Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 29 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 ID U N 1898
Är du lycklig, väl, så gläd dig
At din lycka med en hvar,
Och ju mer du delar med dig,
Desto mera har du kvar.
Räck oss handen, vägra ingen,
Låt hvar glädje, som du njöt,
Flyga genom brödraringen
Liksom en elektrisk stöt.
Esaias Tegnér.
strålades af all den kärlek och glädje, alla
de ljusa förhoppningar, hvarmed ett ungt,
lyckligt föräldrapar i ett förmöget och kom-
fortabelt hem i den soliga södern kunde
hälsa sin förstfödda, tills en häftig feber-
sjukdom bragte deras 18 månader gamla
dotter till dödens rand och föräldrarne nära
förtviflan, för att efter någon tid lämna
henne tillbaka åt dem —• beröfvad .syn och
hörsel.
»När jag uppvaknade och fann, att allt
var mörkt och tyst, trodde jag antagligen,
att det ännu var natt, och jag måste ha
undrat, hvarför dagen dröjde så länge med
sin ankomst. Men steg för steg vande jag
mig vid tystnaden och mörkret, och slut-
ligen glömde jag, att det någonsin varit
ljust. Jag glömde nästan allt: en enda
sak stod kvar i mitt minne, det var min
mors ömma kärlek. Då jag ej hörde nå-
got ljud, tystnade min barnastämma snart.»
Tills den lilla vid sju års ålder fick sin
lärarinna, framlefde hon sin glädjelösa till-
varo i okunnighet, en tid, om hvilken hon
själf senare skrifvit: »Jag tror icke jag
ofta smålog, innan min lärarinna kom till
mig och lärde mig, huru full världen är af
sköna, underbara ting, och allt sedan dess
har mitt hjärta varit till brädden fyldt af
kärlek och glädje.»
Aldrig glömmer hon den kväll, hon så
lefvande skildrat, då miss Sullivan i säll-
skap med modern anlände från järnvägs-
stationen och i sina armar slöt den skygga,
lilla flickan, som undrande stod vid porten
och som i detta ögonblick säger sig ha
känt, »att den främmande damens kärlek
skulle göra hennes lif ljuft och godt och
lyckligt. »
Morgonen därpå begynte arbetet att brin-
ga den fängslade anden budskap från den
värld, hvari den var en främling.
Detta arbete var icke ett famlande på
måfå. Om än ett vidt rum lämnats öppet
för afpassning efter Helens individuella an-
lag, var dock planen till sina hufvuddrag
från början utstakad, och den ledande grund-
satsen däri var tron på människonaturens
oändliga utvecklingsmöjligheter. Tio år där-
efter, sedan Helen Keller visat sig i mo-
genhet, uppfattning och kunskaper mer än
väl kunna ställas i bredd med sina seende
och hörande jämnåriga, ja, äfven öfverträffa
de flesta bland dem, intygar den erfarne
föreståndaren för den skola, hon senast be-
sökt, att hennes framgångsfulla inträdesexa-
men till Harvard-universitetet utgjorde »ett
bevis icke blott öfver miss Kellers skicklighet,
utan också öfver det sedan åratal tillbaka af
miss Sullivan planlagda och fullföljda tillväga-
gåendet».
Den unga lärarinnan hade själf en tid
varit blind och uppfostrats i ett stort blind-
institut i Boston. Kallelsen att öfvertaga
ledningen af Helens uppfostran föranledde
henne till ytterligare ett års specialstudier,
särskildt beträffande de metoder, som an-
vändts vid ett liknande fall, nära ett halft
sekel tillbaka i tiden, nämligen, vid Laura
Bridgmans undervisning genom den äfven
för svenska läsare af Fredrika Bremers skil-
dring kända d:r Howe.
Det gällde att medels det enda sinne,
som Helen för detta ändamål kunde för-
foga öfver, söka bana väg för bekantska-
pen med världen omkring henne. På fin-
gerspråket lärdes först de enklaste benäm-
ningarna på bekanta föremål: docka, hatt, nål.
Till en början var detta blott en lek, som
Helen mekaniskt eftergjorde, utan att fatta
betydelsen däraf: »Ännu visste jag ej, att
hvarje sak har ett namn.» Först efter ett
par veckor gick meningen med dessa fin-
gerrörelser upp för henne: »I detta ögon-
blick af plötslig ljusning uppdagades för
mig språkets mysterium.» Hon synes ha
genomilats af aningar, att i sin hand ha
fått nyckeln till vetandets värld, och hon
gick ifrån brunnen, när denna upptäckt
gjordes, »ifrig att lära allt». På kvällen,
då hon låg i sin bädd och i tankarna ge-
nomgick de fröjder hon upplefvat, kände
hon sig öfverlycklig: »För första gången
längtade jag till morgondagen.» Några år
senare skrifver hon om sin lilla skyddsling,
Tommy Stringer — blind och döf liksom hon
själf —: »Endera dagen skall det lysa in
i hans förstånd, att hvarje sak har ett
namn. Då skall han bli lyckligare än en
kung.» I sin själfbiografi skildrar hon de
första lyckliga dagarna af sin »frihet», då
allt föreföll henne skälfva af lif, då hon
hade svårt att hålla sig stilla af glädje öf-
ver »det märkvärdiga och nya ljus, som
gått upp» för henne och af ifver att stafva
upp allt. Ordförrådet växte dag för dag.
Utvecklingen försiggick under detta skede
med otrolig hastighet. Abstraktioner fat-
tades snart, utan förklaringar, af samman-
hanget.
Helens egen berättelse om den följande
tiden, särskildt den första sommaren, er-
bjuder en fängslande bild af det, som Co-
menius för den tidigaste barnaåldern drömt
om under namn af »moderskola», en
dröm, som blott allt för sällan förverkligas.
»Min lärarinna och jag’ voro dagarna ige-
nom ute, och jag njöt af det glömda lju-
set och den återfunna solen. » Där sam-
talades ifrigt om allt, som kom i den lilla
hungriga elevens väg. Växter och djur
passerade revy, deras egendomligheter dis-
kuterades, de enklaste lifsfenomenen för-
klarades, lärorika besök gjordes i mena-
gerier.
Äfven sedan läsning af blindskrift och
skrifning snart inlärts och böckerna blif-
vit Helens vänner, fortsättes år efter år
denna »åskådningsundervisning», hvarvid
allt som möter Helen blir föremål för lifliga
skildringar och intresserade samtal. »Jag
önskar veta mycket om allting» är ett af He-
lens stående uttryck under barnaåren, och en
gång nedskref hon på sin tafla bland annatden
rörande bönen till lärarinnan: »Var god och
berätta för er lilla elev många saker, när
ni har god tid.» »Jag talade,» säger miss
Sullivan, »med Helen medels fingrarna lika
fort, som jag skulle ha gjort det muntligt,
om hon varit ett normalt barn. Den enda
skillnaden bestod däri, att jag nog talade
mycket mera med henne, eftersom hon helt
och hållet i alla afseenden-berodde af mig. »
Och genom alla dessa samtal näres och
utvecklas hos Helen den henne måhända
redan i ovanligt hög grad medfödda sym-
patin för allt som finnes i »denna sköna
värld», där hon gärna skulle vilja lefva
»i sexton hundra år». Få små flickor ha
som hon reda på alla blommor, med deras
former och färger, och hufvudet fullt af
sagans och mytens sinnrika fantasier om
dem. Djuren äro hennes särskilda favori-
ter; med sin hund, sin åsna och sin ponny
underhåller hon sig som med vänner, »munt-
ligt» och skriftligt. Äfven den minsta mask
tar hon gärna i försvar. Men framför allt
är det människan hon älskar: sina föräl-
drar; sin kära lilla syster Mildred, »ljuf
som en sommarmorgon»; sin elfva år yngre
»baby brother», om hvilken hon kort efter
hans födelse uttalar den förhoppningen, att
han skall växa upp »god och vis och kär-
leksfull» som den person, hvars namn han
bär; Tommy Stringer, till förmån för hvil-
ken hon afböjer den insamling, som erbju-
dits henne i syfte att ersätta förlusten af
hennes favorithund: »Jag älskar stora, trogna
hundar, sådana som Lioness, men jag älskar
små gossar och flickor ännu mera.» Hen-
nes tillgifvenhet för miss Sullivan är lika
sällsynt som lättförklarlig. Sedan håller
hon innerligt af sina vänner, små och stora,
närvarande och frånvarande, ja, öfver huf-
vud alla människor. Slutligen äro där hi-
storiens, sagans och diktens hjältar och
hjältinnor, som värma hennes sinne och
lysa upp hennes inre värld. »Jag är aldrig
ensam; någons tankar följa mig alltid,»
säger hon vid 14 års ålder till d:r Bell.
Detta under barnaåren grundlagda, mång-
sidiga och lefvande intresse har hon än i
behåll. Mr Gilmer, som med henne i fjol
läste Shakespeare och Burke, anmärker:
»bevisföringens politiska bärvidd, rättvi-
san eller orättvisan i det ena eller andra,
tidsförhållandenas historia, de handlande
personernas karaktärer, ordens betydelse
och stilens egendomligheter, allt kom un-
der debatt, antingen jag önskade det eller
ej, i kraft af Helens intresse.»
Vid åtta års ålder föres Helen första gån-
gen till Boston. Under vistelsen i Washing-
ton får hon, i trädgårdarna omkring Hvita
huset, där hon »såg» presidenten, »lära sig
om sitt lands lagar». I Plymouth, vidden
sten, där » Pilgrimsfäderna » landstigit, och
i museet, som förvarar deras biblar och
enkla husgeråd, ges henne »den första lek-
tionen i historia». Några dagar senare kän-
ner hon sig »stolt att vara amerikanska»,
då lärarinnan på toppen af Bunker Hill
Monument förtäljer för henne om förfädrens
strider och segrar för friheten. På sand-
kullarna i Brewster, med den vida Atlan-
ten för sina fötter, sitter hon långa stun-
der hänförd, medan lärarinnan för henne
skildrade »den majestätiska oceanen och
skeppen, som, likt fåglar med hvita vingar,
skymtade vid horisonten».
(Slut i nästa n:r.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
