Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 29 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H
î? |S
a
<4
P
►Ö ftt
H >£*
g
P ^
£ ®
rf- p-
Hi J2
0: *
0
©
o
©
►s
09
P
Pi
ffl
H
P
P
O
«î
p»
H
Pi
ct-
<
£Do
GG
240
genom Olofs svarta hår, och med baretten
i hand stod han där och log sitt manliga
löje åt hennes svaghet. Hur hon strök och
strök, föll det alltid i en obändig, mörk
våg ned öfver pannan igen.
»Jag tycker det skymmer dina tankar
för mig, Olof,» sade hon, »de många, stora
tankarne, som bo därinne,» och beundrande
smekte hon hans hvita panna.
»Det är inga tankar för dig, barn,» sva-
rade han allvarligt, »hufvudets tankar äro
för män, hjärtats för kvinnor.»
»Jag vill äga alla dina tankar, Olof,» ut-
brast hon häftigt; »allä, om en länk felas
i en kedja, är hon icke kedja mer.»
Han såg på hennes späda gestalt i den
missklädande nunnedräkten, på det bleka
afmagrade ansiktet, i hvilket ögonen glän-
ste onaturligt stora och feberheta, och med
en rysning tänkte han, att detta var icke
hans drömmars fagra Inger, icke den tärna,
som en gång stått som målet för hans
sträfvan.
Allt mera sällan kom han till tullporten,
och Inger förstod till sist, att nu hade de-
ras blänkande kärlekskedja icke blott mist
en länk, utan låset •—- troheten — hade
brustit i den, och hon kunde fira den be-
gängelse i sitt hjärta, som hon skrifvit om,
ty Olof var död. Grafven gömmer icke säk-
rare än lifvet ibland.
Det var en höstafton; hon hade tagit
fram sin lilla spegel och betraktade sitt
vaxbleka, föråldrade och tärda ansikte.
Ögonen voro som släckta fyrar, släckta där-
för att de ej längre hade någon seglare att
lysa in i kärlekens hamn, draget kring mun-
nen var stelt, som det blir af stelfrusen
IDUN
smärta, och på den förr så klara pannan
hade lidandets järtecken ristats.;
Handen, som höll spegeln, darrade så,
att hon släppte den lilla glasbiten mot sten-
golfvet. Den föll i tusentals skärfvor. Skälf-
vande stirrade Inger på detta omen om al-
drig slutande sorg, denna lyckans dödsdom,
som glittrade emot henne likt den elaka
glansen i en hätsk siares ögon.
Hon sopade brådskande undan spillrorna
af denna sin sista världsliga egendom, men
hvad hon ej kunde sopa bort var tanken
på honom, som gifvit den.
Hon lutade sig som en och många gånger
förr mot det lilla gallerfönstret. Nu var
svalboet tomt och himmelen mulen. Allt
det blåa i Ingers värld var borta,’ sedan
Olof uteblifvit från de korta mötesstunderna,
var ej endast det vida fästet grått, hela
jorden var mörk. Hvarför hon trots allt
äfven denna kväll gick till tullporten, är
ej godt att veta, kanske var det af samma
instinkt, som drifver den dödssårade hun-
den att krypa till sin herres fötter och lik-
som tigga om att få det dödande skottet.
Alltnog hon gick. Länge stod hon där,
väntande, i den väntan som är en ångestens
kvidande själamässa öfver död lycka.
Plötsligt hörde hon steg, välkända, kära
steg, men de gingo i afpassadt tempo efter
andra, som hon icke kände; lätta, mjuka,
smeksamt dansande, små steg, som hade
glädjens fjärilsvikt och lyckotankens rytm.
Olof och en annan 1
Så hade då lifvet tagit honom. Den lilla
gråa nunneflguren hukade sig ned inför
detta smärtans döfvande klubbslag, och först
i det ögonblicket föll porten för alltid i lås
1898
mellan Inger Pedersdotter och världen, först
nu gick hon med sinne och håg in i det
tysta klostret.
Men där utanför gingo Olof och en ljus-
lockig tärna med svart sammetshufva på
sin hjässa alldeles som jungfru Inger en
gång haft det. Hon var glad och obekym-
rad; hon fick Olof den tyste att tala och
le, men hon begärde icke att få alla hans
tankar, hon var en lifvets lilla hvardags-
fågel, som pickade smulor och kvittrade
utan stora melodier.
Och Olof älskade henne icke så, som han
älskat Inger, men denna kärlek hade blifvit
en grift, till hvilken han vallfärdade. I
lifvet går man dock icke ständigt mellan
grafvar, döden kyler blodet och tynger tan-
karna, och det var därför Olof bröt den
lilla vildblomman och förde henne in i det
hem, han ej vågat bjuda Inger.
Men mången gång, när sången ljöd från
nunnornas klosterkyrka, stod Olof lutad mot
muren och tyckte, att i dessa heliga ljud
skar som en falsk ton, en djup, bitter ton
af hjärteve, och den tonen fann genklang
inom honom i ett förtvifladt: Kyrie eleison!
–––- *––––
Innehållsförteckning :
Helen Adams Keller. (Med porträtt). — I sekelslutet
några tankar och reflexioner af E V. A. — »Små kru-
kor»; pennteckning för Idun af Jenny Hallin. — Snorres
rimkrönikor. VII. — Bildade mödrar; af Vox clamantis.
— Ännu en 100 åring. (Med porträtt). — »Poesi oeh unga
flickor»; en liten bit kulturhistoria af G. v. U. — Kvinno-
klubbarne i London. — Ater hemma! af Adi. — Ur no-
tisboken. — Liten Inger ; berättelse från 1500-talet af Eli-
sabeth Kuylenstjerna. (Forts, och slut). — Tidsfördrif.
ÇO
CK$
©3
m
m
••osr
i
Sö tJ
P ti
*■&*
fl> P<
1 TiDSFÖRURIL f
Bidrag mottagas med taclcsamhet.
Logogryf.
Nu lyktad är solheta dagen
Oeh skuggorna tätt falla på.
Säg, ser du de svärmiska dragen
Naturen nu börjar att få?
Så fridfull är natten och stilla,
Att knappast ett löf rörs en gång.
Men lyssna —! Tyst, är det en
villa —!
Jag tror jag hör ljud utaf sång.
Kanhända blott porl utaf vatten —
Ett uggleskri kanske det var.
Åh nej, det är sång uti natten !
Nu hör jag den tydlig och klar.
Hvad tonerna smeka mitt öra.
Hur härlig den rösten ock är.
Tyst, tyst att ej sångarn vi störa!
På tufvan vi sätta oss här.
Hvems är då den klingande rösten?
Och huru ser sångaren ut?
Hans namn? Hvem vill gifva mig
trösten ?
Försent —1 Sången redan är slut.
Till musiken hörande.
Ofta friden störande.
På en landsväg skramlande.
För en »kula» ramlande.
Uppå vågen glidande.
För den sjuke, lidande.
På sin luftfärd brinnande.
Äro orden rätt funna, bilda bokstäfverna i de med kors markerade
rutorna ett ordspråk.
Bokstäfverna och stafvelserna äro: a, al, alf, ar, arl, arr, boll, by,
d, dan, ed, em, en, et, f, f, f, f, f, g, gd, grö, h, h, hel, hu,.ig, isk, k,
k, ka, kar, ki, kors, lar, m, mar, mål, mä, naf, nav, nd, nid, nor, näs,
os, p, p, ra, re, ro, rä, s, sal, sta, t, t, ta, trä, ty, ung, ur, va, vil, ven,
vin, äg, ök, ä, v.
De tjugoen orden äro: 1) Gammalt svenskt namn, 2) europeiskt rike,
3) italiensk stad, 4) svensk stad, 5) kejserligt namn, 6) provins i Frank-
rike, 7) svensk sjö, 8) järnvägsstation i Norrland, 9) listigt djur, 10) all-
tid kär ort, 11) kortspel, 12) litet däggdjur, 13) erforderlig vid berg-
vandring, 14) för bordet, 15) i vatten, 16) maträtt, 17) fågel, 18) hvad
Aiax stundom får, 19) forna namnet på en norsk stad, 20) verktyg,
2i) udde. E. O. N.
Sig i sorg befinnande.
På en snöbädd hvilande.
En i vattnet kilande.
Mansnamn mindre »svassande».
Tre för kvinna passande.
Med »geschäft» en sysslande.
Särskild plats för lyssnande.
En på marken hoppande.
Mången därmed stoppande.
Uppå foten sittande.
Fram ur skogen tittande.
En tillsamman hållande.
Sällan sämja vållande.
En i rymden drillande.
Sig i pölen trillande.
Barnagommen smakande.
På en skogsstig knakande.
Ut i krig nyss gående.
Två i skogen stående.
Mål för mången sökande.
Kapitalförökande.
Ej till något dugande.
Annat ord för trugande.
Uppå axlar hängande.
Ofta foten trängande.
Långa stycken mätande.
I ett kokkärl frätande.
Däraf mången njutande.
Sist ett fartyg slutande.
Moster Lisa.
Charad.
Mitt första finns i skriften,
Fast ej uti Guds ord,
Ja, till och med i griften
Dess röst blir tydligt spord.
Mitt andra för hvar moder,
Som reda vill ett bo
At sina små klenoder,
Är dyrbart må ni tro.
Mitt hela uti handen
Du håller fast just nu,
Och det föryngrar anden
Hos flicka som hos fru.
A. M.
Ordgäta.
1) Stad i Sverige,
2) ädelsten,
3) mansnamn,
4) bekant förstad till London,
5) stad i Sverige,
6) mansnamn,
7) stad i Italien,
8) namn i Shakespeares »En mid-
sommarnattsdröm».
Begynnelsebokstäfverna bilda, lä-
sta uppifrån, och slutbokstäfverna,
lästa nedifrån, samma namn som
1) afser.
Co.
Lösningar.
SifferJogogryfen: Konstapel: knop, asp,
nate, last, knep, skopa, konst, panel, so-
nat, kel, talk, öka, polka, tanke, oas, Nea,
pels.
Charaden: Säng-mat-tor.
Kedjearitmogryfen : Morea: Mallorca, Os-
terode, Kömiebyå, Enköping.
Ordgåtan: Uddevalla—Marstrand: Use-
dom, Diana, dromedar, eforus, »verst, Ana-
dir, lovera, Levanten, alpland.
Räkneproblemet :
4 3 5 4
4 8 2 2
4 2 8 2
4 3 18
Namngåtaa: Johanna, Naima, Marta,
Tave, Veronica, Carl.
Rebusen: Underrättelser från omvända
hedningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
