Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 15 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 IDUN 1898
H
p s
’ fr
p
»d SK
P=F
•S g
p
H
P
d- fr
Hi V
0: B
d-0
s: ®
p o
p* y
H W
P o
P H
: 3
& ®
S° 3
Pi r
Î7 P
3
crq
mP»
~Lr p B
2 pp
-3 0*5»
o-g"“
H’S**
o p.
Hon satt länge försjunken i dessa dystra grubb-
lerier, under det att hon med förströdd blick
följde sin lille gosses lek. Slutligen reste hon
sig med föresats att stålsätta sig mot dylika far-
hågor och att afskaka detta missmod, som an-
nars skulle kunna i grund ruinera den smula
energi, hon ännu ägde i behåll. Hon böjde sig
ned och kysste lille Ivan, hvarpå hon gick ut i
salongen.
Hennes blick föll på morgontidningarna och
ett par bref, som nyss ankommit. Hon gran-
skade likgiltigt utanskrifterna. Det ena brefvet
var till henne. Moster Amelies stil. Det var
länge sedan hon låtit höra af sig. Men den unga
frun var just ej i humör att finna intresse för
någonting, och hon bröt helt likgiltigt sitt bref.
Allt eftersom läsningen fortskred, syntes dock
brefvet taga hennes uppmärksamhet i anspråk,
och när hon slutat det, satt lion länge med huf-
vudet lutadt i handen, tyst och tankfull.
»Ett besynnerligt sammanträffande att detta
bref just i dag skulle anlända,» mumlade hon efter
en stund och genomögnade ånyo de rader, som
gjort henne så tankfull.
»— — — Stackars Annie, hon syntes ha gan-
ska tunga dagar. Barnen visa henne ej den
tacksamhet och det undseende, hon hade rätt att
vänta; det förefaller mig nästan, som om de vore
rätt kallsinniga emot henne. Hon har dock äg-
nat dem hela sitt lif, alla sina omsorger. Men
så underligt det än kan tyckas, förefaller det
nästan, som omfattade de med större ömhet den-
ne lättsinnige, försumlige fader än den, åtmin-
stone som moder, så uppoffrande och plikttrogna
Annie. Nu har Lilly under flera månader vår-
dat fadern, som väl näppeligen kommer att resa
sig från sitt sjukläger. Jag tror det är denna
dotterns ömhet om fadern, som, tillika med öf-
vertygelsen att känna sig oförstådd af barnen,
sargar Annies hjärta. Och huru skulle de också
kunna fatta, hvad hon haft att utstå 1 Hon upp-
fyllde nog samvetsgrant sin plikt att icke draga
deras hjärtan från fadern och lärde dem att
bära aktning för honom. Själf stödde hon sig
på sin allt uppoffrande kärlek till dem! Men
stackars Annie! Hennes många pröfningar och
den svåra och ömtåliga ställningen som frånskild
hustru hafva under årens lopp gjort henne miss-
trogen och bitter. Troligen anse barnen henne
hafva varit för litet öfverseehde med fadern.
Hvad minnas de af den kränkta, till jorden tryck-
ta Annie! Emellertid blir Annie alltmera kall
och oåtkomlig, alltmera ensam och sluten inom
sig själf. För visso skulle hon i denna stund
varit mindre öfvergifven och olycklig, om hon
böjt sig under det tunga ok, som blifvit henne
pålagdt; ty de konflikter en frånskild hustru kan
råka ut för äro förskräckliga — — — — —»
Hade moster Amelie någon dold mening med
detta bref? — Nej det var omöjligt. Men eget
var det, att denna varnande röst skulle nå hen-
ne just i dag. Det var ju hennes eget tvifvel,
hennes egna dunkla farhågor, som i dessa ord
‘blifvit formulerade. — Att böja sig under det ok,
man blifvit pålagd — ja, det var ingen lätt sak.
Men det var något, som sade henne, att detta
dock var den enda väg, på hvilken hon skulle
finna frid. Men åter upphof sig i hennes inre
en kraftigt fordrande stämma: Har man då icke
plikter mot sig själf? Bör man då icke söka
att frigöra sig från förhållanden, som draga en
ned, som tum för tum komma en att andligen
förkrympa. Har man icke full rätt att rycka sig
loss ur skam och förnedring och uppsöka en
friskare atmosfär, hvarest man får gå sin egen
väg, lefva sitt eget lif?
Dörren öppnades Det var barnjungfrun, som
bad att få släppa in lille Ivan till frun, medan
barnkammaren luftades.
Den unga frun nickade medgifvande, men hon
ägnade sin lille gosse föga uppmärksamhet, ty
hon fortsatte att rufva öfver det ämne, som upp-
tog hennes sinne. Slutligen sprang lille Ivan
fram och lade, för att ådraga sig uppmärksam-
het, sitt hufvud i moderns knä. Hon började
att sakta stryka hans guldlockiga hår, medan
föreställning efter föreställning arbetade sig till
klarhet i hennes inre. — Ja, hon kände i detta
ögonblick fullt tydligt, att hon endast hade att
resignera. Hennes mod och själfkänsla skulle
aldrig ånyo kunna resa sig, äfven om hon af-
skakade dessa förnedrande och tryckande band.
Hon var icke i besittning af den blinda tro och
den själsstyrka, som fordrades för det framgångs-
rika proklamerandet af dessa människans ego-
istiska rättigheter, som i vissa ögonblick föreföllo
henne så ovedersägliga och så berättigade, men
åter i andra icke funno den resonnans i hennes
själ, att de kunde förläna henne en öfvertygelse,
nog stark och mäktig för att kunna bära och
uppehålla henne, om hon toge sitt öde om hand
och bröte äktenskapets bojor.
Det var dock, som om tviflets töcken med ens
blifvit skingrade, som låge hennes väg nu klart
utstakad, en väg på hvilken alla en stolt och
förpinad naturs kraf och anspråk finge nedtystas,
där det egna jaget skulle förkväfvas, en väg som
för visso för henne skulle blifva liktydig med
ett den gamla människans dödande. Och i ett
nu framträdde för hennes inre syn de yttre kon-
turerna af den nya människa, som det nu för
henne skulle gälla att ikläda sig. O! det var
en af dessa trista, förpinade kvinnor med för-
dystradt sinne och kufvad natur. Icke var detta
den idealbild af människa, som för henne ut-
gjort en mönstertyp.
Nåväl, hon skulle dock icke undandraga sig
den tuktan, hvarmed vår Herre ville böja hen-
nes stolta ande.
Hon hade glömt lille Ivan, som hängde mot
hennes knä, men i detta ögonblick väcktes hon
af hans ifriga »Sitta knä! Sitta knä!» Hon lyfte
upp sin lille son, och i samma ögonblick förnam
hon en tydlig öfvertygelse om att den renare
luften i en frånskild moders hem dock på bar-
net verkar fördärfligare än den genom allsköns
disharmonier mest tryckande luft i ett för fader
och moder gemensamt hem.
–––- *–––-
Innehållsförteckning :
Augusta Wadsberg (»Ester»); af Erik Sellin. — (Med por-
trätt.) — Toffelregemente ; af Bo. — Till Erstasystrarna.
Af En svensk kvinna. — Ett hems möblering; för Idun af
E G. Folcker. IV: Salen. —Bref från en svensk delegerad
vid K. F. U. K:s världskonferens i London. (Forts.). —
En skrifvelse. — »Mödrar emellan». — Ur notisboken. —
Under oket; för Idun af Hella. — Tidsfördrif.«
TIDSFORDRIIT
Bidrag mottagas med tacksamhet
Logogryf.
Du ser mig ej, men känner mig
ändå.
Och rädd du blir, när jag dig bör-
jar slå.
Af delar sju jag sammanfogad är,
Rätt satta samman, får du allt det
här:
En, hvilkens namn vi nog alla
känna.
En nära ättling se’n utaf denna.
Hvad som till lifvets uppehälle hör,
Och hvarförutan hvarje mänska dör.
Hvad den väl kallas, som är rädd
och feg.
Hvem som med Noa uti arken steg.
En del af skeppet, som på hafvet
går.
Se’n något som ej gam och korp
försmår.
Hvad dufvan uti Noas ark väl var.
En signatur som kännes af en hvar.
I hvad få blommorna sin plats
ibland?
Hvad skall väl gossen med sitt spö
i hand?
Hvad som i Wittenberg på kyrk-
dörr’n kom.
Hvad engelsmännen tycka mycket
om.
En del af björken, som i skogen
står.
En stad hvarfrån en nyttg dryck
man får.
Ett ord, som till partiklars skara
hör.
Hvad är det man till plättar hafva
bör?
Hvad är det mången gosses hjärna
bryr?
Ett litet ting, som mångens högmod
styr.
Säg, i hvad delar Danmark deladt
är? ’
En dikt, som bör oss alla vara kär.
»Afosea».
Dubbel tiargäta.
1
2 25 10
3 26 11
4 27 28 29 12
5 30 31 32 13
6 33 34 35 36 37 141
7 38 39 40 41 42 15
I8 43 44 45 46. 47 48 49
b 18 19 20 21 22 23 24
17 1
Tag 7 a, 1 b,2 d, 5 e, 1 f, 5 g,
3 i, 3 j, 1 k, 7 n, 3 o, 8 r, 1 u,
1 ö.
Uppställ och ordna dessa i en
figur lik ofvanstående så. att i ru-
torna 1, 9 och 17 lika bokstäfver
infalla, bokstäfverna i de yttre ru-
torna, lästa i följande ordning: 1, 2,
3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 — 1, 10, 11, 12,
13, 14, 15, 16, 17— 9, 18, 19, 20,
21, 22, 23, 24, 17 bilda tre lika ord,
och lästa sålunda: 2, 25, 10 — 3,
26, 11 — 4, 27, 28, 29, 12 — 5, 30,
31, 32, 13 — 6, 33, 34, 35, 36, 37,
14 — 7, 38, 39, 40, 41, 42, 15 —
8, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 16 hvar
för sig innehålla ett begripligt ord.
Orden beteckna:
1 raden (2—10) Bestraffning.
2 » (3—11) Ihåligt.
3 » (4—12) Bibliskt namn.
4 » (5—13) Järnvägsstation i
Värmland.
5 » (6—14) Med klor.
6 » (7—15) Flod i Finland.
7 » (8—16) Svart individ.
E. O. N.
Kvadratuppgift.
3 6
Orden beteckna:
1, 2, 3, 4 = Mansnamn,
5, 4, 6, 7 = Stad i södra Europa,
8, 9, 1, 5 = Naturfenomen.
Är lösningen funnen, bilda de nio
bokstäfverna tillsammantagna, rätt
ordnade, namnet på ett berg i Eu-
ropa.
Moster Lisa.
Charad.
Mitt andra man finner hos fattiga,
rika,
1 tusende mönster — ibland de an-
tika.
Ja, mången det pryder med duka-
gångsnår,
Och grannare blir det ju år efter år.
Mitt första beredes af silke och ull,
Och ofta det lyser som riktigt »lull
lull».
Man ser det i bundtar så stora och
tunga ;
Att äga det önska båd’ gamla och
unga.
Mitt hela jämnt funnits i allmogens
hus,
Fast modet nu kommit så riktigt
»burdus»
Att fruarna fina,
Med döttrarna sina,
Detsamma ska’ sköta på tillbörligt
sätt
Och sira mitt första så smakfullt
och nätt.
Moster Emma.
Förvandlingsgåta.
Hand, arm, mina, skalm, aster,
lår, talk.
Hvart och ett af ofvanstående sju
ord förvandlas till ett nytt ord ge-
nom att en bokstaf utbytes mot en
annan. De bortfallande bokstäfver-
na bilda namnet på ett land och
de deras plats intagande en stads
namn. 6—g.
Lösningar.
Logoyryfen : Stormhake : rek, kort, te,
make, ark, ho, eko, stek, hare, Amos,
Mars, torsk, Amor, so, komet, harts, skrot,
mes, mark, hat, Kosa, Tora, Tea, ros,
aster, rost, ras, kam, rot, stake, moster.
Kvadratgåtan: Stad, tOTr, alla, drag.
Omkastningsproblemet : Spanien—Amerika:
1) Scbumla, 2) pilgrim, 3) ansikte, 4) njut-
bar, 5) Iravadi, 6’ estetik, 7) nejlika.
Amfilcopen: Sköld, köld, köl, öl, ö.
Förvandlingsgåtan: Nansen: Norrköping,
Atlanten, Nikodemus, Sulitelma, enbärsöl,
Nikander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
