten hade
jag ingen ro. Morgonen därpå uppsökte
jag den fattiga kvinnan vid ångbåten och
lämnade henne de 50 kronorna. Sedan var
jag i stort penningebetryek. Det var, så
vidt jag minnes, den enda gång jag af så-
dan anledning fällt tårar. Men efter 14
dagar kom ett gåfvobref å 500 kr — jämnt
tio gånger det gifna. — — — Jag hade
gifvit tio kr. åt en gammal gumma, som
jag visste vara i nöd. Hon tyckte svårt
att taga emot gåfvan, men sade: »Jag vill
bedja vår Fader gifva fröken tio tusen i
stället.» Kort därefter kommo 50,000. –
— — En familj hade måst lämna allt sitt
bohag i fordringsägares händer. Jag gaf
300 kr. Hade jag rätt därtill? Den ena
af Hemmets vänner tänkte så, den andra
så. Men samma vår fick jag af släktingar
och vänner såsom personlig gåfva en hel
villa med inventarier. Så gaf Herren mång-
dubbelt igen. — — — Under det jag bygg-
de barnhemmet, trodde jag, att alla mina
tillgångar voro slut. Jag hade en del pap-
per och kvittenser och dylikt i ett skrin,
trodde alltsammans värdelöst och ref sön-
der det ena efter det andra, utropande med
fröjd i hjärtat ’Nu har jag bara Gud’. •—
— — En. tid därefter, då jag gick upp på
banken för att betala ränta å ett lån, kom
en herre och sade: ’Fröken har en insats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
