Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 1 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 203
Men vid fönstret, skymdt af poppeln,
prosten i sitt arbetsrum
än en gång med andakt läser
sönda’ns evangelium,
bläddrar genom sin predikan,
ändrar här och där en rad.
Men nu är han nöjd och glad,
nöjd att re’n sitt arbet sluta
och af kvällens frid få njuta.
Snart på bron i vanda hörnet
sitter han, så mild och blid,
lyss på barnens muntra plodder,
glömmer världens sorg och strid.
Nu från stapeln bredvid kyrkan
höres lielgsmålsklockans ljud,
som ett himmelskt fridens bud,
som från ofvan ljödo orden:
»Frid i himleti och på jorden.»
Tant Barbro.
–––- *––––-
I kvinnohänder.
Ett inlägg i fattiguårdsfrågan
af
Vitis Idæa.
III.
Vägen till det bättre.
e i det föregående påpekade missför-
hållandena gifva vid handen, att det
system, som för närvarande tämligen all
mänt vid fattigvårds utöfvande tillämpas, i
mer än ett afseende är fördärfligt till sina
verkningar. Man har också börjat inse
detta. Vår hnfvndstads fattighus t. ex.
lämna i sitt nuvarande skick föga öfrigt att
önska; beklagligt är endast, att hjonens ar-
betskrafter icke användas; oafsedt den
pekuniära förlusten, vore det i moraliskt
hänseende förmånligare, om hjonen vore nå-
gon arbetsskyldighet underkastade. Med för-
slag till genomgripande förändringar i den
stadens fattigvård, som ntöfvas utom inrätt-
ningarna, har vidare en för detta ändamål
tillsatt kommitté nyligen framkommit. Myc-
ket är således här vid lag, om icke redan
vunnet, så inom den närmaste framtiden
att vänta. Hvad öfriga kommuner angår,
äga vi ett icke ringa antal, som omdanat
sina fattighus till s. k. fattiggårdar eller
arbetsinrättningar, hvilka alla baserats på
den grundprincipen: Hvarje hjon erhåller
vid inrättningen full försörjning, men arbe-
tar i mån af förmåga. Här tillförsäkras
åldringarna en bekymmerfri lefnadsafton,
under det att god ordning och regelbundet
arbete verka uppfostrande på de samhäl-
lets olycksbarn, som här fått en tillflykt,
eller, om detta icke är möjligt, åtminstone
hämmande på de lastens element, som hit
intränga. Vi äga slutligen kommuner, som
för att rättvist kunna utdela de tillfälliga
understöden sökt och erhållit frivilliga kraf-
ter i sin tjänst. I dessa kommuner tilläm-
pas det s. k. Elberfeltsystemet, för hvilket
det kanske vore i sin ordning att här läm-
na en kort redogörelse. Staden eller landsför-
samlingen indelas i distrikt med hvar sin
distriktsföreståndare, enskilda såväl manli-
ga som kvinnliga personer antagas till s. k.
fattigvårdare. Den hjälpsökande äger att
infinna sig å en fattigvårdens centralbyrå
samt därstädes redogöra för sina lefnads-
omständigheter och det särskilda fall af
nöd, för hvilket hjälp sökes. Dessa* upp-
gifter antecknas, och handlingen öfversän-
des till föreståndaren för det distrikt, den
fattige tillhör. Denne utser nu bland an-
mälde fattigvårdare en lämplig person, som
genom besök i den nödställdes hem samt
genom att sätta sig i förbindelse med hans
arbetsgifvare, husvärd m. fl. skall utforska,
om de lämnade uppgifterna äro med sanna
förhållandet öfverensstämmande. De rön
fattigvårdaren gör antecknas å handlingen,
som därefter återsändes till centralbyrån.
Hvad som för nödens afhjälpande bör gö-
ras, beslutes af byråns föreståndare i sam-
råd med fattigvårdaren. Det tillkommer
den senare att tillse, det lämnadt under-
stöd till afsedt ändamål begagnas, såsom
ock att under upprepade besök hos den
nödställde efter bästa förmåga med råd och
dåd bislå honom.
Det ligger i öppen dag, att på detta sätt
organiserad fattigvård har stora utsikter att
med den rätta hjälpen nå den rätta perso-
nen. Ett glädjande faktum är äfven, att
utgiftsstaten i de städer, där systemet hit-
tills blifvit tillämpadt, i allmänhet visar en
fallande tendens.
Men dessa kommuner, där på ett eller
annat sätt en ändamålsenlig omdaning af
fattigvårdsväsendet kommit till stånd, äro
ännu lysande undantag. I det stora hela
får allt förblifva vid det gamla. Det finnes
ännu så mycken slöhet och likgiltighet att
öfvervinna, så många fördomar att besegra,
innan man kan hoppas på en allmän för-
ändring till det bättre. Det är därför jag
med denna skildring i kvinnornas egen tid-
ning velat vädja till vårt lands kvinna. Det
är tid, att hon kallas att fullgöra sin värne-
plikt, att deltaga i kampen mot sitt lands
kanske mest fruktansvärda fiender, last och
nöd. Kanske skall hon i denna kamp veta
att lyfta ett vapen, som hittills icke kom-
mit till sin fulla rätt, det vapen, om hvil-
ket det heter, att det öfvervinner allting.
Kanske skall så hela stridens karaktär för-
ändras, och det nästan hopplösa i försvaret
bytas i segrande frimodighet.
Kvinnans deltagande i fattigvårdsarbetet
är i ett viktigt afseende möjliggjordt, i det
att svensk lag numera icke lägger hinder i
vägen för hennes inväljande i fattigvårds-
styrelse. Att emellertid hittills endast några
få kvinnor kallats att bekläda förtroende-
ämbeten af detta slag, är ett beklagligt
faktum, som nog i främsta rummet beror
på männens obenägenhet att i sociala värf
dela sin makt med det svagare könet. Men
stor skuld i detta förhållande har äfven
kvinnan själf. Det är nämligen först när
hon med lefvande intresse omfattat denna
sak, när hon personligt och grundligt satt
sig in i hithörande förhållanden, som det
första villkoret för att makt skall läggas i
hennes händer är uppfyldt. Men icke ens
detta är nog. Hon måste äfven bevisa sin
förmåga. Ett tillfälle härtill har hon i den
frivilliga fattigvården. Det gifves, det är
en glädje att betyga det, insiktsfullt ord-
nad och till sina verkningar välsignelsebrin-
gande sådan. »Föreningen för välgörenhetens
ordnande» i Stockholm är ett exempel ibland
många. »Örebro frivilliga fattigvård» är ett
annat. Den har icke länge varit i verk-
samhet; den har inga stora summor till sitt
förfogande. Hvad arbetets frukt vidkom-
mer kan här emellertid antecknas, att bett-
lande af stadens fattiga numera hör till
ovanligheterna. Om vårt lands kvinnor mera
allmänt ville i dylikt kärleksarbete gifva
prof på varmt hjärtelag, paradt med sundt
omdöme, och sålunda komma de gamla för-
domarna angående kvinnlig förmåga på skam,
då vore den tid icke långt aflägsen, då den
kommunala och den frivilliga fattigvården
kunde räcka hvarandra handen, förenande
sig till gemensamt arbete. Det har förun-
nats Gefle stad att i detta hänseende gå
främst i ledet. Dess exempel manar till
efterföljd.
Men det är icke nog härmed. Om näm-
ligen våra fattigvårdsinrättningar skola blif-
va hvad de böra vara, så behöfvas i främ-
sta rummet offervilliga, dugliga kvinnor,
som ägna sitt lif åt att blifva dessa inrätt-
ningars föreståndarinnor. Finske fattigvårds-
inspektören S. A. Helsingius betonade nyli-
gen i en artikel i tidskriften Dagny det
stora behofvet af lämpliga kvinnor i och för
besättande af dessa maktpåliggande platser.
Det är ingen lysande bana, denna. Det är
en bana, där oändlig möda och liten tack
vänta hvar och en, som beträder densamma.
Det är endast, i fall de innebära en san-
ning, de där orden, att där i kvinnans ar-
bete för sin frigörelse ligger en kamp »for
ret til at værge, det som trænger at vær-
ges; ret til at være med, hvor der er tungt
og svært, » som man kan hoppas, att den
banan hädanefter skall beträdas af andra
än dem, som göra det för bröds skull.
Dock, det finnes och skall alltid finnas
kvinnor, som måste förblifva främmande för
detta och allt annat aktuellt verkande i fat-
tigvårdens tjänst. Det är dessa makor och
mödrar, hvilkas hem taga alla deras kraf-
ter i anspråk. Och likväl ställes det kraf
äfven på dessa kvinnor, emedan mycken
makt ligger just i deras händer. En af
våra mera kände och framstående riksdags-
män yttrade en gång under en diskussion i
sedlighetsfrågan ungefär följande: När nå-
gon af mina kamrater i riksdagen visar in-
tresse för denna sak, har jag i nio fall af
tio funnit, att det i själfva verket icke är
han, men hans hustru, som bär den på
sitt hjärta. Dessa ord innebära ett erkän-
nande af det kvinnliga inflytandet såsom
en makt, och själfva detta erkännande är
ägnadt att stärka ansvarskänslan hos våra
kvinnor. Makt och ansvar höra nämligen
tillsamman. Icke använd eller i själfvisk-
hetens tjänst förbrukad makt kan icke an-
nat än medföra ansvar.
Min läsarinna, jag har vädjat till dig. Har
jag månne gjort det förgäfves?
––––– «F–––––
Ett par ord till kvinnliga
resenärer.
rade damer! Sommarens dagar äro kom-
na, och litet hvar bereder sig att snöra
kappsäcken för att under kortare eller längre
tid vederkvicka sinnet med en liten resetur. Det
är med tanke därpå, som jag här vågar komma
med några råd och erinringar; — de gälla icke,
hvad ni skola ha med er på färden eller bekväm-
ligen kan lämna hemma, endast er själfva, ert
sätt och uppträdande under själfva järnvägsfär-
den, och jag försvarar min djärfliet att våga vid-
röra ett så delikat ämne därmed, att undfångna
erfarenheter från icke så få resor allt mer och
mer stadgat den öfvertygelsen hos mig, att ett
litet maningsord till kvinnliga resenärer måhän-
da ej är alldeles öfverflödigt.
Alltså, min fru, min fröken, då du köpt en
biljett till ett tåg, märk, jag sade en, har du
också rättighet till en sittplats i kupén, en och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
