Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 22 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22(5
IDUN 1898
Den ej kan bygga sitt eget hus,
Hvad stort han bygger går ock i grus,
Björnstjerne Björnson.
niska skolan — meddelades nämliven då i 1879 för att i Hamburgs .Allgemeine Ge-
niska skolan — meddelades nämligen då i
konstakademien. Under nämnda tid syss-
lade fröken Brandt äfven med andra göro-
mål. Hon arbetade som xylograf och biträd-
de därvid bl. a. d. v. jägmästaren, n. m.
landshöfdingen Björkman och aflidne pro-
fessor Eric Edlund. Denna verksamhet må-
ste hon dock, tillfölje af sin långsynthet,
uppgifva, då den förskaffade henne en kon-
tinuerlig hufvudvärk.
Med 1864 började Amelie Brandt sin
egentliga undervisning i den skola, där bon
till slut skulle få sin hufvudsakliga verk-
samhet. Slöjdskolan i Stockholm införde
detta år ett nytt ämne, tillverkning af papp-
arbeten, och fröken Brandt förordnades till
öfverlärarinna däri, efter att hafva, vid
Norrköpings litografiska anstalt, inhämtat
metoderna därför. Detta ämne, som nu
väl kan anses vara skäligen antikveradt,
och som äfven försvann vid skolans omor-
ganisation, var då mycket populärt. Man
gjorde stora vaser och skrin af papp, af-
sedda såsom prydnadspjeser, och i lands-
orten lära äfven dylika arbeten, tillverkade
af forna elever, verkligen funnit afnämare
hos juvelerarne. En annan, mera anspråks-
lös men äfven mera nyttig tillämpning af
detta läroämne var förfärdigandet af apo-
teksaskar; och i ett par af Stockholms folk-
skolor lämnade fröken Brandt gratislektio-
ner i tillverkandet af solida pappfigurer så-
som åskådningsmedel för den geometriska
undervisningen. Äfven verkade fröken Brandt
samtidigt såsom underlärarinna i klotsteek-
ning i Slöjdskolan samt hade fullt upp att
göra med privatlektioner, men hennes huf-
vudverksamhet var dock såsom lärarinna i
Åhlinska skolan, där hon då hade 16 — 18
timmars undervisning i veckan, och hvilken
skola hon ännu i dag — fastän med be-
tydligt reducerad undervisningsskyldighet
— tillhör.
Da Slöjdskolan år 1879 omorganiserades
såsom Tekniska skolan i Stockholm, fick
Amelie Brandt erbjudande att blifva den
första afdelningsföreståndarinnan i dess
kvinnliga afdelning. Skolan hade visser-
ligen redan, sedan länge tillbaka, haft två
hufvudafdelningar : en manlig och en kvinn-
lig, men mellan skolans föreståndare och
de olika skolafdelningarna fanns ingen för-
medlande länk. Detta undergick nu en för-
ändring, i det skolan vid sin reorganisa-
tion fick fyra (numera fem) skolafdelningar,
och af dessa fingo alla, utom den tekniska
afton- och söndagsskolan, sin särskilda af-
delningsföreståndare. Hon ville dock icke,
till en början, åtaga sig denna befattning,
lika litet som den henne samtidigt erbjud-
na befattningen såsom öfverlärarinna i kon-
struktionsritning, och på ett förnyadt erbju-
dande, denna gång i särskild skrifvelse från
skolstyrelsen, som hon fick mottaga under
sin utrikes resa samma år, svarade hon
äfven nej. Men vid sin återkomst på hö-
sten antog hon båda befattningarna, hvilka
hon med oförminskadt nit och skicklighet
än i dag utöfvar.
Nämnas bör att fröken Brandt af egna
medel företagit tvänne utländska studiere-
sor, den första — såsom ofvan sades —
werbeschule» taga reda på den då nya Stuhl-
mannska metoden för teckningsundervisnin-
gen, hvilken man nu skulle införa i vårt
land. Det var närmast med afseende på
sin befattning i Åhlinska skolan, som hon
företog denna resa,. men då tanken på att
lyssna till Tekniska skolans kallelse hos
henne började mogna, auskulterade hon äf-
ven i konstruktionsritningsundervisningen
vid de tyska skolorna samt rättade sina
öfriga studier efter detta ändamål.
Ar 1886 företog Amelie Brandt ytterli-
gare en resa till Berlin, södra Tyskland och
Schweiz. I Berlin gällde hennes besök huf-
vudsakligen Gewerbemuseum, där hon nu
som direktör återfann D:r Jessen, som 1879
var ledare för Hamburgs Gewerbeschule.
Vid sina studier här sysselsatte hon sig
företrädesvis med konstindustriel fackteck-
ning, det nya ämne, som under den så i
förtid, och på ett så sorgligt sätt, bortgång-
ne Hugo Hörlins ledning blifvit infördt vid
Tekniska skolan. Vidare studier idkades
med stor fördel i München, och om Schweiz
än icke hade så mycket att erbjuda, fästa-
des dock hennes uppmärksamhet därpå, att
elementar- och flickskolor där bestodo sig
med särskilda ritsalar: något för vårt land
mindre vanligt.
Om äfven Amelie Brandt, såsom ställd
pa en helt annan post, icke kunnat taga
någon mera djupt ingripande del i den stor-
artade utveckling, hvaraf Tekniska skolan
i Stockholm — särskildt under dess nuva-
rande nitiske och framsynte rektors ledning
visat sig mäktig, så har hon på ett an-
nat fält gjort en betydlig insats i vårt lands
kulturlif. De allra flesta af teckningslära-
rinnorna vid våra läroverk hafva af henne
fått sin första handledning. För såväl dem
som för alla andra unga kvinnor, hvilka
åtnjutit hennes undervisning, har hon all-
tid varit en utmärkt lärarinna, som städse
visat sig äga stor skicklighet och samvets-
grannhet. Såsom afdelningsföreståndarinna
för Tekniska skolans kvinnliga afdelning är
hon mellanhand mellan rektor och lärjungar.
En dylik plats fordrar en sällspordt fin takt,
ett lagom, som Amelie Brandt aldrig svikit.
Otaliga äro de unga kvinnor, hvilka under
sin skoltid haft henne till en aldrig trött-
nande moderlig vän. Och vi, som en längre
eller kortare tid samarbetat med henne, vi
känna fullväl det nit, den aldrig svikande
plikttrohet, hvarmed hon städse fyllt sina
åligganden; en ifver att aldrig gifva för
litet, men mången gång mycket mera, än
hvad af henne kan begäras, af sin tid och
af goda råd samt af moderlig omvårdnad
om sin unga skara.
J. A. Bergstedt.
Hvad rätt du gjort och icke har glömt bort,
förvandlar sig till orätt inom kort,
mon ångrad skuld, som lefver i ditt minne,
förvandlar sig till dygd i renadt sinne.
Maria von Ebner Eschenbach.
j\(är rosorna blomma...
^sTär rosorna blomma så hvita och skära,
7 ’ är lyckan nära.
Hon binder af rosor i solskenets glans
sin doftande krans.
Bland rosor hon 1er sitt ljufvaste löje
i lust och nöje,
den finns, hennes ljusaste rikedom,
bland rosenblom.
Så sök henne då i solskensstunden
bland rosor i lunden —
så sök henne, förr’n hon har flytt sin kos,
och vissnat, din ros!
Adi.
I sekelslutet.
Några tankar och reflexioner af E. V. A.
Ijet är redan någon tid, sedan Iduns redaktion
mottog följande uppsats från dess anonyma
författare. Vi funno de synpunkter, som där ut-
vecklades, i många afseenden så behjärtans-
värda och talangfullt motiverade, att vi ingalunda
kände oss hågade att alldeles undertrycka dem.
Däremot kunde vi ej undgå att reservera oss mot
en viss ensidighet och skärpa i framställningen,
likasom vi funno den i öfrigt förtjänstfulla for-
men genom sin bredd kanske något för tung för
Idun. Vi gjorde ock i denna riktning genom
vår »breflåda» en hemställan till förf. och före-
slogo här och hvar några mildrande ändringar
liksom möjligen det rika ämnets uppdelande i
smärre artiklar. Härpå svarade den ärade in-
sändaren :
»Till Iduns Bedaktör!
Edert svar till E. V. A. i Iduns breflåda tyckes
komma . att röna de goda rådens vanliga öde: de
följas icke —- åtminstone ej gärna. På samma
gång jag erkänner, att ni harfullkomligt rätt i edra
anmärkningar öfver uppsatsen, måste jag dock till-
stå, att jag är bra ohågad att ytterligare »taga
itu» med den, dels medan jag för tillfället ej kan
ägna den något ihållande intresse, dels, ochförnäm-
ligast, emedan min tid är strängt upptagen.
Jag har berört en mängd frågor, hvilka förvisso
kunnat lämna stoff till flere själfständiga upp-
satser. Min afsikt var emellertid blott att slå ned
på en del förvändheter och jag valde en titel som
medgaf frihet att mer eller mindre grundligt be-
handla dem, och en titel som icke innebar något bin-
dande. Måhända borde jag betonat att tankarne
och reflexionerna endast göra anspråk på att vara
»spridda». Jag önskade gärna, att ni toge upp-
satsen sadan den är — äfven om ni anser eder be-
höfva göra vissa reservationer.
Högaktningsfullt
E. V. A.
Ja väl, hvarför ickei Vi vilja nu verkligen
tillmötesgå förf:s önskan och taga uppsatsen »så-
dan den är». Våra läsarinnor må då ock god-
hetsfullt göra detsamma! Vår reservation ligger
uttryckt i denna lilla »förhistoria», liksom ock
vårt erkännande af det myckna goda,-som finnes
att begrunda i E. V. A:s framställning. En rik
erfarenhet och ett bildadt hjärtelag tala dock så
otvätydigt genom densamma, att helt visst ingen
skall ångra att hafva tagit del af dess innehåll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
