Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 29 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 235
I D U N
I sekelslutet.
Några tankar och reflexioner af E. V. A.
(Forts, och slut.)
?
örvisso har mången börjat att känna denna
smakriktning osnnd och kväfvande och
bida därför med längtan den stund, då luften
blir rensad, då det enkla, friska, osökt natur-
liga kommer till sin rätt och det moderna epos
får blifva hvad det bör vara: ett uttryck
för såväl det sanna och goda som för det
sköna. Och romanen kan hafva en så i
hög grad uppfostrande och humaniserande
verkan, att man blir vemodig, då man be-
tänker, huru ofta den äfven kan skada ge-
nom att snärja svaga unga själar och miss-
rikta karaktärsdaningen.
Men icke bär blott litteraturen skulden
till de missriktningar, vrångheter och öfver-
drifter, som så bjärt falla i dagen, då man
vill skåda kvinnosakens nutidsfysionomi un-
der ögonen, om den ock kan tillräknas ett
ganska drygt ansvar. Yi böra ihågkomma,
att nutidens njutningslära, den må nu upp-
träda i gröfre eller finare form, följde såsom
det naturliga motstånd, hvarigenom före-
gående tids pessimism, stränga uppfatt-
ningar och kufvade lefnadslust skulle häm-
nas och modifieras. — Måhända är jag
ledd af väld, dock bekänner jag min större
sympati för åttiotalets unga kvinna med sin
ärlighet, sin sanningssträfvan och sin litet
torra nykterhet, framför en af nittiotalets
»lifsglada» unga kvinnor.
Hem och skola bära för visso ett drygt
ansvar för den slapphet, den brist på mo-
raliskt gry och stadga, som vidlåder själs-
och karaktärsdaningen hos vår ungdom.
»Lifvet är en strid från början, ungdo-
men dess bärsärksgång. Klämmas skall han
mellan sköldar, tills det vilda mod är tömdt. »
Det är en ädel klang af stål i dessa skal-
dens ord, och ur en dylik utvecklingsgång
framgår måhända de största karaktärerna.
Vi äro dock icke några vikinganaturer längre,
hvarken i lekamligt och ännu mindre i and-
ligt hänseende; därför tarfvar ock denna
sats i våra dagar betydliga modifikationer.
Men anser man, att den inrymmer någon
sanning, då blir kontrasten mellan den gam-
maldags uppfattningen och den moderna
rent af himmelsskriande. — Se här den
basis, på hvilken åtskilliga varieteter af vår
tids unga kvinnor utvecklas. Barnen veta
af intet annat tvång än skolans arbetstvång,
i öfrigt växa de upp i frihet och själfsvåld.
Ungdomen drifves af individualitetens ten-
denser, som ofelbarligen utveckla egennytta,
despotism och nyckfullhet. En eller annan
känner sig måhända tillika manad att »lefva
i sanning», visande sitt förakt för erfaren-
het och auktoritet, och detta mången gång
under ett så ifrigt ådagaläggande af likgil-
tighet för andras omdöme, att det nästan
ingifver tvifvel på verkligt oberoende däraf.
Att många af de lyten, som vanpryda
vår tids unga kvinnor, få tillskrifvas en i
hemmen ofta rådande, sorgligt slapp både
tukt och anda, kan säkerligen icke förnekas.
Det tyckes mig nästan, som vore ungdomen
inom vår medelklass den, som mest blifvit
anstucken af de idéer och det skick, som
kännetecknar »le-fin-du-siécle» — detta så
betecknande, men så odrägligt utslitna ut-
tryck. -— Åtminstone, mera ytligt att döma,
förefaller det mig, som om medelklassens
mödrar ofta ställde vida större anspråk på
förfining i skick och sätt, tal och uttryck
hos sina städerskor och kammarjungfrur än
på sina icke alltför sällan tobaksdoftande,
högljudda, säkra och »gå-på-iga» unga dött-
rar. Jag tror verkligen (jag vågar tala en-
dast i största allmänhet), att man jämförel-
sevis finner fiere väluppfostrade unga damer
bland aristokratien och bland borgareflic-
korna. De senare äro mera timida, mindre
själfsäkra och mindre bevandrade i littera-
turen. De förra växa ganska ofta upp i
stort yttre tvång och under en massa kon-
ventionella hänsyn, hvilket, om det än icke
medför något så verkligt och godt resultat,
dock vänjer dem vid en viss själftukt och
förskaffar dem öfning i själfbehärskningens
ovärderliga konst. Ur medelklassen rekry-
teras företrädesvis våra ämbetskvinnor, och
bland dem frodas företrädesvis och måhända
ursäkligt nog denna hänsynslöshet och själf-
viskhet, denna ringaktning för familjeband
och därmed följande plikter, som är så upp-
lösande för familjelifvets innerlighet och
kontinuitet. »Familjeflickorna» inom medel-
klassen få ofta lefva i mycken sorglöshet
och under en frihet från tvång, som skulle
förefalla flydda generationer rent af häpnads-
väckande.
För visso skulle det icke vara rättvist
att tillvita skolorna, att de visserligen odla
ungdomens förståndsgåfvor, men lämna dem
utan sedlig ledning och religiösa grundsatser;
ty just i våra dagar blir skolan allt mera
medveten om sin plikt att uppfostra och
dana karaktärer. — Men resultaten, efter
dem spanar man ännu tämligen fåfängt.
Jag har här påpekat några fula sjuk-
domssymptom, som finnas hos vår kvinnliga
ungdom. Det onda kan uppträda mer och
mindre ohöljdt, mer och mindre stötande,
understundom helt förtäckt. Men det är
ett ondt, som genomsyrar alla de mera
bildade samhällslagren. Det har försimp-
lat och skämt tonen i hela umgängeskretsar,
och det har stört friden i månget hem samt
förorsakat obotliga missförhållanden.
Ibland skymmer detta fula lyte bort de
glädjande frukterna af kvinnoemancipatio-
nen. I sådana ögonblick gripes man af
misstro till framåtskridandet, och man blir
frestad att anställa ofördelaktiga jämförelser
mellan de unga kvinnorna vid seklets mor-
gon och i dess afton. Man tycker sig se
dessa graciösa, sirliga unga damer från år-
hundradets början, tillbakadragna, blygsam-
ma och hänsynsfulla. Mindre »ärliga» må-
hända än nutidens unga damer. Kanske
en smula tillgjorda, i motsats till vår tids
sökta naturlighet. Ängsligt döljande sina
känslor, icke braverande med dem. I dessa
stunder är det, som man blir frestad att
undra, om allt det, som under vårt århun-
drade gjorts för att höja kvinnans ställning,
upplysning och framåtskridande, verkligen
bidragit att lyfta och bilda hennes själ och
ande, om det medfört några synnerligen
tillfredställande resultat. Jag är nog opti-
mist att tro att så är, men jag längtar att
se nästa sekels unga kvinna framgå ur vår
tids kaos ren, fri och stark —- väl discipli-
nerad, rustad och mogen att beträda nya,
fruktbringande fält för sin ande och verk-
samhet.
Vill du icke blifva bättre, så upphör du
snart att vara god.
S:t Bernhard.
“Små krukor“.
Pennteckning för Idun af Jenny Hallin.
I eonard Zabell satt tankfull och stödde sin
runda haka med en krocketklubba, under det
att hans korta åttaåriga ben fingo dingla utan
stöd ned från kanten af den tämligen höga gröna
trädgårdsstolen. Det var likväl inte värre, än
att tåspetsen på hans bruna sko nådde ner, då
han sträckte på sig riktigt. Han kunde till och
med böka upp ett litet, litet grand jord med den,
och det såg ut, som om just detta var målet för
hans sträfvan.
Yid hans energiska försök därmed kora en
bred, hvit rand af det bästa hull, man kunde
önska, till synes mellan hans korta, svarta sam-
metsbyxor och de långa tricotstrumporna. Det
brydde han sig inte ett tecken om, ty han hade
viktigare saker att tänka på, och den där gräf-
ningen med tåspetsen var inte alls det viktigaste,
fastän det såg så ut.
På den sandade gången hördes hastiga, små-
trippande steg. Leonard höjde hufvudet för att
se, hvem det kunde vara, men solstrålarna silade
ned mellan körsbärsträdens blomfyllda grenar,
utan att hejdas af de mjälla outvecklade bladen,
och bländade honom. Han knep ihop ögonen,
så att de blefvo som smala strimmor, men strå-
larna, listade sig mellan de långa ögonfransarna
in i dem ändå.
Nå ja, han visste ju i alla fall, att det var
Lilly. Det var ingen i hela huset, som trippade
och dansade så där lätt som hon — inte han
själf en gång!
Han försjönk i tankar igen och gräfde för om-
bytes skull med den vänstra foten. Läget var
obekvämt, och den högra behöfde hvila efter
sina ansträngningar.
»Lellan — Lellanl!»
Nej, Lellan satt bara med munnen i strutform
och såg djupsinnig ut.
»Lellan, du! Här har jag gått och letat efter
dig.»
En solbränd liten hand lades på hans knä på
den hvita randen mellan byxorna och strumporna.
Nu ändtilgen hade han funderat ut så pass,
att han kunde både höra och svara. En späd-
lemmad sexårs flicka stod framför honom, och
det var mycket riktigt Lilly, hans lilla kusin,
som befann sig på ett långt sommarbesök hos
hans föräldrar.
Han kastade krocketklubban bredvid och skyn-
dade att dra upp strumporna.
»Det var riktigt bra, att du kom, Lilly, jag
ville just tala vid dig!»
Den lilla flickan släpade i hast dit en träd-
gårdsstol, som stod i närheten, och klängde för-
siktigt upp på den yttersta kanten däraf. Så
var hon då i ordning att höra på.
»Jo, Lilly, kan du tänka dig! — Det är en,
som är förlofvad, och en till, som är förlofvad,
här i det här huset,» sade han viktigt i hviskande
ton och visade på det ståtliga boningshuset, kring
hvilket kaprifolium och knoppande klangrosor
lindade sina veka grenar.
Lilly spärrade upp sina ljusblå ögon. Hon
kunde knappt tro det och skakade hufvudet, så
att det långa, ljusa hårets tvärklippta nedre kant
nådde ner till det mattblåa sidenbandet, som
löst höll tillsammans hennes hvita klädning.
»Jo, visst är det sant, vet jag! Det är Totti
och farbror Algot, du! Mamma sade det nyss för
mig, när jag var inne i salongen. Jag frågade,
om jag fick tala om det för dig, och det fick jag.»
»Har Tora fått förlofvad? Hur ser förlofvad
ut,» frågade Lilly med väckt nyfikenhet.
»Hvad. du är liten, lilla Lilly,» tyckte Leonard
mildt med ofantlig öfverlägsenhet. »Förlofvad
kan man bli, men det ser ingenting ut, inte!
Och så kan man inte bli det heller, förrän man
är så rysligt, rysligt gammal — Totti är tjugutre
år och farbror Algot tjugufem!»
Hans stora, mörkblå ögon sågo forskande på
Lilly för att se, hvilket intryck detta meddelande
skulle göra. Hans lilla lekkamrat blef häpen,
men inte på det sättet, som han tänkt sig.
»Är Tora bara tjugutre år? Jag tänkte, att hon
åtminstone var femtio,» utropade hon.
»Det tyckte du, för att du är liten och inte
har gått i skolan, men så är det i alla fall inte.
Mamma är ju inte femtio år en gång.»
Då Lilly för några veckor sedan för första
gången kom på besök till major Zabells, tog
Leonard genast hand om henne med beskyddande
manlighet och hon var med sina sex år på nac-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
