Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 3 juni 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
IDUN 171
liga sympatiens strängar, som förenade dem
bägge. Hon bar för den varit ett slags
kvinnlig Alkibiades, älskad ocb bortskämd,
då hon i sig förenat den största tänkbara
mängd af älskvärda talanger och förtjusande
dårskaper, och man har ofta utan kritik
tillåtit henne att kullstörta en eller annan
gudabild, bara i glädje öfver att ra om henne.
När hufvudstadens tidningar efter pingst-
helgen på nytt utkommo, bragte de två no-
tiser rörande fru Hartmann, som väl voro
ägnade att lifligt intressera hennes många
vänner. Den ena tillkännagaf eklateringen
af hennes förlofning med ryttmästaren vid
Kronprinsens husarregemente, friherre Bror
Cederström. Den andra förmälde om hen-
nes anträdande af en rekreationsresa till
Schweiz med pingstaftonens kontinentaltåg.
S, S—n.
•–––––––––-❖–––––––––-
Reslust.
kunna säga dig, du min okände vän, hur
det är, där Edelweissen blommar. — Men,
åh, jag ville se det i verkligheten också1
Kanske kan det icke vara fagrare, än jag
tänkt mig det, men ändå —■ —
När blåklintens saga börjar, då skulle
jag vilja fara. När kornet står gult, ville
jag komma åter. Hvad jag då skulle ha
mycket att berätta för dig, min vän — hvad
jag skulle ha sett mycket ljust och härligt!
— Men — kanske får jag nöja mig med
att se våra prästgårdsrosor blomma. — Och
om så — ja, vackrare rosor finnas säkert
icke ! ’
Adi.
–––- *––––-
K
är det börjar lida fram emot junitiåer, dä,
inte sant, blir det en så underligt läng-
tansfult i håg? Man vill bort, man vill
ut, man vill lämna allt det gamla och hvar-
dagliga, allt, som stänger och hindrar. ^ En
sällsam oro griper sinnet ; man vLl långt
hän, man vill se hvad som finns där »bort-
om skogen». Däjliga syner träda fram för
ögat, lockande och dårande, och man 1er
emot dem gladt och aningsfullt.
Arbetet går inte längre med samma ifver
och fart som förr. Tanken flyger gärna
från vapenlarmet i Troja till susande furor
och hvita björkar, till böljeslag och fågel-
sång, till drömda platser och ställen. —
När västergöken gal, kan inte ens själfva
Ovidius med sina glödande kärleksdikter
längre helt fängsla den unga hågen. Omed-
vetet lyssnar man på det entoniga, trollska
»ku-ku» och glömmer alla böcker i världen
— och bara längtar, längtar.
På mitt skrifbord har jag stående en liten
förtjusande tafia, en stämningsbit upp ifrån
»de hoje Fjælde». Den har jag sett på
hela den långa vintern, den har jag lefvat
på. Den har varit mig både sommar och
solljus. Det är en sådan sällsam dager
öfver den, det är något hemlighetsfullt: skim-
rande is, mörka slagskuggor, matt, skärblek
himmel. — När jag länge suttit och sett på
det alltsammans, blir blicken skum. Ja,
Norge, det hafomslutna, det solomgjutna—
dit skulle jag vilja komma! Jag ville höra
alla dessa vackra låtar, hvilkas eko gått vida
omkring, höra dem däruppebland sagofjällen.
__ Jag vill stå där bland klipporna och se,
när »Brudefolget drager forbi». — Jag ville
låta Björnsons Fortællinger diktas på nytt
för mig i den rena bergsluften. — Jag ville
med Solveig där drömma lifvets dröm.
Hur man kan längta intensivt, längta omått-
ligt! Allt vackert och härligt vill man se,
allt! Den skimrande Alpenglühn, den bleka
Edelweiss, Lapplands stjärnenatt, Saimas
ljung, Hellas lagerlundar och pinieskogar,
Medelhafvets vågor, Rhens poesimättade
stränder, Kölnerdömens djupa mystik.
Det finns ingen gräns, ingen, för de stor-
mande, jublande önskningarna. — Man fam-
nar i tanken hela den stora, sköna världen.
Hur vackert jag sett det alltsammans i
aningens ljusa rike! Jag skulle nästan
Kvinnofrågorna vid 1898
års riksdag.
ii.
E
ftersom vi slöto vår föregående öfver-
sikt med omnämnandet af en liten
kyrkolagsreform, som ger större fog än hit-
tills åt det gamla ordspråket »vi präster-
skap, sa’ klockarn», kunna vi ju nu börja
med att redogöra för en annan mindre lag-
ändring, likaledes stående i samband med
kyrkan och hemmen och som gör att den
gifta kvinnan kan med ungefär lika stor
befogenhet som klockaren vis à vis präster-
skapet hädanefter om sig säga: vi valmän.
I fjol skref nämligen riksdagen, som vi då
nämnde, till k. m:t och begärde lagförslag
om rätt för hustru att i mannens frånvaro
utöfva hans rösträtt vid prästval, och som
regeringen var med härom och i ar fram
lade vederbörlig proposition i ämnet, som
af riksdagen antogs, så är den saken nu
klar. Reformen kan ju synas skäligen obe-
tydlig, men den lär nog komma att mär-
kas i praktiken. Ty det är en gammal
erfarenhet och helt naturligt för resten, att
prästval vida mera intresserar kvinnan än
mannen ; under det att den senare knap-
past kan förmås att gå upp och rösta, drif-
va damerna i regeln vid dessa val en liflig
agitation, som ofta blir afgörande för valets
utgång. Nu, då de kunna låta sin gubbe
stanna hemma och, begafvade med hans
fullmakt, själfva gå upp och rösta, hoppas
vi att kvinnornas inflytande vid prästerliga
tjänsters tillsättande skall blifva allt större,
till gagn för församling och tempelvård.
Det är för öfrigt endast en gammal,rättig-
het som här återgifvits åt gift svensk kvin-
na. Prästvalsförordningen af år 1843 be-
rättigade nämligen hustru att vid mannens
frånvaro utöfva hans rösträtt vid prästval,
men denna bestämmelse borttogs år 1883
ur vår nu gällande prästvalslag.
Af mycket glädjande art är riksdagens
beslut i år i folkskollärarnes lönefråga, hvarj-
genom dessa, såväl lärare som lärarinnor,
efter tio års oförvitlig tjänstgöring erhålla
ett andra ålderstillägg af 100 kr. Visser-
ligen hade under frågans förberedande be-
handling en del domkapitel i sin visdom
utfunderat, att ålderstillägget borde tillkom-
ma endast lärare, ej lärarinnor, enär dessa,
gud bevars, icke skulle ha någon familj att
underhålla. Men denna låt vann lyckligt-
vis ej något gehör, vare sig hos regeringen
eller riksdagen. Där visste man af erfaren-
het, huru ofta det just är dottern, som på
sin knappa lärarinnelön har att sörja för
ålderstigna föräldrars vård och yngre syskons
uppväxt och utbildning, där var man rätt-
vis nog att inse, att det var arbetet och
icke något annat, som skulle godtgöras, och
att kompetensvillkoren voro lika för lärare
och lärarinna.
Äfven småskollärarne ha i år rönt för-
nyadt bevis på riksdagens bevågenhet och
sträfvan att bättra deras ekonomiska ställ-
ning. I fjol höjde, som bekant, riksdagen
lönen för småskolans personal till minst 300
kr., utom husrum och vedbrand, samt med
50’kr. ålderstillägg efter 10 års tjänstgöring,
men ansåg sig då icke kunna vidtaga nå-
gon höjning i det mer än knappa ålder-
domsunderstödet af högst 150 kr., i regeln
mellan 70 och 140 kr. Detta ålderdoms-
understöd är ju alldeles otillräckligt för
personer, som å ena sidan slitit ut sina
krafter på en för fosterlandet så viktig verk-
samhet som barnaundervisningen och å an-
dra sidan härför åtnjutit en lön, som ej
medgifvit dem att spara något för ålder-
domen. I år erkändes detta missförhållande
till fullo af riksdagen, men då en fullstän-
digare utredning af frågan var af nöden,
kunde den ej nu omedelbart besluta en
höjning af ålderdomsunderstödet, utan nöjde
sig med att aflåta en skrifvelse i ämnet
till k. m:t. Denna skrifvelse kommer sä-
kerligen att redan nästa riksdag resultera i en
höjning af ålderdomsunderstödet för småsko-
lans lärare och lärarinnor, sannolikt till 200
kr. Denna understödsfråga berör i hufvud-
sak kvinnor, ty af de 7,700 lärarne vid
småskolor och mindre folkskolor är det öf-
vervägande flertalet kvinnor. Samma steg
— en skrifvelse till k. m:t vidtog riks-
dagen äfven i fråga om de småskollärare
eller lärarinnor, som i minst 15 års tid oför-
vitligen tjänstgjort, men ej enligt nu gällan-
de pensionsregiemente kunna efter sin af-
gång erhålla pension.
Lärarepersonalen vid det högre lärarin-
neseminariet samt vissa vid folkskollärare-
och folkskollärarinneseminarierna anställda
lärare och lärarinnor ha äfven af riksdagen
räckts en hjälpande hand, om ock ej så
frikostig som regeringen velat. Riksdagen
har nämligen för 1899 beviljat dem en till-
fällig löneförbättring i form af tjänstgörings-
penningar till belopp mellan 500 kr. och
62 kr. 50 öre. Därjämte har riksdagen
beslutit, att lärare eller lärarinnor vid folk-
skolelärareseminariernas öfningsskolor skola
från och med 1899 erhålla i årligt arvode
1500 kr. och ett ålderstillägg å 300 kr. för
år efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring.
Ett välment förslag, att lärare och lä-
rarinnor i geografi skulle under ferierna få
resa på statsbanorna mot endast half afgift,
afslogs däremot af riksdagen. Visserligen
medgaf man, att geografiundervisningen be-
träffande vårt land härigenom säkerligen
skulle blifva mera lefvande och intresse-
väckande, men man ansåg att detta syfte-
mål bättre kunde vinnas på annat sätt,
exempelvis genom beredande af stipendier
för ändamålet. Sympatierna för denna se-
nare lösning af frågan voro ganska lifliga,
så att möjligen kan det i och för sig ju
mycket goda önskemålet på denna väg snart
nog vinnas.
& (Forts.)
Såväl i glädje som i sorg utgöra alltid
kvinnorna avantgardet.
A. Cunningham.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
