Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 3 juni 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
171 IDUN
^rofaldighetslliDällen.
När mina tankar tillbaka gå
till barndoms sälla dagar,
de gärna dväljas och hetta då
i en af de skön’sta hagar.
Och når Trefaldighetskuäll går in,
står hagen lifligast för mitt sinn’.
.lag minns den stupande branta led,
—’ en slingrande gångstig bara —
som gick till ån och till källan ned
— »trefaldighetskällan» klara,
som vällde fram under mossig sten
och glänste blå uti solens sken.
Och när för värmande vårsols nudd
de flyktat, de hvita drifvor,
kring källan stodo i oårlig prakt
violer, sippor och vifoor,
och ner från pä utaf hängen full
på källans spegel det stänkte grill.
Då fågelsången som ljufvast ljöd
från trillar och björk, och pilar
och hvttklädd hägg på sin blomdoft bjikl
åt vindarnas lätta ilar
och källan sjöng under klippans häll,
då var han kommen, den glada kväll.
Se’n dagens sol gått i strålglans ned
och Mockor till helg hörts mana,
gick bygdens ungdom i slutna led
till »källhagen» enligt vana
att ur trefaldighetskåUa klar
få »dricka hälsa» för sommarns dar.
I taki del gick efter »spél» och sång
till slingrande stig i branten,
då bar det utför med vilda språng,
som häjdades först vid kanten,
af ån, som flöt i den djupa dal
emellan häckar af löfrik al.
Kring källan stodo de unga snart,
hon loekacle gosse som flicka,
men »offras» skulle det — det var klart,
förr’n någon dock tordes dricka.
Och mången vttten och knapp också
som »offer» skänktes åt källans »rå».
Men kvällen skred och de ungas hop
sig dragit till lek upp i hagen,
och gällt ljöd springande flickors rop,
då någon af dem blef »tagen» ;
och »skära hafre» så vackert klang,
och »sista paret» i natten sprang.
Men under ungdomens lek och strid
sig stapplande gåster samla
kring helga källan i kvällens frid.
De kommo, de trötta, gamla
med gikt i kroppen, med käpp och staf,
och sista slanten nog mången gaf.
De kraft och hälsa ju skulle få
af signadt, kristallklart vatten,
de krampen lem skulle däri två
i heliga högtidsnatten. — — —
Visst låg ju vantro och »skrock» däri!
— men där var stämning och poesi.
Fanny Chrysander.
”Mödrar emellan.”
XXIII.
Till mammorna till alla di snälla barna.
Häromsistens när jag va till stan, inte till
våran, för den är inte mveke me, ntan till den
som annars är närmast, då va jag ock inne till
Johanna, henne jag tjänte kamrat me till ingen-
jörns, innan Olle och jag kom tillhopa. Fint
hade hon minsann! Sån grann koppar kring
väggarna och långgardiner i sitt egna rum och
stoppad soffa och ända en säng, och en stor
spegel på birån och mycke saker på’n förresten.
Hennes fru sa: »nu ska du bjuda moran på kaffe,
Johanna,» och det blef så.
Men mens Johanna va till bagarns, skulle ja
titta på någe. Då låg på hennes divanshord
framför den där stoppade soffan ett blad med
en flicka, som hette Idun och bjöd på jordpäron
och med en fru afbildad inunder sig; De va
härskapets blad, kan jag förstå. Inni såg jag
de va att läsa om barn, va di ska ha i. sig och
på sig, och hur di ska ha sig på alla di sätt för
att växa till och bli folk och föräldrarna sina
till heders. De va om herrskapsbarn där taltes
förstås, och deras egna mammor va di som skref
i saken.
»Johanna du,» sa jag, då Johanna kom m
med kaffe, »här står rakt af skrifvet om hur
man ska dra opp ungarna.»
»Ja, de gör så,» sa Johanna, för hon hade väl
ock sett de.
»Men bara om bättre mans,» frågte jag.
»Ja,» svarte Johanna bara, för inte säjer hon
mycke inte.
»Hvarför de då,» sa jag.
»Inte kan såna som du skrifva nå’t sånt inte,»
svarte hon.
»Nej, tycker en de,» sa jag.
»Åh, nog kunde du väl, om du bjöd till,» mente
Johanna.
»Nå, men inte nyttar de till nå’t,» tyckte jag,
»De kan en inte veta,» sa Johanna, »men ska
du till me’t, så skickat först till mig, så får jag
se öfver’t.» Så sa hon.
Sen, när plägningen va förtärd och jag fått
tacka frun och Johanna och uträttat de jag
skulle i stan och råkat Olle på snickar Ander-
sons gård, satt jag mäst och molteg på hem-
vägen och tänkte på de där fruarna, och hva di
gjorde för ungarna sina, och hvilken usel mor
jag varit. Olle måtte rakt te säja: »ja tror stass-
luften tatt dej,» och då öppna jag språklådan,
för jag trodde han annars rakt skulle se, va jag
grunna på, för så plär de att vara.
Men samma sak grunda jag allt på nu på
morgon me, jag va inte van till att lata bli.
Må så vara då, sa jag ve mej själf, det är så
godt jag skrifver för att få lugne igen. Johanna
får stå för felena hon, och herrarna får låta va-
ra och ta’t, om de inte duger, och så skref jag,
som följer, mens jag va allena i stugan.
Jag hoppar öfver allt de där om va mina haft
på sej, och hur jag sökt tvätta dem rena, för
inte kan jag stackare lära några fina fruar någe
i den vägen inte. Men jag tänkte i dag, nog
ska det vara hårt om ens eget kött och blod,
som en gett kokta flaskor för di ska bli tjocka
och skvalpat i ljumme vatten och haft ute och
kostat på pengar, för di ska ha hälsan i all sin
lefnads dar, sen inte får bättre styrsel i sej, än
att de förstör sin kropp på de, som ondt är.
Om jag nu ska tala om mina, så är di två.
Bengt går på sjätte året han, och Maja är län-
ge tre.
Innan di nånsin va komna, sa far deras: »Ja,
de säjer ja, inte bli ungarna husbönder här i
stugan inte.»
»För de vill du allt vara själf,» sa ja och titta
på’n.
»Än du då,» sa han och pytt till mig och log.
Inte för di blitt de heller, för hur skulle en
kunna draga opp dom rätt, om di inte har akt-
ning för far och mor. De tänker jag på, när
jag står på kyrkgåln på söndan och Olle står
där rakare än de andres karlar. Men när pro-
sten kommer förbi, är det ändå Olle, som bugar
med mera vördning än nå’n af de andra.
Så vill jag, att de ska bli med Bengt, vördning
ska han få lära sej ha för de, som är högt, för
med de blir en liksom rädd för de som uselt
är och lågt.
Krassliga har di allri varit, men sa har Olle
och jag varit som andra nötkärnor, och sånt går
väl i arf. Ja, Gud signe dem, katiga är di bäg-
ge två, men inte är de min förtjänst, för de sä-
jer jag, inte har jag tatt Olle, så granna ögon
’han än har, om jag inte vetat, att jag kunnat
säja till pojken hans, »bli lik far din, så blir
du nog bra!»
Men en vet ju allri hur de kan bli, för bar
inte vår allernådigste konung själf måst bjuda
på, att de skulle predikas på böndagarna öf-
ver ungdomen i vårt land, och behöfs de inte
kanske. Ja, när jag tänker på, att Bengt kan
bli förvillader, då tycker ja de vore bättre han
läge i sin graf.
Men så tänker jag på den gången han va liten
och låg i vaggan; jag satt och sydde på den
första klänningen hans, och Olle satt brefve och
läste om två barn i ett främmat land. Di hade
ett hem, och det va fattit som vårt, men ändå
krafla di sig fram till lands och till vatten en
lång väg för att komma tillbakers dit. På går-
den deras visste di de sto ett björkträ och ge-
nom de sken en kvällstjärna, de va allt di hade
att gå efter: så väl va de kärleken till deras
fattia hem och till deras land, som ledde di två
små barna på den rätta vägen.
»Så ska vi ställa om, att ungarna våra hålla
åf stugan och lande du, Karin,» sa Olle, när
han slutat me läsningen. Och nog vill jag hop-
pas di me de ska vara bevarade från att göra
mycket ondt.
Nog har de tatt sin tid, må herrarna tro, att
rita ihop de här, och inte är de värt jag håller
på länger, för nu är de mesta sagt, och hoppas
jag, att de kan läsas sen Johanna fått ta hand
om’et, för hon skrifver mest som en fröken.
Men inte vill jag låta nån veta, de ä jag, som
st ifvit hland alla di fina fruarna, och så får jag
säja, att fruarna ska inte tro, jag sagt de här
för att lära dom inte, för de vet jag väl, att di
vet så bra i allt, efter di alltid har såna snälla
barn. .
Med högaktningsfull vördning
Karin i B-r-ä-r.
Skaldernas kvinnor.
Små studier för Idun
af Emil Linders.
XIV.
Daniel Fallström.
• •
Tr nnu ett namn, som väl ock har rätt att
ß v bli nämndt bland de andra, som sjun-
git om kvinnorna här i Idnns spalter, där
det så ofta förekommit och till och med
dess bärares bild nyligen varit synlig!
Fallströms sång har hvarken en Heiden-
stams eller Frödings djupa tankar, en Snoil-
skys glöd eller en Levertins formfägring,
men den är dock ett barn af svensk nutid,
__ framför allt ett stockholmsbarn. Skal-
den kan sjunga om tärnorna på Isars strand,
vid Napolis vik eller vid Seines bräddar,
bäst lyckas han likväl, när han hyllar nor-
dens ungmör, när han ger oss en del af
ett litet äfventyr, eller en idyll under ett
båtparti eller en slädfärd. Han älskar att
bär på Mälarens strand se nordiska parisi-
skor, men han skulle säkert ej vilja se dem
— förflyttade till Paris.
Han är väl af kvinnorna mest uppfattad
som en lyckans och den lyckliga kärlekens
sångare, en som
»famnar lifvet som en fager saga,
väfd af böljesång-ocb aftonglöd»
men han har likväl mollsträngar på sin
lyra, som kunna klinga rent och fulltonigt.
Han vet att ej all kärlek är beständig; han
kan som i dikten Leoline tälja sagan om
två, som ana att deras kärlek skall slock-
na snabbt som lågorna i aftonens spisel-
eld, och stundom smyger sig in i hans sån-
ger gestalten af
»en gammal kvinna med snöbvitt bår,
och hjärtevarm och trogen som ingen».
Han bar besjungit tusen kvinnor, sjun-
git om »den vackra, mörka Francine», som
sjunger marseljäsen på stndentkaféet, om
pager I hvitt och Mått, om kvinnor, som haft
svarta ögon och om sextonårstöser som va-
rit blonda. Flere af hans vackraste dikter
bära dock spår af en känsla, som skalden
själf tilltalar med orden:
»Du min kyska, stora kärlek,
Du mitt samvete, min ära.»
Härmed hur som hälst, allt i hans sång
må vara kändt och äkta eller ej, — ett
––––––––––O —- Spécialité: Finfina JavahlaiMlningar. –––- —-
Dnln«! A fl (YflAcfO ni V\ Q Ttû Genom öfverlägsen röstning- och Un arom bäst — genom dryghet billigast.
icilcIlL Xingi UolcLUL Italic. Allm_ Tel. 6567. Holländska Kafferosteriets Nederlag, Stureplan 6, Sth/m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
