Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 8 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 1898
I DU N
Icke mot jordens flyktiga lust jag byter de tårar,
Hvilka i minnenas natt stilla jag gråter ibland.
Malmström.
dem hafva haft något af slafbefriare i sig»
— då minnes man att Frida Stéenhoffs fäder-
nesläkt inneslutit en personlighet, som gjort
en stor insats i det internationella frihets-
arbetet, nämligen K. B. Yadström, som med
ett så brinnande nit bekämpade negerslaf-
veriet och med Wilberforce delar äran- för
människohandelns afskaffande.
Frida Stéenhoff är dotter af dennes bror-
sons son, den både som predikant, förfat-
tare och utgifvare af periodiska skrifter be-
kante Karl Bernhard Filonegros Vadström
och hans hustru i första giftet, Helga West-
dahl. Frida föddes den 11 dec. 1865 i
Stockolm och erhöll där — i Normalskolan
och Åhlinska skolan — sin elementära upp-
fostran. Betydelsefullt för den unga flic-
kans utveckling blef först det år — 1884
— som hon tillbragte hos professor Godet
i Neuchâtel, där hon följde kurserna i Col-
lege des filles. I professor Godet’s familj
var den begåfvade fadern konservativ, de
begåfvade barnen radikala, såsom det så
ofta är fallet med barnen till föräldrar med
afgjordt kristlig ståndpunkt. Och den unga
svenskan fick — genom sitt iakttagande på
nära håll af brytningen mellan tvänne världs-
åskådningar — intryck, hvilka sedan, under
inflytande af 1880-talets idéströmningar
här hemma, utvecklades till en medveten,
modärn lifssyn. Och hon hade den säll-
synta lyckan att hos den man, åt hvilken
hon gaf sin kärlek, finna en fullkomlig sym-
pati, ej blott på känslans område, utan äfven
i fråga om åsikter och intressen.
Doktor Stéenhoff.hemförde 1887 sin hustru
till det gemensamma hemmet i Sundsvall,
där han allt sedan haft sin verksamhet.
Blott några månader därefter förlorade de
nygifta allt de ägde vid den stora bran-
den, som öfvergick Sundsvall. Deras ung-
dom och lycka gåfvo dem emellertid friska
krafter att börja om för egen del, liksom
att räcka till för de många, hvilka un-
der den följande tiden hade det ännu myc-
ket svårare än de själfva. Aret därefter föd-
des deras enda barn, en dotter.
År 1889 besökte fru Stéenhoff Paris, för
andra gången, samt Rivieran. Det var med
törstande målarögon hon nu drack intrycken
af stor konst och rik natur. Ty som så
många af våra författare har fru Stéen-
hoff först ägnat sig åt målning, och när
jag i fjol besökte hennes vackra, af egna
taflor fyllda hem, var hon just återkom-
men från en ny färd till norra Italien och
Wien, där hon begagnat tiden för att taga
lektioner i målning. Och ännu så länge
har penseln för henne lika mycken lockelse
som pennan. Målningen är hos henne ett
så mycket äldre intresse än litteraturen,
att hon redan i Schweiz började måla, me-
dan hon däremot icke hade gjort några som
hälst litteräraförsök, förrän hon 1894 plötsligt
blef gripen af en våldsam håg att skrifva
ert drama. Detta blef Lejonets unge, för
hvilket hon dock först 1896 fann förläg-
gare. Hennes andra arbete är det nyligen
utkomna dramat Sin nästas hustru, en dikt
af allvarlig och gripande skönhet. Det är
åter ett erotiskt-etiskt ämne författarinnan be-
handlat, men nu med tragisk utgång. Hon
visar ett fritt äktenskapligt förhållande —
liknande det hvilket ingås af Adil och Saga i
Lejonets unge — som blir mera djupt bindande
än månget lagligt. Hjältinnan i detta nya
stycke ställes nämligen i en konflikt, där
hon väljer att försaka lyckan, men dör af
sin försakelse. Hon handlar emellertid icke
på grund af rättskänsla eller principer. Hen-
nes öde blir tragiskt — såsom alla djupt
tragiska öden bli det — därför att hon är
den natur hon är, en djupt känslig varelse,
som ej kan bringa enhet i sitt lif, emedan
hon ej kan komma förbi den del däraf,
som hon redan lefvat; emedan hon ej kan
besegra sin ömhet för sin icke laglige make,
hvilken älskar henne, och endast hänsynslöst
följa den man, hon själf helt älskar.
Det intressanta dramats grundtanke, den
att människor icke handla efter vare sig
sekelgamla eller modärna rättsbegrepp, utan
efter sitt väsens art, emedan vår vilja icke
är fri att följa endast våra meningar, utan
är bestämd af otaliga, hemlighetsfulla in-
flytanden — denna grundtanke kommer
helt visst att framkalla diskussion. Men
— i motsats till Lejonets unge — är idéen
i Sin nästas hustru så otvetydig, att sådana
missförstånd som de till hvilka vissa oklar-
heter i Lejonets unge onekligen gåfvo anled-
ning, icke borde ifrågakomma. Däremot
är det antagligt att Frida Stéenhoff ånyo
får höra, att hennes åsikter äro farliga,
hennes afsikter onda och hennes insikter i
människonaturen bristfälliga. Möjligen skall
hon också erhålla den öfverraskningen att
man, från ett motsatt håll, tolkar hennes
nya drama som början till en återgång
från den radikala ståndpunkten i Lejonets
unge. Ingen tydning vore emellertid mera
oriktig. Hennes nya drama är endast en
utveckling af tankegången i hennes första:
att den starka personligheten har rätt att
gestalta sitt lif efter sitt eget sedliga ideal,
men att utgången af hvarje nydaningsför-
sök på det etiska området ytterst bestäm-
mes, icke af omständigheterna, icke af prin-
ciperna, utan af personlighetens väsen.
Redan allra första anblicken af Frida
Stéenhoff sade mig, att denna unga kvinna,
med det lilla, fina, ljusa hufvudet, somuppbä-
res så behagfullt af den höga, spänstiga gestal-
ten, är en personlighet för sig. Hon hör
till den allra minsta af minoriteter, den
nämligen, för hvilken det icke finnes i
främsta rummet konservativa eller liberala,
utan endast fria tankar, tankar, om hvilka
man vet att, i samma stund de skulle fast-
slås som dogmer, ville man ej längre er-
känna ens sina käraste idéer som sina egna.
Frida Stéenhoffs käraste idéer äro — som
alla själfulla människors — framtidstankar.
Jag kan här icke neka mig nöjet att anföra
några karaktäristiska rader ur ett bref, där
hon •—■ sedan hon bekänt, att hon af för-
fattare mest älskar dem från 1880- och
1890-talet — fortsätter:
»Allra mest älskar jag framtidens böcker.
De hägra för mig såsom de mest lofvande.
Den hägringen sammanhänger med den jag
ser af kvinnans kommande blomstringstid,
af hvilken vår tid blott är en svag gryning.
För öfrigt har jag känslan af att alla gängse
begrepp — sociala, etiska, estetiska — äro
någonting ytterligt provisoriskt. De äro
en målad ridå, som snart går upp för att
visa en annan. Och så allt framgent. Men
jag är optimist och hoppas att de alltjämt
skola varda bättre målade.»
Den, som har mod att tänka så fria tan-
kar och våga så allvarliga diktverk som
Frida Stéenhoff, måste alltid stå ensam i
sin tid, ja, i den grad, att en sådan ensam
människa ofta går under, ifall hon eller
han icke med den norske diktaren kan ut-
tala den förtröstansfulla vissheten:
Er vi to, er vi hundrede mand!
Frida Stéenhoff besitter i allra fullaste
mått vissheten att, i denna mening, hafva
en stor skara med sig. Och efter som hon
dessutom äger allt, som för hvarje kvinna
utgör den fullkomligaste lifslyckan, den ri-
kaste utvecklingsmöjligheten, så kan man
med berättigade förhoppningar motse fort-
sättningen af hennes litterära bana. Helt
visst kommer hon att vinna en allt större
konstnärlig makt öfver sin form; att om
kvinnonaturen ge många nya uppenbarelser
och att i tidsmedvetandet indikta mer än
en af sina egna skönhetstankar.
Ellen Key.
IioösommaFsanc
/ f hur rik högsommarglöden/
} Se, hvad glans, hvad godhet spridd!
SNiu mig armast tyckes döden
uppå hela jordens vidd —
SNju ej ljufligt prydda dalen
med sin insjös klara våg
hytte jag mot himlasalen
med dess änglars rena håg.
jy som sky i våg är speglad
och som sol i hlommans gull,
så är Çudens hild ock präglad
på en jord af skönhet full.
djch jdans milda makt jag känner
och jtians omsorg om sitt harn
i den fläkt, mitt segel spänner,
i den fångst, som gafs mitt garn.
fjag naturens prakt vill njuta,
sötman all i djupsta drag,
sommarglöden i mig sluta
än på egen höstedag.
ddch när sist jag måste sänkas,
ned i svepnings vinterskrud,
skall i döden ro mig skänkas
af den fagra sommams djud.
Harald Jacobson.
4.–––––– ■’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
