Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 15 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 2ü3
Vårt konungapars sommarhvila. Konun-
gen och drottningen jämte uppvaktningar läm-
nade i måndags afton klockan 8,35 med extra
bantåg hufvudstaden. "Vid Laxå station delades
tåget, då konungen fortsatte färden till Göteborg
och drottningen tili Norge.
#
Utmärkelse åt kvinna. Öfverlärarinnan
vid Tekniska skolan i Stockholm Eleonora Wil-
helmina Amalia Brandt har i anseende till sin
långvariga, nitiska och förtjänstfulla verksamhet
vid nämnda skola tilldelats medaljen i guld af
femte storleken med inskrift »Illis quorum me-
ruere labores» att i högblått band med gula kan-
ter bäras på bröstet. Idun skall redan i nästa
vecka ha nöjet meddela fröken Brandts porträtt
och en skildring af hennes förtjänstfulla lifs-
gärning.
I sitt SO:e år ingick i tisdags förra opera-
sångerskan fröken Wilhelmina Fundin, bosatt här
i hufvudstaden, och hvars namn oförgätligt är
förbundet med minnet af vår första lyriska scens
största glansperiod, med andra ord af Jenny Linds
dagalr. Fröken Fundin, som vid Operan utfört
en mängd större partier: Adalgisa (vid Jenny
Linds sida som Norma), Nattens drottning, Anna
i »IIvita frun», Isabella i »Robert», Katarina i
»Kronjuvelerna», Leonora i »Stradella» m. fl.,
afträdde redan 1873, som lady Pamela i »Fra
Diavolo», från den scen, där hon i 40 år med
heder fyllt sin plats. Äfven till denna lifsbild
hoppas vi snarast utförligare få återkomma.
Kristina Nilsson döptes här om dagen på
Gårdsby af biskop Lindström, d. v. s. det var
den lilla Kristina Nilsson, en brorsonsdotter till
den världsberömda sångerskan och dotter till
häradshöfding Johannes Nilsson och hans maka,
f. Schänder. Grefvinnan Casa-Miranda stod fadder
’ åt den lilla.
–––- *–––-
“Familjemeddelanden“.
Under rubriken »Familjemeddelanden» ha vi
anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an-
nonsbilaga för s. k. legala annonser och för demfast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
annars beräknade annonspris, eller för födelse-,
förlofnings- och vigselannons kr. 1: 50
samt för dödsannons inom ram kr. 5: —
ett pris som måste betraktas som synnerligen mode-
rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga
storlek och den jämna och utbredda spridning till-
kännayifvandet därigenom erhåller.
Redaktionen af Idun.
–––- *–––-
Under oket.
För Idun af Hella.
K
on satt med händerna slappt nedsjunkna i
knäet och stirrade framför sig i den af en
enda lampa upplysta salongen. Plötsligt spratt
hon till vid den tunna skarpa klangen från pen-
dylen borta på spegelbordet. Hon räknade klock-
slagen, ty hon kunde i dunklet icke se urtaflan.
Elfva! Hon lade med en suck af trötthet ihop
det framför henne på bordet liggande handar-
bete, hvarmed hon under aftonens lopp då och
då gjort ett försök att sysselsätta sig. Men de
styng hon i kväll tagit därpå, kunde lätt räknas.
Hon reste sig och började gå fram och tillbaka
på det mattbelagda golfvet. Slutligen kastade
hon sig ned i den i ett hörn af rummet stående
gungstolen. Hon tillslöt ögonen och stödde huf-
vudet tungt mot konsolatören, under det hon i
ett nervöst oroligt tempo trampade stolens medar.
Klockan slog toll Hon rätade på sig och trädde
långsamt fram i lampskenet. Hon måste väl gå
till sängs, fastän det var ändå olidligare att ligga
och kasta sig af och an i sängen och vänta,
vänta — men det skulle endast reta honom, att
finna henne uppe, då han kom hem. Hon stod
med mörk uppsyn och smärtsamt hopknäppta
händer, utan att blifva färdig med att sätta i
verket beslutet att släcka lampan och gå och
lägga sig. Huru förgrämdt var icke uttrycket i
IDUN
detta bleka anlete, huru trött var icke hållnin-
gen på detta ännu ungdomliga hufvud, som förr
burits så käckt och stolt1
Slutligen släckte hon lampan och gick in i säng-
kammaren. Det var varmt därinne. Hon tyckte
sig redan i inbillningen känna den motbjudande
blandning af tobaksdoft och punschångor, som
hennes man brukade medföra, och gick bort och
öppnade fönstret och lät sin heta panna svalkas
af den friska nattluften. Då rummet blifvit af-
kyldt, stängde hon fönstret och började långsamt
kläda af sig.
Då hon lagt sig, föllo hennes ögon på de på
nattduksbordet liggande bönböckerna. Hon sköt
dem åt sidan. I afton förmådde hon icke att
läsa, och hon mindes icke den dag hon kunnat
läsa sitt hjärta till ro.
Hon släckte ljuset och stirrade med heta ögon
ut i mörkret.
Första gryningen till den kulna marsmorgonen
fann henne ånyo uppe.
Icke en blund hade under natten kommit i
hennes ögon. Då mannen ett par timmar efter
midnatt hemkommit, hade hon låtsat sofva; se-
dan hade hon legat stilla och orörlig, bunden af
en oklar och obehöflig fruktan att störa stillhe-
ten. Men slutligen blef henne oron öfvermäktig,
ressortmadrassen och de mjuka hufvudkuddarne,
som gåfvo vika för minsta rörelse, skänkte in-
gen hvila, luften kändes kvalmig, och hon steg
upp, klädde sig tyst och smög sig ut i angrän-
sande rum. Hon drog ett par befriande andetag.
Kylan i våningen föreföll henne behaglig och ve-
derkvickande ; men efter en stund blef den henne
dock för skarp. Hon svepte en sjal omkring sig
och vandrade fram och tillbaka genom rummen,
medan hon försökte bringa sina grubblerier till
klarhet.
Ett hade hon åtminstone fått klart för sig,
nämligen att hon icke längre ville underkasta
sig detta lif. Hon hade icke längre den minsta
förhoppning om att det skulle kunna gestalta
sig till något bättre. Hemmets lycka var sköflad.
Hvarför skulle hon då längre prisgifva sig åt oro
och förödmjukelse. Hennes gosse skulle fara
bättre af att växa upp, utan att behöfva hafva
faderns oordentliga lefverne för ögonen. Och
hon själf skulle, om hon sluppe undan den mo-
raliska förnedring, hvarunder hon lefde, blifva
en mera värdig människa, en bättre uppfostrarin-
na för sin son. Hon kände det nu icke allenast
såsom sin rätt, utan äfven såsom sin plikt att
undandraga sig ett äktenskap, som hon fann de-
praverande, och för sig och sitt barn söka en re-
nare luft att lefva i, än hvad detta hem erbjöd
dem.
Efter en stunds orolig vandring satte hon sig
på en soffa. Det låg något af lugnet efter ett
fattadt beslut lägradt öfver hennes panna och
kring den tätt slutna munnen, när hon nu, med
sina i knäet hvilande, hårdt sammanknäppta hän-
der stirrade ut i den gråa gryningen, medan
tafla efter tafla från hennes äktenskapliga lif
framträdde för hennes inre syn.
Hon såg sig själf, den unga, hängifna brud,
hvilken efter en kort förlofning, barnslig och
oerfaren, i blindt förtroende till framtiden och
lyckan, drog in i sin, i själfva verket for henne
så godt som okände, makes hus. En kort tid af
lycka och berusning. Därefter följde för henne
ett långsamt uppvaknande, hvarunder hon såg
sin make, vacklande mellan kärleken till henne
och till gamla vanors lockelser, småningom allt
mera dragas in under de senares välde. Så fram-
trädde en tafla i starkt kontrasterande, slitande
färger: en ung hustru, som med mellanstunder
af ljusa förhoppningar om moderslycka, med en
växande förfäran i hjärtat ser sin lycka som
maka allt mera hotad. — Vidare såg hon en ung
moder, som med brutna krafter under långa må-
nader var bunden vid hvilstolen. Oftast satt
hon där, lämnad åt sig själf. De stunder, maken
ägnade henne, voro blott korta, och hans vänlig-
het och flyktiga smekningar förmådde icke
förtaga den bittra bottensats af malört, hvarmed
modersglädjens ljufva dryck blifvit bemängd ge-
nom känslan af att vara en icke längre älskad
och tilldragande hustru. Sedan kom en tid, då
de återvunna krafterna tilläto henne att med
febril ifver taga del i det sällskapslif, hvilket allt
mera fängslat honom. Hon hoppades att genom
att söka gå upp i det lif, han förde, draga honom
till sig. Men långt ifrån att hon kände sig mindre
försummad, blef hennes kval endast ännu mera
stegradt. Hon plågades af att se hans älskvärd-
het och glädtighet växa i kapp med förbruknin-
gen af drufvans safter, och hon kände sig djupt
sårad af de frivolt kurtisanta manér, han antog
gentemot andra kvinnor. — — Så följde taflor
i allt mörkare kolorit, där svartsjuka och en för-
smådd kärlek utgjorde hufvudmotiven. Därefter
började färgerna gå nästan endast i grått. Den
för hårdt spända strängen i bågen började slapp-
na. Hon blef likgiltig, drog sig undan sällskaps-
lifvet af motvilja för att exponera den förödmju-
kelse, hvaraf hon led i känslan af den försum-
made makans gränslöst skefva ställning.
Och nu? Den unga kvinnan strök sig med
handen öfver pannan. Ja nu var hon kommen
till den punkt, att hennes kärlek var död. Han
var för henne blott den vigde maken, hennes
barns fader, och hon endast törstade efter be-
frielse ur förhållanden, som syntes henne allt
mera förnedrande, att undandraga sig förpliktel-
ser, som blifvit henne motbjudande. Det gällde
för henne ingenting mindre än att rädda från un-
dergång det af sin personlighet, som hon, för
människan höll väsentligast och högst. Det gäll-
de att få föra ett värdigt lif, helt olika det, hon
som en rucklares hustru måste föra.
Upproret i hennes själ började lägga sig, allt
efter som beslutet att skiljas från mannen fram-
trädde klarare och bestämdare. Den fysiska
tröttheten lät förnimma sig, och under intrycket
af det lugn, som följer efter att hafva kommit
till ett fast och orubbligt beslut, gaf hon vika
för tröttheten, lutade sig tillbaka i soffhörnet
och insomnade genast.
Hon hade sofvit ett par timmar, då ett plöts-
ligt buller från gatan kom henne att spritta upp
ur sömnen. Hon satte sig med ens upprätt och
undrade för ett ögonblick, huru det kom sig att
hon sofvit här. Men hennes tankar reddes strax.
Det var ljus dager, och hon hörde att morgon-
sysslorna var i full gång. Klockan i angränsande
rum slog i detsamma nio. Den unga kvinnan
reste sig; hon erfor en stark känsla af obehag
öfver att städerskan, som naturligtvis sett henne
ligga här och sofva, säkerligen däruti funnit en
anledning till undran och prat. Lemmarne kän-
des tunga och domnade, och hon kände sig i
hög grad kuslig såväl till kropp som själ.
Det fasta, orubbliga beslut, hvartill hon kom-
mit, innan hon inslumrat, stod plötsligt för hen-
ne. Men det föreföll henne nu vida mindre lätt
att utföra, och af den dofva ångesten i sitt hjärta
förstod hon, att hon skulle behöfva utstå ännu
flere strider med plikten och sig själf, innan hon
skulle ha mod att utföra detta beslut.
Hon stod en lång stund försjunken i tankar,
men småningom fingo hennes slappa drag en
bestämdare prägel, och hennes ögon fingo ett ut-
tryck af stränghet och fast viljestyrka. Ja, hon
skulle icke längre uthärda detta lif, hon skulle
resa sig däremot, nu medan det ännu var tid,
innan hennes ande blifvit förslöad, hennes kraft
tillintetgjord.
En munter barnröst trängde i detsamma till
hennes öron. Hon kastade af sig den stora sjä-
len och skyndade in i barnkammaren till sin
lille gosse. Han satt på golfvet och roade sig
med sina brädlappar, men vid hennes inträde
stultade han med osäkra små barnasteg genast
emot henne och ropade i belåten ton: mamma!
mamma !
Hon lyfte upp den lille, slöt honom med ovan-
lig häftighet intill sig och kysste honom.
»Lille Ivan, mitt söta lilla barn, du tycker rik-
tigt mycket om din mamma, tror jag?» Hon
tryckte sin bleka kind mot hans rosiga och fyl-
liga anlete med en känsla af mildt välhehag.
Men lille Ivan, som från sin mammas arm
fått en öfverblick af gatan, fick i ett nu upp-
märksamheten riktad på en förbigående herre
och ropade med samma förtjusta röst som nyss
sitt mamma, mamma i — »Pappa! Pappa!»
Pappa sof ännu alltjämt i godan ro, det visste
den unga modern, men hon betogs af en djup
förstämning, då hon hörde, huru den lille omed-
vetet i sina tankar liksom skipat rättvisa mellan
sina föräldrar. Hon hade tyckt sig hafva rätt
till lejonparten af gossens ömhet.
Hon suckade, i det hon satte sig ned. Så skulle
det naturligtvis komma att blifva. Gossen måste
dela på sina känslor mellan dem båda. Och
äfven om fadern var helt ljum i sina känslor
för detta barn — åtminstone jämfördt med hvad
hon, modern, kände för det —, så måste hon
medgifva honom rätt till anpart i barnets hjärta,
till talan vid dess uppfostran.
Den lille gossen gled ned från moderns knä
för att återvända till sina brädlappar, ty han slöt
instinktmessigt af den tankfulla uppsyn hon i
en hast fått, att detta skulle blifva nöjsammare.
Och modern ägnade honom icke längre någon
uppmärksamhet, ty den lilla scenen hade i all
sin obetydlighet bringat ett af ämnena till fram-
tidens svåraste konflikter i skarp belysning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
