Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 15 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 I DU N 1898
Den som gör en tjänst, bör glömma den; den som mottager en, minnas den.
J. J. Barthélémy.
läroböcker, historiska arbeten — allt hvaraf
hon knnde lära sig något.
Augusta W. hade lyckan äga en gudfruk
tig moder, som därjämte var ett i intellektu-
ellt afseende ovanligt begåfvadt fruntimmer.
Ett märkligt drag hos denna kvinna var
hennes förmåga att, när sabbaten kom, i
hemmet framkalla den fridfulla helgdags-
stämning, som bör råda under Herrans dag.
Hur mycket hon än hade att beställa om,
så förstod hon att redan på lördagsaftonen
så att säga sätta helgdagsprägeln på hela
omgifningen, både människor och ting. »In-
trycket häraf, » sade fröken W., »har präglat
sig djupt i mitt sinne; sabbatsfriden är för
mig någonting så oändligt stort.»
När Augusta var 14 år, skref hon sina
första små verser. Det var ett litet stäm-
ningspoem, väfdt af barnaglädje och vårsol:
Min hyacint bär redan knoppar,
Och jag är barn ännu, jag 1er och hoppar
Vid fjorton år —■ etc.
Längre fram i tiden skref Augusta
Wadsberg ett rätt långt poem med anled-
ning af tvänne systrar D’s samtidiga död.
Stycket, som utan författarinnans vetskap
anonymt trycktes i Östgöta Correspondenten,
gjorde mycken lycka. Man trodde nämligen
att själfva Onkel Adam var dess upphofs-
man. »O, hur vackert han skrifver, den
gode, älsklige Onkeln,» ljöd det i chorus
på kaffekonseljerna. När sedermera skval-
ret började hviska, att mamsell Wadsberg
var författarinnan — ja, då svalnade en-
thusiasmen betydligt, och de goda fruarna
funno nu, att meranämnda verser på det
hela taget voro rätt underhaltiga––––––-
Sådana äro människorna — i synnerhet
fruarna !
Under den följande tiden skref Augusta
Wadsberg åtskilliga stycken, dels i bunden,
dels i obunden form, till förströelse för sig
själf och vänkretsen. Några af dessa stycken
framvisades för Onkel Adam och författarin-
nan Lea, och af båda rönte hon uppmuntran
och mottog vänliga råd. »Skrif mera,» heter
det i Leas första bref, »läs ändå mera, men
gör aldrig skrifvandet till ert yrke! Det
är en sorglig bana i vårt land äfven för
dem som »lyckas». — Alltifrån denna tid
inleddes emellan Lea och »Ester» en lif-
lig brefväxling och knöts en trofast vän-
skap — ehuru de båda damerna aldrig
personligen gjort hvarandras bekantskap.
När så Lea började utgifvandet af den
illustrerade veckotidningen Svalan, blef Ester
genast en flitig medarbetare i densamma
och fortfor i denna egenskap, så länge nämnda
tidning utgafs. Ett stående uttryck i Leas
bref från denna tid är: »Svalan öppnar
näbben efter dina småbitar.» —Under årens
lopp skref »Ester» desslikes i en mängd
kalendrar och tidningar, såsom Miniatyr-
almanack, Nornan, Hemvännen, Barnens Tid-
ning, Förr och nu, Allehanda för folket,
Norrköpings Tidningar m. fl.
Augusta Wadsberg hade skrifvit sina första
dikter och berättelser under signaturen »Tutti
Vibrato», men Lea utbytte på eget bevåg
denna »svårhandterliga» psevdonym mot
»Ester». — »Lefve enkelheten,» skrifver
Lea på sitt friska, okonstlade sätt, »den är
bäst! »
Mindre af egen drift än på uppmaning
af vänner och bekanta — däribland en Lea
och en Onkel Adam — var »Ester» en tid
sinnad att ge ut en samling dikter och
berättelser i bokform. Onkel Adam skref
vid denna tid: »— — — Boken behöfver
icke något förord, men gärna fattar jag den
unga vid handen, då hon är i begrepp att
uppträda inför publikén med sina litterära
förstlingar. Det är ett svårt ögonblick —
jag vet det — och därför hviskar jag: Fatta
mod och träd fram ! Den stora dömande
allmänheten, som du tror vara så bister,
är icke på långt när så farlig eller så sträng,
som den ser ut. Det vet jag, och det får
du också erfara.» — — —
Det blef emellertid ingen bok af den
gången. Säkert är emellertid, att ett urval
af »Esters» dikter och berättelser skulle bli.
en kärkommen bok för den del af allmän-
heten, som älskar en på samma gång upp-
bygglig och underhållande läsning.
Redan »Esters» första dikter och berättel-
ser ådagalägga en betydande begåfning, men
därjämte helt naturligt en viss omogenhet:
den alltför vidt sväfvande fantasien, de
granna fraserna, sentimentaliteten, de dunkla
allegorierna röja nybörjaren. »Esters» senare
skönlitterära verksamhet betecknar emeller-
tid en afgjord utveckling. Allting är här en-
klare och naturligare, såväl hvad formen
som innehållet beträffar, hon har fattat san-
ningen af de ord realismens förste apostel
i vårt land uttalat, att
Hvad ofvanefter är, når ingen till.
Som ej har fäste för sin fot på jorden.
»Esters» diktning röjer obestridligen en
djup, varm och ren känsla, rik fantasi och ett
icke ringa välde öfver formen. Hennes stil
är lätt och lekande. Hon vet att afvinna
äfven lifvets mera obetydliga sidor det in-
tresse, som allt mänskligt bör hafva för den
med känsla och tanke begåfvade; hon för-
står att ställa hvardagslifvet i en högre be-
lysning och besitter därtill en ej ringa för-
måga af psykologisk karaktäristik. — Lyck-
ligast synes mig »Ester» vara i sina småstyc-
ken eller, bestämdare uttryckt, i sina minsta
stycken, i all synnerhot då hon hämtar
stoffet från skogen eller folklifvet.
»Esters» berättelser och poemer i ungdoms-
pressen ådagalägga hennes betydandeförmåga
i den stora konsten att skrifva för barn. De
vittna allesamman om en hjärtevarm kär-
lek till de små och en inträngande förstå-
else af barnanaturens kraf i andligt hän-
seende — häruti bildande en lycklig motsats
till de engelska barnböckerna med deras
öfverdrifna tendens och deras brist på inre
sanning och naturlighet, hvaraf andlig osund-
het, öfvermättnad och slutligen likgiltighet
blifva de sorgliga följderna.
Tyvärr förbjuder mig tidningens knappa
utrymme att här lämna prof på »Esters»
diktning. Dock —■ jag kan ej neka mig
nöjet att anföra åtminstone ett par versar
nr ett af hennes tidigaste poem, Vemodet,
tryckt i Miniatyralmanack för 1871. Det
är en oändligt fin och täck dikt.
På en stråle i den klara stjärnenatt
Darrande det arma vemod en gång satt
Invid fönstret, bad och klappade uppå . . .
Flickan ville icke låta upp ändå.
Kom så kärlek ifrån närmsta myrtenlund,
Hviskade ett ord och — släpptes in på stund.
Ingen märkte, hur förstulet skalken log,
När det lilla vemod med sig in han tog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
