Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 1 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 IDUN 1898
Ett ord utan gärning är som en sky utan regn och som en osträngad båge.
A. Oehlenschläger.
Men snart hade hon genom sitt stilla och
allvarliga sätt tillvunnit sig allas aktning,
och i och med detsamma upphörde alla
obehag.
År 1862 aflade Charlotte von Schéele
vi.d konservatoriet fullständig organistexa-
men med 27 betyg, hvilka följande är öka-
des med ännu 7 (minimum var på den
tiden 11).
Ännu ej myndig, hvarför hon för att få
fria händer återigen måste vädja till k. m:t,
utnämndes fröken von Schéele, enhälligt
vald, 1864 till organist i Filipstads och
Fernebo församling. Sålunda vardt hon
— hennes föregångerska, nuvarande dom-
kyrkoorganisten i Göteborg, fröken Elfrida
Andrée, var nämligen anställd vid finska
kyrkan i Stockholm ■—■ vår första kvinnliga
organist i svensk församling.
Som platsen ej skulle tillträdas förrän två
år senare, bosatte sig Charlotte von Schéele
under tiden i Gefle, hvarest hon gaf mu-
siklektioner — stundom 8 à 9 timmar om
dagen —- och anförde därvarande musik-
förening. För sin betydelsefulla insats i
stadens musiklif rönte hon det varmaste
erkännande, som vid hennes afflyttning gaf
sig uttryck i dyrbara hedersgåfvor.
I Filipstad bestred den unga organisten,
på församlhrgens uttryckliga begäran, äfven
kantorsbefattningen. Som medlem af sty-
relsen för musiksällskapet främjade hon
kraftigt äfven detta. Ett vältaligt bevis
på hennes mångsidighet, varma hjärta och
praktiska förstånd utgör stadens under denna
period på hennes initiativ bildade fond för
pauvres honteux, som med rätta bär hennes
namn.
Men fädernestaden vardt Charlotte von
Schéele för trång. Större vidder öppnade sig
för henne. Efter på uppmaning från vederbö-
rande aflagdt prof valdes hon, 1871, med stor
röstöfvervikt till organist vid Hedvigskyrkan
i Norrköping. Med lif och lust satte hon sig
in i de nya förhållandena. Att hon äfven här
visade sig situationen fullt vuxen, framgår
bland annat däraf, att Norrköpings skolråd,
då hon, 1873, kallades till lärarinna i sång
och piano vid Kjellbergska flickskolan i Gö-
teborg, hvars föreståndarinna, fröken Thé-
rèse Kamph, var hennes forna lärarinna,
erbjöd henne ett års tjänstledighet, med
rättighet att återtaga sin befattning, om hon
ej skulle trifvas på den nya orten — ett
tillmötesgående, som hon besvarade med
den djupaste tacksamhet, men hvaraf hon
aldrig kom i tillfälle att till fullo betjäna sig.
Göteborg, som tog emot henne med öppna
armar, förstod nämligen äfven konsten att
hålla henne kvar. Det ena läroverket efter
det andra skyndade att försäkra sig om
hennes värdefulla undervisning. Och när
de väl en gång fått henne inom sina mu-
rar, bundo de henne med charmen af unga
röster och med hennes eget lågande nit för
den svenska skolsången, till hvars höjande
hon så kraftigt bidragit. Jämte det hon i
tjugofem år verkat i Kjellbergska skolan,
där ett af henne upprättadt stipendium
ytterligare hugfäst hennes namn, har hon
sålunda i sexton år varit sånglärarinna
i Nya elementarläroverket för flickor, i
sjutton år i fröken Sigrid Rudebäcks skola
och lika länge i Majornas elementarläro-
verk för flickor, där hon fortfarande tjänst-
gör. Och öfverallt har hon genom sin
omutligt redbara karaktär, sitt aldrig svi-
kande intresse, sin skicklighet och sin för-
måga att fängsla och elektrisera gjort sig
älskad och aktad såväl af föreståndare och
föreståndarinnor som af kamrater och lär-
jungar.
Konserter, utländska resor i syfte att stu-
dera musikundervisningen i främmande land,
ledamotskap af styrelsen för Göteborgs mu-
siksällskap, förtroendeuppdrag — såsom t.
ex. att vid allmänna flickskolemötet i Stock-
holm 1886 inleda frågan om sångundervis-
ningen i rikets flickskolor -— hafva jämte
bearbetning af pedagogisk musiklitteratur,
komponering och målning upptagit fröken
von Schéeles »lediga stunder». Och ändå
hafva hvarken hemmet eller vänkretsen blif-
vit lidande!
Öfverväldigande — som vi redan an-
tydt — voro de vänskaps- och hedersbevis,
med hvilka Charlotte von Schéele hyllades
vid sin afgång från Kjellbergska skolan.
Af de fester, som anställdes till hennes ära,
vilja vi nämna endast den varmt intima
och högstämda, som på Charlottadagen inom
läroverket firades af mer än åttio af he-
dersgästens förra elever, af de gåfvor, med
hvilka hon öfverhopades, blott den lager-
krans af silfver, som bar den enkla, men
talande inskriften: »Från forna elever vid
Kjellbergska skolan 1873—1898», och af
de minnesord, som fälldes, endast nedan
anförda, som väl belysa skilda sidor af hen-
nes personlighet.
Så yttrade till henne biskop Rodhe vid
terminsafslutningen i Kjellbergska skolan:
»Det är ett det vackraste vittnesbörd ni
har gifvit på kärleken för och plikttroheten
i edert kall, den ädla sångens och musikens
konst, som af eder så framgångsrikt utöf-
vats, och ni har förstått att härför lifva
och intressera äfven edra elever, som gärna
och villigt åtlydt eder.»
Och så skrifver om henne fröken Anna
Kockum, den väninna, som sedan ungdo-
men delat hennes hem och stått hennes
hjärta närmast:
»Charlotte är en kvinna som få. Vi fira
i höst fyrtionde året af vårt samlif, och
ingen vet bättre än jag, hur guldren hen-
nes karaktär är, hur djup — men med sa-
tir och humor väl inmängd, hvilket gör
lifvet vid hennes sida så växlande och rikt.»
Tora Kjellberg.
—–––––-❖ .......
Kvinnorna opartiska, logiska och strängt
rättfärdiga! Gud bevare oss! Vore de det,
så skulle människorna dö ut och världen
bli en öde öken.
Thackeray.
–––- *––– -
Lördagskväll.
prästgåVn allt är fejadt,
int och pyntadt på allt vis,
blommor uti alla vaser,
förstu’n strödd med hackadt ris.
Och i köket, stort och rymligt,
kopparn glänser som en sol,
kisse ligger på sin stol,
slickar makligt sina tassar,
köksan kornsgrynsgröten passar.
Drängen masar öfver gården,
Pålle hati i grimman för,
båda åro duktigt lata,
ingen riktigt i humör —
nu från ån skall köras vatten,
annars träter köks-Kristin,
se’n ska’ gården krattas fin —
hvad en prästgårdsdräng får streta,
det kan ingen män’ska vela.
Prostens flickor uti trädgåTn
friska blommor klippa af,
både rosor och jasminer
ämnade för mammas graf;
snart man ser dem båda skymta
uti aftonsolens sken
bort mot kyrkogårdsallén —
att sin kära graf få smycka,
det är deras största lycka.
Under hvalf af gamla lönnar
ligger den så fridfullt skön,
rundt om kantad af belliser,
lagd med torf så frisk och grön.
Snart är vatlnadt, krattadt, rensadt,
borta hvarje visset strå,
friska kransar läggas på —
i den dunkelgröna dager
grafven ligger där så fager.
Vemodsfulla liemåt vandra
nu de moderlösa två,
stanna här och där vid grafvar,
lägga några blommor på;
men i ystra barnasinnet
sorgen ej kan fäste få-,
knappast prästgårdsgrind’ de nå,
förr’n man hör de muntra skratten,
och de leka gladt »ta’ fatt’en».
Öfver gården se’n de springa,
trappan ta s i ett par språng,
och de båda, röda, varma,
köksdörrn nå på samma gång;
där på bordet står i bunken
tjärnfärskt smör, så friskt och skönt,
smör som riktigt luktar grönt —
tänk så härligt det skall smaka,
bredt på nybakt rågbrödskaka!
Oossarne, som nyss till hagen
pappas hästar ridit vall,
smörgåshungriga nu komma,
doftande så ljufligt »stall»;
snart på breda förstutrappan,
sittande i tripp trapp trull,
mumsa de med munnen full,
blicka öfver fält och gärden,
nöjda, lyckliga med världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
