Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 5 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 1 DU N 1898
Hvarenda ande
Bär stum inom sig
Ett mänskohjärta,
En själ så varm;
Hvartenda hjärta
Bär i sitt sköte
En värld af tankar
I mänskobarm.
Zäkarias Topeliws.
ännu i den dag som är: systrarna Fundin,
Elma Ström (fru Billing), Henriette Frisch-
man (fru Caspèr), Johanna Asplund (fru
Lagerqvist) och Alexina Laurent (fru Rho-
din).
Bland samtliga sina elevkamrater fäste
sig Wilhelmina Fundin mest vid den ett
år yngre Jenny Lind, och denna å sin sida
tycks ock mest hållit af henne hland alla
sina kamrater, ej endast i elevskolan, utan
ock vid hela teatern och dess konstnärs-
personal.
Ännu finnes bevaradt ett bref, som den
femtonåriga Jenny Lind skref till Wilhel-
mina Fundins moder 1835, då under som-
marferierna mademoiselle Bayard med sina
unga kvinnliga skyddslingar vistades vid
Skytteholm :
»Skytteholm den 5 aug. 1835.
Min: lilla goda Tante
Förlåt att jag tager mig den friheten ock
skrifver til Tante, — men jag vet verkligen
ej hvad jag skall skrifva, Jo — jag hoppas
att min lilla Tante ock Lotta mår, bra, vi
befinner oss alla i högönsklig välmåga! Ack!
Gud vare lof att vi snart kommer till sta-
den, jag längtar grufligt, ty nu är det intet
något roligt här mera! Tante skall ej vara
ledsen att Mina går ock lägger sig i sjön,
för det har hon inte gjort ännu; för hon
törs inte gå dit en gång -— åt — jo —
ibland går hon väl, men jag skall nog hålla
reda på henne jag som är gammal och för-
ståndig — vi äter så mycket bär att vi
orkar knappast gå ibland men vi äter intet
mycket för ock utaf det lilla skälet att det
intet fins några mogna, vi äter bara vinbär
ock dom är ju hälsosamma — adieu lilla
goda Tante! misstyck ej att jag har skrif-
vit så illa; Jag skall skrifva bättre en an-
nan gång. Jag vågar innesluta mig i Tan-
tes vänskap teknar förbindligen
Jenny Lind
ack så väl skrifvit»
Ett annat litet gladt minne från elevtiden
räknar Wilhelmina Fundin från en annan
sommar, den sommarn, då Sundberg på
Ladugårdsgärdet exercerade beväring. Älsk-
värd, trohjärtad och god som Sundberg var
— då liksom hela sin långa lefnad igenom
— hade han förvärfvat sig sina kvinnliga
kamraters varma systerliga tillgifvenhet, och
flickorna undrade mycket, huru »Kalle»
tog sig ut som militär och hur han hade
det på »Gälet». Till sist mognade hos tre
af flickorna beslutet att hälsa på därute.
Men enligt den tidens sedvanor kunde ej
gärna tre unga flickor ensamma begifva sig
in i ett beväringsläger, hvadan de vidtalade
unge auditor Blanche att vara deras led-
sagare och »skyddsängel». Och så hände
sig, att beväringsynglingen Kalle Sundberg
en vacker eftermiddag, där han i kronans
kläder larfvade omkring i kronans läger,
fick besök af Jenny Lind, Mina Fundin,
Elma Ström och August Blanche. Att gläd-
jen öfver besöket blef stor, behöfver väl
knappast sägas. Då hemfärden skulle an-
ställas, var det redan fullständigt mörkt,
men August fick Jenny och Mina en under
hvar arm, medan han samtidigt trakterade
sin medhafda guitarr ; Elma höll honom i
rockskörten, och så gick det muntra tåget
fram öfver det mörka gärdet, marscherande
i takt och sjungande »Vikingasäten, åldriga
lundar» under guitarraccompagnement. Ef-
tervärlden endast önskar, att fonografen på
den tiden varit uppfunnen och placerad
någonstädes i närheten, där denna kvartett
drog fram. Tore Blanche har eljes, vill
jag minnas, någonstädes skildrat denna lilla
glada episod.
Den varma vänskapen mellan Jenny Lind
och Mina Fundin slöt först med den förras
bortgång ur tiden. Fröken Fundin var un-
der sex veckors tid sin världsberömda förra
kamrats gäst, medan fru Jenny Lind-Gold-
schmidt ännu bodde i Altona, och hon var
flere gånger anmodad att tillbringa några
veckor i hemmet i England, men den långa
färden öfver hafvet afskräckte alltid den
inbjudna.
Jenny Lind är ännu den åldriga väninnans
ljusaste minne, och med samma känslor
som barnets för snart sjuttio år sedan blic-
kar den åttioåriga upp till sin forna kam-
rat, där hon, representerad af ett porträtt
från 1846, innehar hedersplatsen öfver pia-
not.
År 1841 blef m:ll Fundin sångerska och
aktris vid kongl. operan. Att den samtida
Jenny Lind på teatern alldeles skulle för-
dunkla Wilhelmina Fundin, var ju naturligt ;
själf fann den senare, med sin naturliga
djupa blygsamhet och själfunderskattning,
detta alldeles i sin ordning.
Sedan m:ll Lind lämnat den svenska sce-
nen, fick emellertid m:ll Fundin öfvertaga
flere af hennes större uppgifter, och hon
gjorde det till både kritikens och publikens
tillfredsställelse. »M:ll Fundin förtjänar»
-—- skref August Blanche i 1845 års Theater-
Galleri — »allt beröm för den möda och
det trägna studium, hon synes använda
för att kunna prestera allt hvad hennes
resurser tillåta, och detta är i sanning ej
det lilla. Hennes sång röjer verkligt mu-
sikaliska anlag och musikalisk bildning,
djup känsla och uppfattningsförmåga.»
Af de många uppgifter, Wilhelmina Fun-
din kreerade under sin verksamhet som
operasångerska, må erinras om : Nattens
drottning i »Trollflöjten», Anna i »Hvita
frun» (i hvilken opera hon äfven utfört så-
väl Jenny Dicksons som gamla Margarethas
partier), Isabella i »Robert», Katarina i »Kron-
juvelerna», Leonora i »Stradella», Adalgisa
i »Norma» (vid sidan af Jenny Lind i titel-
partiet), Anna i »Friskytten» (också vid
sidan af Jenny, som Agatha), Zerlina i
»Don Juan» samt lady Kockburn i »Fra
Diavolo».
I sistnämnda parti var det som Wilhel-
mina Fundin, efter en 37-årig verksamhet
vid vår främsta lyriska scen, den 4:de juni
1870 tog afsked från teatern. En talrik
publik bringade då med många och hjärt-
liga bevis på sympati farväl åt sångerskan,
hvilken, följd af den konstälskande allmän-
hetens tacksamhet, kamraternas vänskap
och kritikens aktningsfulla erkännande, drog
sig tillbaka. Wilhelm Bauck, Nya Dagligt
Allehandas dåvarande berömde musikkriti-
ker, vittnade emellertid, att »m:ll Fundin
tedde sig som ladyn med ett behag, som
.kom publiken att aftvingas en försäkran om
att hennes afsked kom alldeles för tidigt».
Allt sedan dess har Wilhelmina Fundin
tillhört privatlifvet. För sina ögons skull,
hvilka ej tåla starkt ljussken, har hon på
flere år ej kunnat bevista någon teaterföre-
ställning. Innan det gamla operahuset refs,
gick hon dock upp en förmiddag och tog
med tårar i ögonen afsked af de gamla
lokalerna, för henne mer än för de flesta
befolkade af så många dyrbara minnen,
både konstnärs- och personliga minnen.
Med sin åldriga syster bebor fröken Wil-
helmina Fundin en liten våning n:r 75
Gref Thuregatan. Vid ett besök där finner
man en älskvärd, behaglig och, nu liksom
alltid, blygsamt tillbakadragen dam, med
alldeles obrutna själskrafter och äfven kropps-
krafterna nästan oböjda. Visste man ej
af, att hon i dessa dagar öfverskridit gräns-
skälet till 80-talet, kunde man omöjligt
annat tro, än att man hade en på sin höjd
60 års dam framför sig.
# *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
