Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 29 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
dem 14 min. 47 sek., Thyra 15 min. 10 sek.
Prisen utgjordes af blommor och kransar samt
små medaljonger af olika färg — brons eller
nickel. Konvojen bestod af militärer och stu-
denter, som nu vistas å skärgårdens sommar-
ställen.
––––-*––––-
Liten Inger.
Berättelse från 1500-talet
af Elisabeth Kuylenstierna.
(Forts. o. slut).
/ Jlof var en lärd, och detta hade gjort ho-
nom skeptisk och rädd att brottas med
verkligheten, han kunde lida och älska, men
han kunde icke hoppas på det friska, sunda
sätt, som tankens kroppsarbetare förmå. Och
när han från ett porthvalf såg Inger föras
bort till klostret, störtade han icke hänsyns-
löst fram; han gömde hufvudet i händerna
och snyftade utan tårar.
I den stora klosterkyrkan funnos sextio-
två altaren och vid hvart, och ett af dem
brann den röda evighetslampan lik ett
vakande öga. Öfver högaltaret fanns ett
italienskt bildhuggeriarbete, föreställande
den heliga Birgitta sittande emellan tvänne
kardinaler, bakom henne hotar skärselden,
afgrunden glöder, men himmelen öppnar
till sist sin famn. Blek och med ögon
mörka af inneboende sorg vandrade Inger
långsamt fram på kyrkans midtgång, hennes
fötter rörde sig mekaniskt öfver de kända
grafstenarne : drottning Filippas, Birgitta
Turesdotter Bielkes och många andras.
Under hela den långa högmässan måste
hon stå vid grinden till koret, men när den
var slnt kom confessor (biktfadern) och
några andra munkar och hämtade henne.
Liten Inger hade blifvit noga undervisad
om, hur denna underliga, lefvande begraf-
ningsakt skulle tillgå, och utan att våga
visa det uppror, som brusade inom henne,
föll hon på knä och aflade med en röst,
klanglös och matt som en sofvandes, sitt
löfte att obrottsligt hålla klosterreglerna.
Confessor räckte fram regleboken, och hon
lade sina späda händer på den, hvarefter
hon yttrade de inlärda orden:
»Jag lofvar Gud den Allsvåldige, Jung-
fru Maria, Sancta Birgitta och eder fader
Confessor lydnad, kyskhet och fattigdom
och desse klostcrlefnadsregler att gömma
och att lyda mor Abotissan i allsköns ting
och trohet och ovärdelig beständighet intill
min död, i namn Fadrens, Sonens och den
Helige Andens, Amen.»
Confessor kastade nu en hand full mull
öfver hennes arm, till tecken att hon, den
fagra Inger Pedersdotter, var död för värl-
den. Klosterdräkten frambars och bostänk-
tes med vigvatten, och snart stod hon klädd
i den gråa nunnekjorteln, manteln och
doket.
Då Inger i den ljusa våraftonen kom in
i sin dystra cell, gick hon genast fram till
den lilla glugg, hvilken tjänade som fön-
ster, och i det hon pressade sin kind hårdt
mot muren, stirrade hon ut mot den strim-
ma af blå himmel, den glimt af grön, fri
värld hon kunde skymta. Klosterkyrkan häm-
made som ett fruktansvärdt veto den redan
förut begränsade utsikten, men slutligen
upptäckte hon dock under frisen af kyrkans
tak ott svalbo. De voro två därinne, två,
som älskades och smektes, två! Hon kunde
höra det glada kvittret, de jublande dril-
IDUN
larne, med händerna för öronen kastade
hon sig förtvifladt gråtande ned på den
hårda britsen, och när snyftningarna upp-
hörde, kommo tunga tankar, sådana som
förr varit främmande för he’nne, och plöjde
bitterhetens och tviflets första skarpa fåror
i hennes själ. Det var icke tvifvel på Gud,
men på människouppfattningen af tillvaron;
hon tyckte, ätt den öfverlägsenhet, som
människan skröt af, var löjligt högmod. Icke
ens så mycken frihet gaf hon sig själf, att
hon älskade och lät sig älskas utan små-
sinta hänsyn. Frihet, frihet! Hvad hade
människorna gjort denna gåfva till? Ett för-
villadt begrepp, som de rådbråkade och
hackade sönder med förtalets skarptandade
tunga.
Och Olof, som visste så mycket, som var
lärdare än de flesta i Vadstena, med all
sin lärdom kände han icke något medel
mot hårda domar. Där hon låg, liten Inger,
nej, icke liten längre-, ty sorgen gör själen
stor och blicken fjärrskådande, kunde, hon
endast med största ansträngning se den blåa
himmelstrimman mellan hustaken, men hon
skärpte synförmågan till det yttersta, ty
denna fattiga färgfläck representerade ju
världen för henne.
Dagarne kommo och gingo i trög enformig-
het, delade mellan bönpallen och knyppel-
dynan samt någon gång en promenad i den
lummiga klosterträdgården. Hon gick då
oftast helt långsamt och med sänkt hufvud,
som den går, hvilken drömmer och icke
vill vakna. På rabatterna doftade blyga
luktvioler, de hviskade på sitt fläktlätta
språk om tålamod och undergifvenhet; den
stolta Sanct Britaörten reste sträft hufvu-
det i obruten viljekraft, och klosterliljan
skimrade bländande hvit, en symbol af
kyskheten.
Så småningom lärde Inger sig den farliga
konsten att ändamålet helgar medlen, de
mera erfarna klostersystrarna gåfvo henne
exempel, och snart hade hon förstått skaffa
sig en möjlighet att genom bref och häls-
ningar underhålla förbindelsen med Olof.
Den kärlek, som hon måst uppbinda likt
ett svagt ungt träd, hade i tystnaden och
saknaden växt sig stark. Den hade tagit
alla lifssafter som funnos inom henne, blifvit
hennes märg och must. En och annan
gång lyckades de båda unga lista sig till
ett möte, och på detta korta ögonblick lefde
Inger veckor och månader. En dag satt
hon i sin skumma cell, dit hon på bakvä-
gar smugit papper och penna, och skref
till sin Olof.*
"Him gansfa färiiga bälsntng af allt mitt bebröf=
oabe bjärta till min allbra färesta bjärtans gläbje,
försänbt meb Bårom tjerre.
(Efter Bart senaste färiiga samtal ocb omgång, må
jag icfe förgäta big, fära bjärtans Bän, några orb
tillsfrifoa bjärteligen. ©ub gifne jag funbe utnisa
big på betta papperet mitt trofasta bjärta, som meb
big sfalt intill böben rara förfnippabt, så länge jag
tefser t benna usla oärlben, fast bet än oore fem
tusenbe år.
3ag tacfar big, mitt allbra fär.iste bjärta, för ben
färiiga sfrifaelse ocb sänbntng, som bu mig sänbe
meb >ban Tlnberssoit mig till öfnermättan bugnelse.
©ub unne mig lifnet, att jag må funna unna big
gobt igen. Du net själf mitt tillstånb i betta fän=
gelse, att jag icfe får försänba såbant, som jag
gärna Bille. Docf, om jag intet annat äger bär i
oärlben, oet jag bocf, att jag åt ingen Bille förunna
mig själf beläre än åt big, mitt färiiga bjärta, så
långe jag lefser.
3ag oille sänba big en nirfab fjätta, som jag själf
bâfrer förfärbigat. liten när syster Kerstin 21nbers»
botter såg, att jag blaubabe något gulbbanb ocb
*Detta bref är till större delen kopieradt efter
ett, som finnes tryckt i De la Gardieska Arkivet.
ÜJ9
gyllen träb, sabe bon: "Du måste bafna någon allbra
färesta?" — "Cäitf albrtg så", snarabe jag, "bär
t flostret lärer Bäl märfa sig, om någon af Sröberna
bafoa såbant på sig — odj till en Bärlbslig person
bristar jag mig albrig såbant försänba af färlefsfullt
bjärta." — "Hej, bu ämnar gömma ben åt ©lof
Hilssou." — ”3, Syster, må intet talg bärom för nå»
gon, ty jag bâfrer sett eber oirfa en lång lufna, tala
ocb snacfa meb Brober Bertell i ©ullporten S:t ©lofs»
bag. 3ngeu annan bâfrer sett eber. ©ör nu, som
eber lyster."
2lllbra färaste bjärta, gfta big för Syster ïïïarga»
reta. Du ret räl, att bon bafoer gjort spott af oss,
ocb bu minns räl, b®ab bon sabe,’bå »i talte på rår
fyrfogårb S:t 3obannes afton — bå bon såg bref»
ret falla ur min barm? f?ott må göra, som bon bar
samrete ocb fan stå till. 3ag fan inte råba bärför.
©orbe bänba att ocf några anbra spefulla männisfor
bafra fommit oss emellan ocb söfa att ränba bitt
trofasta bjärta meb fagra orb ocb förtal?
3ag ftcP ej så ofta tala meb big eller sfrifra
big till, allbrafäraste gläbje, lifnäl bar bu mig till»
sagt, att jag albrig sfulle tnifla om bin tro’; od;
bafner jag af big såbant alla bagar funnit od; är
berebb, så länge jag lefoer, att båUa mig oib ben
trobetseb, som bu mig tillsagt, ©m bu Bisfie, allbra»
färaste Bän, bur jag sebatt tänft på big od; buru
mitt bjärta bar brunnit i mitt bröst, sfulle bu inte
förunbra = big, om jag är uågot blef od; oansfapltg,
bå bu får se mig. — Här jag speglar mig i ben
lilla spegelen, som bu mig sänbe, tyder jag mig Bara
lifare ett beläte än en männisfa.
Du, min bästa fröjb, bar lagt big bjnpt i mitt bjärta.
3ag>bjärfnes för ingen utan för 2>tg allena befänna,
att jag förmår illa änba mitt 2toe lïïaria eller läsa
mitt pater Hoster, utan 2)u fommer mig t bågen.
3a, i själfna mässan fommer mig före 2Dltt täcfe»
liga ansifte od; Bårt färiiga umgänge. 3flg tycfer
jag fan tde sfrifta mig för någon annan männisfa.
3ungfru lïïaria, Sancta Birgitta od; bjimmelens £?är»
sfaror sfola fansfe straffa mig bärför? — ïïïen ÖU
Bet Bäl, bjärtans färaste, att jag meb fri Bilja od;
uppsåt albrig bessa regler saintydt. ïïïin faber
bâfrer Bäl min fropp i betta fängelset insatt, men
bjärtat fan intet så snart från Bärtben återfallas.
3ag är en männisfa af fött od? blob, od; bet fninnliga
fönet är snagt od; brädeltgt, som S:t paulus säger.
3blanb alla oärlbstiga ting synes mig intet så
snårt gå tillsammans som bet) att jag meb ölg, min
sfatt, intet får Iefoa ocb bö. Du lärer näl foinma
if?åg, boab jag sabe, när jag första gången talte meb
big i flostergårben : att mig boarfen gobt eller onbt
funbe Beberfaras, för ben bebröfoelse ocb bjärtans
pina, som bin frånnaro b°s mig förorsafat. 3ag
sftlbes bärmeb ifrän btg, ocb må bu Bara niss bär»
uppä, att om ©ub sfulle bebaga att taga big bäbatt,
meban jag ännu är i Itfnet, sfulle jag bålla bet jag
en gång lofcat, nämligen ert begängelse uti mitt arma,
sorgfulla bjärta för bin själ intill mina böbbagar,
buru bet sig än tillbroge. ©m jag böbbe först, be»
ber bil bå ©nb för min fattiga själ, att ni må t
btmmelen råfas?
3ag fan intet mer sfrifoa. pennan barrar i’min
banb, bjärtat flyger i mitt bröst, ©ub gifoe bu babe
en såban färlef? 3°g är fuller en männisfa af fött
ocb Blob, men mitt bjärta fatt ej gifna sig till någon
annan än big i bela oärlben, b«r än Bröberna snada,
lefa på spel ocb sjunga för mig. Så sant mig Båt-
fara ITtober ocb S:t Birgitta f;jäfpcr, sfall jag in i
böben Bara trogen.
Sill min allra färaste bjärtans gläbje försänbt,
sfrifset t IDabstena floster.
Spster 3-itger flbebersbotter.
När Inger ändtligen slutat och tryckt
vaxet mot det grofva papperet, stoppade
hon in brefvet i den vida linniugsärmen
och gick ut i bönerummet till ärilstenen,
där hon sjönk ned på knä framför det i
teglet ingräfda radbandet. Här bad hon
för sin kärlek, bad med det hopp, som när
sig af sin egen styrka i ungdomsår.
Att träffa Olof i systrarnas jdtersta tull-
port var hennes längtan och glädje. När
knyppelpinnarne i oafbruten rastlöshet för-
des om hvarandra, arbetade hon in sin läng-
tans alla röda trådar i spetsmönstret; och
när hon en skymningsstund kunde smyga
sig fram längs trädens skugga, till dess hon
med klappande hjärta stod vid den port,
där hon först riktigt kände sig som him-
melens, det är lyckans, brud, då glömde
Inger allt, allt utom stundens fröjd.
Hon tyckte om att låta handen glida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
