Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 8 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 211
Några tankar om ferierna.
J
intet land, med undantag af Finland, ha
skolorna så långa ferier som hos oss.
Detta förhållande har från pedagogisk syn-
punkt flere gånger påpekats, och man har
upprepade gånger väckt förslag om att in-
skränka särskildt sommarferierna till hälf-
ten, eller samma tid som i Tyskland och
Danmark. Såsom skäl för denna inskränk-
ning har man anfört, att barnen under feri-
erna glömma en hel del af hvad läraren
med stor möda pluggat i dem under termi-
nen och att de ej ha godt af att gå och
drifva hela långa sommaren. Våra skolor
och de finska skolorna ha ett särdeles godt
rykte om sig, och jag har både i Tyskland
och Danmark upprepade gånger hört utta-
las förvåning öfver, att barnen kunna hin-
na inhämta så stora kunskaper hos oss —
?trots de långa ferierna.» Jag har då sva-
rat — det är ej trots de långa ferierna, det
är feriernas förtjänst.
När lärare och barn på hösten åter råkas,
äro båda uthvilade och ha friska krafter att
börja på nytt, och, hvad enligt min åsikt
är åtminstone lika viktigt, de ha båda un-
der tillräckligt lång tid varit från skolan
och det dagliga arbetet. Barnet har hun-
nit smälta och pröfva hvad det lärt, och
läraren har andats annan luft, ofta genom
en resa till en annan trakt fått mottaga
nya lifgifvande intryck, genom sällskap med
nya människor fått nya synpunkter och in-
tressen, och allt hvad han andligen själf
vinner kommer direkt eller indirekt hans
lärjunge till gagn. Den lärare, som trött och
öfveransträngd ej hinner annat än nödtorfte-
ligen rekreera sina stackars nerver, af honom
kan man ej begära den hänförelse och väc-
kelse, som kanske dock en gång skall er-
kännas vara för mer än all vidlyftig pre-
paration, såvida skolan vill uppfostra och ej
endast meddela sina lärjungar ett visst pen-
sum af ofta ofruktbara kunskaper.
För lärjungens del är det först och främst
det, att han denna tid får vara hemma, som
har den allra största betydelse. Ett märk-
ligt tidens tecken är, att barnen — alla,
såväl gossar som flickor — nu till stor del
uppfostras i skolan af lärare och lärarinnor,
som med allt nit och intresse dock äro
främmande människor utan den känsla, som
en mor eller far ju har för sitt barn. Sko-
lan har i våra dagar en dominerande ställ-
ning. Det har ofta förvånat mig, huru vil-
ligt och oinskränkt föräldrar böja sig för
den. Det är också regel att ej fordra nå-
got af barnen, medan de gå i skolan; läxor-
na måste gå framför allt. Denna eftergif-
venhet beror väl emellertid på de stora for-
dringar på skolkunskaper i alla lifvets för-
hållanden, hvilka föra till de orimligaste
konsekvenser. Men så är det Barnen må-
ste ha betyg, ty utan skolbetyg äro nästan
alla vägar stängda. Men behöfver ej bar-
net lära annat, än hvad en god skola kan
lära det? Behöfver det ej andra väckelser
och impulser, än dem en god lärare kan gif-
va, ej annan erfarenhet, än den som förvärf-
vas i skolan? Tänka vi endast efter en liten
smula, så finna vi snart, huru ofullständig,
huru fattig, huru torr och ofruktbar en
bildning, endast förvärfvad i skolan, är. Bar-
net behöfver lika väl, ja, bättre än läraren
komma från skolan en god del af året för
att fördjupa, smälta och komplettera det, som
det lärt; och det är under ferierna, det kan
göras. Men då böra ej heller ferierna vara
en tid, då barnet endast går och drifver,
så att det slutligen är alldeles öfvermätt på
friheten. Många ha den åsikten om ferier-
na, att man under dem endast skall leka
och bada. Alltid ha de naturligtvis sin
stora betydelse för den kroppsliga utveck-
lingen, men det är ej från den synpunkten,
jag här vill sé saken.
Enligt min åsikt böra ferierna vara den
tid, då hemmet och föräldrarna taga igen
det inflytande, som skolan kännbart in-
kräktat. Barnet bör under denna tid känna
sig —ej som ett skolbarn, för hvars läxor man
har försyn, utan som en nyttig, betydelse-
full medlem i hemmet. Friheten från sko-
lan skall ej betyda fullkomlig frihet att slå
dank; friheten från skolan skall ge tillfälle
att inhämta allt det, som skolan ej mäktar
gifva.
Nu har modern tillfälle att under alla
möjliga olika förekommande arbeten ha hjälp
af sina döttrar och tillsamman med dem
resonnera och tala om sina minnen och er-
farenheter. Hon har tillfälle att höra de-
ras tankar och åsikter, hon kan lära dem
det hon anser viktigt i hushållet eller annat ;
hon kan rekommendera dem de böcker, som
hon kunde önska, att de skulle läsa, hon
kan ha tillfälle att njuta deras sällskap på
promenader och utflykter, med ett ord ha
verklig känsla af att ha dem hemma.
Barnens krafter lida ej af att bli tagna
i anspråk. Låt dem endast lära sig ett
sundare arbete än att läsa, läsa och stän-
digt läsa. Gossarna må gärna konstruera
båtar och kvarnar för ro skull, men använd
dem också i trädgården till verkligt allvar-
ligt arbete, så att de få den moraliskt styr-
kande känslan att de äro nyttiga. Den käns-
lan är så uppfostrande, så styrkande, att
det är stor synd att undanhålla barnen den.
Både gossar och flickor kunna ha tillfälle
att studera naturen i skog och mark, på
fält och äng. Försök att intressera dem för
allt, som försiggår omkring dem, och det
skall snart visa sig, att landtbrukarens syss-
lor, skogshyggena, kvarnen, fabriken m. m.
äro mycket intressantare än kamraternas
pojkstreck och hjältedater.
Är det möjligt, att barnen kunna vara
på landet, ha de naturligtvis i alla afse-
enden den bästa nytta af ferierna, då kom-
ma de också mest ifrån kamraterna.
Det är ju ett oundvikligt ondt i hvarje
skola, att omogna eller brådmogna kamrater
få ett betänkligt inflytande, och det är sällan
de bästa bland dem, som äro »kamratideal».
Komma barnen ifrån dessa och lära de sig
i en annan omgifning betrakta mandaterna,
händer det ofta att dessa också ses i ett
nytt ljus. Ensamheten och eftertanken lära
en att döma klarare. Och vill mor och far
verkligen vara dem till sällskap, till nytta,
så ha de tusen tillfällen, som ingen annan
har.
Ofta har jag i utmärkta hem fått det
intrycket, att ungefär allting är viktigare
än barnens uppfostran. Frun väfver char-
manta gardiner, hon lagar utmärkt mat,
hon har talanger, hon är ett mönster för
en värdinna, hennes kök är som ett dock-
skåp, hennes linneskåp mönstergilt och
förmak och salong prydas af hundratals
broderade, brända och målade arbeten, som
vittna om hennes flit — men med sina
barn talar hon sällan eller aldrig ett allvar-
ligt ord.
Är det nu så, att hon får för litet tid
med sina barn för sina många dygders
skull — jag skulle föreslå att låta dygderna
fara. Barnen gå ju här och hungra och
törsta efter sympati och förståelse, och de
äro ej nöjda med litet. Ingen vill taga
dem på allvar hemma, tala med dem som
förnuftiga varelser — och så förspilla ofta
föräldrarna det afgörande inflytande, som
hade kunnat ha genomgripande betydelse
för flickans eller ännu mera gossens fram-
tid. I stället får en kamrat det, en kam-
rat, som far och mor knappt känna.
Man gör så mycket i våra tider för
undervisningen, det är nog bra, men uppfostran,
den som lär oss att lefva lifvet, den har
ej skolan makt att gifva, den måste vi få
hemma. Får nu skolan all tid och kraft, hur
skall dét då gå med den?
Bestämda råd eller anvisningar om ferier-
nas användande måste alltid blifva fåvitska.
För mig ter sig just feriernas utomordent-
liga betydelse däri, att det är den tid, då
barnen kunna utvecklas i hemmet, »hvar
och en efter sin art», som motvikt till den
nödvändiga uniformeringsprincipen i skolan.
A. Roth.
–––- *–––-
Bref från en svensk delegerad vid
K. f. I). K.:s världskonferens
i London.
T
I duns läsarinnor påminna sig kanhända en upp-
r sats om Kristliga föreningens af unga kvin-
nor verksamhet, hvilken i fjol inflöt i Idun och
hvilken, som jag hoppas, i någon mån har väckt
deras intresse för detta välsignelserika arbete?
Jag tror därför också, att en kort skildring öfver
den föreningens världskonferens, som härstädes
ägt rum i dessa dagar, kan påräkna deras väl-
villiga uppmärksamhet.
Den kallelse, som redan i våras utgick från kom-
mittén för världsföreningen i London, blef mot-
tagen med glädje, och icke mindre än 325 ombud
från fem världsdelar och 23 olika länder hade in-
funnit sig. Yi voro ej mindre än 15 svenska
delegerade. Alla voro inbjudna såsom gäster i
engelska hem, och jag tror att vi alla från dessa
hem medföra rika minnen af visad gästfrihet och
godhet. Världsföreningens medlemmar bära så-
som förbundstecken ett märke med orden: »I
kärlek tjäne den ene den andre»; mig synes, att
våra engelska systrar rätt uppfattat dessa ord
och väl omsatt dem -i praktisk tillämpning.
Världskonferensen började tisdagen den 14:de
juni kl. VA e. m. med bibelläsning och bön. På
aftonen ägde mottagning rum för alla delegerade
hos Viscountess Portman i hennes med furstlig
lyx inredda hem i Portman square. Man sam-
lades i en stor salong i hvitt och guld med för-
tjusande takmålningar. Viscountess Portman tog
— sedan vi alla blifvit presenterade — plats på
en hög estrad, jämte representanter af hvarje
nation, hvilka, sedan värdinnan hälsat alla väl-
komna och hållit ett kort tal, hvar och en på
sitt lands språk framförde hälsningar till de för-
samlade. Alla hälsades vid början och slutet af
sitt uppträdande af kraftiga handklappningar.
En lätt, men ytterst’ fin supé serverades vid nio-
tiden, då man hade tillfälle göra bekantskap med
K. F. U. K.-arbetare från alla länder. Bland de
värdefullaste personligheter jag lärde känna var
miss Lucy Moor, som var med redan år 1855,
då de första medlemmarne under ganska stor
misstro och många svårigheter började sitt ar-
bete. Huru hon skulle känna det denna afton
är lätt att förstål De åtta stiftande medlemmarne
hade under dessa år vuxit till öfver 500,000.
Hvarje morgon kl. 10 under de tre dagar kon-
ferensen varade hölls en timmes bibelläsning af
en af Londons mest framstående prester Rev.
Macgregor. Därpå följde två timmars arbete i
föreningsangelägenheter, livarefter vi voro in-
bjudna till luncheon. Förmiddagarnes förhandlin-
gar ägde rum i K. F. U. K.:s egen stora, nybygg-
da samlingssal, men som eftermiddagsmötena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
