Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 3 juni 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur ögonblickets törnen framväxa minnets rosor.
B. Nielsen.
Helga Hoving.
ramatiska teatern har sedan länge stått
på vacklande grund, men genom gun-
stiga omständigheter alltid hindrats från att
falla. År efter år har man väntat på kata-
strofen, och ändå har den regelbundet ute-
blifvit. Denna vår syntes den en lång tid
oundvikligt förestående, och redan är en
ny förhoppning så godt som realiserad. Det
kan man kalla att ha goda änglar. Dessa
ha dock denna gång ej sträckt sin omtänk-
samhet längre än till själfva lokalen och
administrationen — det hästa af den forna
teatern, dess verksammaste konstnärliga
krafter, äro till en god del på väg att för-
svinna. Gustaf Fredriksson och August
Lindberg, Lina Sandell och Lotten Seelig-
Lundberg lämna på obestämd tid Drama-
tiska teatern. Helga Hoving och Ellen
Hartmann försvinna därifrån för alltid. Det
är med saknad vi skiljas från dem alla,
och det är med vemod vi säga de bägge
sistnämnda ett oåterkalleligt farväl.
Om någon frågade: hvilken är Helga
Hovings genre? skulle man tänka efter en
stund, leta i sina minnen och till sist stå
helt svarslös. Man kanske först erinrade
sig några skälmska, lefnadslustiga unga
kvinnor, som med blixtrande slagfärdighet
och sprittande munterhet spredo glädje och
väckte sympati, såsom den uppfinningsrika
upptågsmakerskan Nerissa i »Köpmannen
från Venedig» och den smidiga ordvränger-
skan Mandanikai »Vasantasena», man skulle
tänka på modernare typer med mer raffine-
radt koketteri och utpräglad karaktäristik
som Riquette i »Min kusin» och chansonett-
sångerskan i »Gräsänklingar», och man skulle
ihågkomma den burleska och saftiga komi-
ken hos Toinette i »Den inbillade sjuke»
— allt subrettroller i skilda stilar. Man
skulle vidare draga sig till minnes ett litet
lockigt gosshufvud och ett par oskuldsfulla
och insmickrande ögon, som icke endast
förvirrade grefvinnan Almavivas sinnen, utan
förtjusade hela Stockholm, och därmed skulle
en hel del andra gossbilder stiga upp i vårt
minne, såsom hofsvennen Lennart Torstens-
son och den lille pikante Richelieu, idel
täcka, graciösa, farliga små karlar. Men
man skulle också erinra sig Violas veka
accenter, prinsessans (i »Det var en gång»)
förvandling från en nyckfull barnunge till
en lidande och älskande kvinna och den på
en gång sensuella och hängifna Anna i Max
Halbes »Ungdom». Till sist skulle vi min-
nas tragiken hos hennes Julia i »Galeotto»,
den stegrade indignationen i Mariannas
skärmytslingar med Ottavio och Athenaïs
hvassa, giftiga repliker. Och vi skulle, som
sagdt, stå svarslösa eller säga: hon har ju
ingen genre alls, ty hon kan spela hvad
som helst.
Det är just denna egenskap, en sällspord
smidighet och snabbhet i uppfattningen,
som varit mest utmärkande för Helga Hoving
och som i förening med en lycklig fantasi
och ett träget studium fört henne framåt
på hennes konstnärsbana och möjliggjort
hennes mångsidighet. Mer än sina kam-
rater har hon haft svårigheter att öfver-
vinna — de oftast oöfverstigliga svårigheter,
som ligga i ett främmande språk. Det
kanske för åtskilliga af våra läsarinnor är
en nyhet, att fru Hoving är en genuin in-
född danska. Åtminstone kan man icke
sluta därtill af hennes nuvarande mönster-
gilla och vackra diktion. Men det ligger
också ett långt och mödosamt arbete mellan
hennes första roll på Dramatiska teaterns
elevuppvisning år 1878 som Marianne i
»Syskon» och till hennes sista i »Mariannas
nycker» och »Gyllne Eva» år 1897. Samma
sträfvan att nå ett bästa resultat har också
visat sig i hennes arbete på de karaktärer
hon haft att framställa. Att hennes försök
under den första tiden ännu voro famlande
är naturligt, så mycket mer som Drama-
tiska teatern just icke brukat taga någon
notis om sina unga artisters första utveck-
ling, men hon har genom sin energi och
en ständigt växande konstnärlig intelligens
på egen hand arbetat sig fram till klarhet,
frigjort och förverkligat många af de slum-
rande möjligheterna och åstadkommit för-
träffliga verk, stundom originella, nästan
alltid burna af distinktion och behag. Sär-
skildt under de sista åren har hennes konst-
närliga utveckling varit i ett snabbt framåt-
skridande, och hennes Marianna i Mussets
proverb var ett litet konstverk, hvaröfver
hon bör känna sig stolt. Hon är för när-
varande en förtjusande och framstående
skådespelerska, fullt medveten om sina re-
surser och talangfull nog att kunna använda
dem efter sina afsikter, och hon är en af
våra sceners mest omtyckta och populära
artister. Det är därför sa mycket mer
smärtsamt, att hon skall lämna oss, när vi
hålla som mest af henne, men i ett sådant
afsked ligger så mycken finkänslighet och
takt, att vi inte kunna bli onda på henne.
Att hon vid sin afskedsrecett i afton skall
få mottaga talrika bevis på publikens sym-
patier, kan man vara förvissad om.
Fru Hoving, hvilken som bekant sedan
flere år varit i äktenskap förenad med den
finske läkaren d:r Johannes Hoving, drager
sig nu helt tillbaka till makans och moderns
värf. Sommaren tillbringar det unga äkta
paret i Mariehamn på Åland, vid hvars väl-
kända hafsbadanstalt d:r H. antagits till
öfverläkare, och i höst flyttar herrskapet
Hoving till Helsingfors.
Ellen Hartmann.
Då man nämner Ellen Hartmanns namn,
nämner man också ett stycke stockholmsk
kultur- och smakhistoria. Ty under de 20
år, hon med vissa afbrott tillhört vår Dra-
matiska teater, har ingen tillnärmelsevis nått
henne i popularitet och ingen har förefallit
en praktisk teaterdirektör mer oumbärlig
än hon. Detta faktum kan icke af någon
förnekas, icke ens af dem, som ej velat
gifva hennes konstnärsskap samma höga
betyg som allmänheten gifvit. Hon har
haft den sällsynta förmågan att genom
sin blotta personlighet nå ett resultat, som
andra ofta med den vackraste konstnärliga
sträfvan aldrig kunna hinna, och hon har
haft den endast för söndagsbarnen möjliga
turen att hos sitt auditorium finna en re-
sonnans för snart sagdt hvarje afsikt, hvarje
infall. Man må diskutera hur mycket som
helst, huruvida vår dramatiska konst vun-
nit eller förlorat på att vara en så despo-
tisk naturs tjänarinna, men man skall al-
drig kunna bestrida, att det endast är ut-
valda och ursprungliga begåfningar förbe-
hållet att utöfva ett sådant tyranni.
Om man har svårt att begränsa omfån-
get af fru Hovings artistiska möjligheter,
är detta så mycket lättare, då det gäller
fru Hartmann. Hon har själf sagt, att hon
i sin debutroll Ella i proverbet »Mellan bar-
ken och trädet» just inte var vidare fram-
stående, men hade naturen för sig, och
denna natur har förblifvit sig lik, äfven då
den tid kom, att hon kunde ha skäl att
anse sig framstående. Hon har varit och
är vår teaters gladaste kvinnliga humör, och
hennes komiska fantasi är så intensiv, att
den verkar med trollmakt äfven på den
trumpnaste. Hela hennes lilla varelse är
ett förkroppsligadt löje, och som ett sådant
icke frågar om lof, då det vill framträda i
den eller den formen, har hon med häp-
nadsväckande själfständighet gjort allt hvad
hon behagar. Men hon har också på samma
gång förstått att behaga. Det är visserligen
sant, att hennes själfständighet stundom öf-
vergått till själfsvåld, men till och med i
själfsvåldet har man märkt en behärskning
af uttrycksmedlen, som nästan gjort det
till en parodisk konstverksamhet. Man tänke
blott på hennes Gurli, Agapetus och Sans-
Gêne och på hela raden af dessa halfvuxna
flickor och frimodiga unga damer, som lefva
i stockholmarnes minne.
Ellen Hartmann har i sina lyckliga stun-
der — och de ha varit många — gifvit sig
fullt och ärligt i sitt spel och därmed vun-
nit sina segrar, men man får därför icke
förledas tro, att hon vårdslösat den artisti-
ska tekniken såsom en betydelselös bagatell.
Tvärtom finnes det få sceniska konstnärer,
som med en så frisk och ursprunglig begåf-
ning förenat ett så allvarligt och fruktbrin-
gande studium. Detta märkes kanske min-
dre i uppgifter, som ligga väl för hennes
naturel, ehuru man äfven där, om man vill
göra sig mödan, skall finna mycken förvärf-
vad skicklighet i spelets komiska rytm, i
det oemotståndligt smittande skrattet, i den
afsiktligt gaucha rörelsen och till och med
i hennes omedvetenhet och naivitet. Men
tydligast märkes den, då hon gått utanför
sin egentliga begåfning och endast genom
sitt herravälde öfver det sceniska språket
lyckats åstadkomma goda resultat.
Ellen Hartmanns teaterbana tyckes ha
varit en enda leende gång på rosor. Redan
från början var hennes popularitet i ett oaf-
brutet stigande och sedan den nått sin kul-
men, har den icke kunnat förändras med
en hårsmån. Det märktes också på hennes
afskedsrecett, som tog formen af en stor-
artad ovation, hur hon vuxit fast i publi-
kens hjärta, och man förnam de egendom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
