Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 22 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 227
1898
I bland de väldiga kulturinsatser, som
gjorts under det nittonde århundradet, utgör
kvinnoemancipationen onekligen en af de
märkligaste. Den stigande aktningen för
människovärdet banade väg för denna fri-
görelse, och den under vårt århundrade oer-
hördt utvecklade storindustrien, hvilken kring-
skar och gjorde inskränkningar på de om-
råden och verksamhetsfält, som af ålder
varit kvinnans, nödvändiggjorde ett tillmötes-
gående i krafvet på befrielse från de in-
skränkningar i kvinnans mänskliga rättig-
heter, som hon genom lag och sed hittills
varit underkastad. Och, i sanning, då vi
betänka, att de resultat, som vunnits, äro
frukterna af företrädesvis ett enda århund-
rades arbete, så måste det erkännas, att en
massa för kvinnans utveckling och verksam-
het hämmande skrankor fallit och att de ut-
vecklings- och arbetsfält, hon steg för steg
vunnit, hafva varit betydande och vidsträckta.
Den lika arfsrätten med mannnen, rätten
att blifva myndig och, slutligen, den lika
myndighetsåldern för kvinna som man bé-
teckna de viktigare milstolparne på denna
frigörelsens bana i vårt land.
Det finnes land, hvarest man nått större
praktiska resultat af kvinnorörelsen än hos
oss; men vårt lands kvinnoemancipation har
utförts med sans och måtta och under min-
dre stötande former och missriktningar än
i månget annat lan’d, och detta lämnar ett
godt hopp om framgång för vinnande af de
berättigade sträfvanden och önskningsmål,
som ännu förefinnas. Tydliga tecken till
en inträdande reaktion hafva dock nu under
det nittonde seklets sista årtionde gifvit sig
tillkänna; en reaktion, som jag skulle vilja
tro vara mera konstlad än verklig och egent-
ligen blott produkten af en sensualistisk skön-
litteratur. Men det har dock inträdt en stag-
nation i kvinnorörelsen, ett slags paus, un-
der hvilken det förefaller mig, som visade
sig medaljens frånsida i en dager så ogynn-
sam som aldrig förut. Och fastän jag i
det stora hela ser denna viktiga rörelse i
optimistens ljus, så finns det dock ögonblick,
då jag frågar mig själf, om våra dagars
unga kvinnor i karaktärens ädelhet och sjä-
lens förfining hunnit ett fjät före sina mor-
mödrar och dessas mödrar. Den nyligen
hållna kvinnokonferensen lämnade visserligen
en vacker exposé såväl af kvinnogärning
som kvinnolater. Värdighet, sans och mo-
deration voro drag, som genomgående präg-
lade denna kvinnoförsamling. Men den unga
kvinnan, hon, som företrädesvis fått tillgodo-
göra sig frukterna af kvinnorörelsens sträf-
vanden, hon, som fått vandra de bäst ba-
nade vägarna, var emellertid anmärknings-
värdt fåtaligt representerad i denna samling.
De äldre kvinnornas antal var mera talrikt;
men hufvudbeståndsdelen, den beståndsdel
som gaf konferensen dess färg, tillhörde
medelåldern. Det var emellertid våra yngre
kvinnor, särskildt de unga flickorna, hvilka
de nyss omnämnda betänkligheterna egent-
ligen gällde. Ty huru gärna jag än önskade
dela de stora och glädjande förväntningar
en Anna Sandström och flere med henne
uttalade öfver kvinnosakens betydelse för
kultur och framåtskridande, mig synas saker
och ting icke så lofvande. Mig synes det,
som om värdighet, sans och moderation
äro sällsynta egenskaper hos vår tids unga
kvinna, framtidstankarnas bärarinna. Mig
synes det, som hade vårt sista årtionde fo-
strat en skara kvinnor med kultiverade, för
att icke säga öfverkultiverade känslor och
kalla hjärtan, kvinnor, hos hvilka matt plikt-
känsla, slapphet i uppfattning af blods- och
familjebandens helgd, oförmåga till försakelse
och uppoffring nära nog kunna sägas vara
kännetecknande drag. Och man vet sig
mången gång knappast hvarken ut eller in
i detta fin-du-siècle-riktningens kaotiska virr-
varr af meningar, påståenden och idéer. På
samma gång ett rop på frihet och ett för-
nekande af frihet, ett skriande på plats
för utvecklande af den egna individualiteten
och ett fullständigt åsidosättande af nödig
hänsyn till en svagare naturs lika rätt. De
mest oförenliga motsatser mellan fordringar
och ansvarskänsla, mellan anspråk och plik-
ter. Ihåliga fraser om tolerans och fri-
sinne, som föras på tuDgan, men hvilka äro
parade med en gränslös ofördragsamhet.
En hel arsenal af paroller och slagord, hvilka
kunna väcka både löje och leda. Det for-
dras i sanning en mycket god vilja för att
kunna tro, att vi i kvinnoväg gjort ett ut-
byte af något förvisso mycket ofullkomligt
af högre slag mot ett fullkomligare af lägre!
Händer det ibland, att man hos en eller
annan ung kvinna skulle på allvar vilja
försöka att sätta sig in i en lifsuppfattning,
som — ehuru vida skild från ens egen —
man dock tror vara verklig och lefvande,
så kan en person med omoderna förvänt-
Dingar på beständighet och konsekvens få
höra så olika meningar i dag och i mor-
gon, bevittna så täta och plötsliga »omstöp-
ningar» i åsikter och öfvertygelser, att hon
med sin brist på smidighet däri ser ett
bevis på karaktärslöshet och godtycke. Hon
kan möjligen fatta, att en revolution i öfver-
tygelse och lifsuppfattning kan inträffa; men
hon kan icke fatta, att en sådan omstört-
ning kan genomgås, utan att det skall upp-
stå en viss svårighet att återvinna andlig
jämnvikt; hon kan icke fatta, att den kan
försiggå, utan att efterlämna ett betänkligen
rubbadt själfförtroende. Detta är en ibland
de många gåtor, man ställes inför, om man
vill söka kärnan bakom skalet.
Men detta — kan man möjligen tycka
.— bör icke sammanblandas med kvinno-
rörelsen. Det är1 fel, som bero af tidsandan
och de gängse naturalistiska och sensuali-
tiska lifsåskådningarna, och de berörda miss-
riktningarna äro gemensamma för båda kö-
nen. Må så vara! Men man har nu en
gång vant sig att i sedligt hänseende be-
gagna en högre måttstock för kvinna än
för man — detta innebär ju egentligen
något för oss kvinnor smickrande — och
då måste man beklaga, att vår tids unga
kvinnor, på hvilka man borde vara berättigad
att ställa högre anspråk än på föregående
tiders, icke visa sig bättre intellektuelt ru-
stade mot alla andefattiga teorier, icke mera
moraliskt stålsatta mot hvarjehanda upp-
fattningar och läror af så betänklig sedlig
halt. Och vill man vara rättvis, tror jag,
att man måste medgifva, att dessa vår tids
läror, böjelser och later verkat mera depra-
verande på kvinnan än på mannen. De unga
männen äro bättre disciplinerade och fram-
häfva sig mera sällan med den oförsynthet
och det själfförtroende, som icke äro allt för
ovanliga hos de moderna unga nutidskvin-
norna. Mannen har ju af gammalt förbe-
hållit sig åtskilliga friheter i moraliskt af-
seende. Ofta stöter han äfven mycket all-
varsamt konvenansens fordringar för hufvu-
det. Vanligen är han dock nöjd, om han
blott känner sig fri från tvång och konsi-
derationer, och bryr sig då alls inte om att
ondgöras öfver »gammalmodiga åsikter och
trångbröstade uppfattningar». Men en ung
flicka, som funnit konvenansens skrankor
för trånga — och onekligen äro de för
henne betydligt trängre än för mannen —
stoltserar gärna öfver sin frihet från fördo-
mar, eller hvad hon anser som sådana, och
gör anspråk på att äga vida vyer, på att
vara »frigjord» och modern. Och oftast
är hon intet annat än en eftergifven slaf
under det egna jagets nycker, påhitt och
fordringar. Och just emedan det är och
förblir kvinnan, som ger prägeln åt um-
gängessättet och »tonen», är det ändå be-
klagligare att se henne »slå öfver», än hvad
det är att se mannen göra det.
Men vare sig hos man eller kvinna, ver-
kar den gängse fin-du-siècle hallstämpeln syn-
nerligen motbjudande på mig. Och sällan
har något synts mig så välbehöfligt, vara
ett så verkligt ord i sinom tid, som då frö-
ken Mathilda Roos i sin roman »Skepp som
förgås i stormen» i ädel harm, jag skulle
nästan vilja säga med manligt mod, riktade
sin lans, ingalunda såsom våra kritiker —-
som det syntes mig, ganska orättvist och kort-
synt — ville påstå uteslutande mot fröken
Ellen Keys bok, utan mot hela fin-du-siè-
cle-uppfattningen. Hur lyckades hon icke
på kornet träffa de moderna sofismerna
och paradoxerna, den moderna slangen, hela
den pretentiösa, men i själfva verket så
flacka jargonen. Det är dekadansen hon
velat träffa in i hjärteroten, och hon har
lyckats. Hon har låtit den framträda så-
väl i dess mera menlösa och förtäckta form
som i dess vederstyggligaste, den motbju-
dande tragedi, för hvilken Wejerlingdramat
i det verkliga lifvet gång på gång fått tjäna
som föredöme. Det sköna har onekligen
fått träda tillbaka för det sanna och det
goda, då fröken Roos — en andra Fredrika
Bremer — i denna sin bok låtit konsten
tjäna som medel för vinnande af människo-
vänliga och sociala syften. Säkerligen upp-
fattade fröken Roos till fullo det offer hen-
nes. konst fick bringa, säkerligen insåg hon,
att en roman sådan som »Skepp som för-
gås i stormen» hvarken kommer att förstås
eller läsas, då de tidslyten och de missför-
hållanden, mot hvilka hon riktade sitt an-
fall, ramlat eller afnötts. Och måhända är
den stund, då många af de förskämda, mo-
derna idéerna och åsikterna måste vika,
ieke synnerligen aflägsen, ty ligger det icke
i närvarande tidsriktning något så osundt,
öfverdrifvet och måttlöst, att det borgar för
att den skall blifva hastigt öfvergående?
Och hvad litteraturen beträffar — den
litteratur, som, låt vara, i ett än så estetiskt
raffineradt omhölje, offrar åt en förskämd
smak genom förhärligande afotyglad lidelse, af
frivol njutningslystnad, framkallar den dock
icke öfvermättnad? Blir den icke i längden
osmältbar? — Äfven om dessa åsikter för-
fäktas af så spirituella pennor som — för
att hålla oss till kvinnliga författare — en
fru Mailings och en fru Marholms? Inom
vår litteratur härskar, förutom en formlig
kult för känslan, en utpräglad förkärlek, för
att icke säga vurm, för medicinska och
psykologiska ämnen. Att detta senare ännu
måste innebära en stor lockelse för våra
författare, kan en hvar förstå ; men det före-
faller mig ofta, som om denna smak hölle
på att urarta, som bjödes man mången gång
på en psykologi så sökt, att den närmar
sig gränsen till psykonosologi. • (Forts.)
-—■—❖––– -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
